Den historiske Jesus som politiskt projekt!?

Några frågor väcktes när jag häromveckan läste Stanley Hauerwas. Han skriver (från 1981):

[John Howard] Yoder notes that recent christology has suggested that we must choose between the Jesus of history and the Christ of dogma, between the Jesus who can be reconstructed by historical methods and the Christ who is the son of God. Such a choice is usually assumed to result from historical research, yet if I am correct, it reflects a social ethic which has lost sight of the fact that Jesus is, in his person and in his work, a social ethic.[1]

Om det ligger något i det Hauerwas påstår blir historiske Jesus-projektet (i brist på bättre term; inte heller något enkelt entydigt) då ett sätt att konstruera en sorts alternativ socialetik. Historiske Jesus syftar på forskares försök att med "sekulära" historiska metoder söka den "historiske" Jesus bakom evangeliernas (förkristnade och förvrängda) bild av Jesus. Med termen socialetik vill Hauerwas sätta frågan om vilken sorts gemenskap vi bör vara i centrum.

Om man dessutom betänker att starten för sökandet efter den historiske Jesus sammanfaller med framväxten av den liberala nationalstaten får Hauerwas ord ytterligare en dimension. Karaktäristiskt för det liberala projektet är att göra religion till något privat och inre – ofta också något irrationellt och speciellt våldsbenäget – och därmed något som inte bör beaktas i den offentliga och sekulära arenan.[2] I bibelvetenskapens begynnelse (Spinoza) tycks mycket av det historiska arbetet med bibeltexterna vara en del i att minska kyrkans makt - något högst "politiskt".

Om detta stämmer kan historiske Jesus-projektet uppfattas som en sorts liberal socialetik där det fyrfaldiga evangeliets Jesus görs irrelevant för etik. I ett så kallat pluralistiskt samhälle kan förstås inte de fyra kanoniska evangelierna självklart göras till normen för alla. Men min poäng är snarare att jag frågar mig om inte historiske Jesus-projektet kan bli och har varit, medvetet och omedvetet, ett sätt att förpassa religion, i detta fall kristendom och evangeliernas Jesus, till det privata så att religion (i detta fall evangeliernas Jesus) därmed inte har någon direkt relevans för "det offentliga". Forskare uppfattar säkerligen inte sig så, men deras projekt har åtminstone till viss del haft den effekten. De (inkl. jag) skulle kunna uppfattas som ett redskap för den liberala nationalstaten privatisering av evangeliernas Jesus med konsekvensen att han blir irrelevant för kyrkans "offentliga liv" (hur människor tar beslut tillsammans, försöker gestalta en viss ”livsstil,” osv.), men även för det så kallade offentliga samtalet om vad ett gott liv och samhälle är. Det finns förstås olika sätt att se på kyrkans roll i samhället (i marginalen eller i centrum), men min poäng är mer att om evangeliernas Jesus privatiseras blir det andra saker som får vara kriterium för kyrkans liv (oavsett vilken sorts ecklesiologi man förespråkar).

Kan det i själva verket vara så att historiske Jesus-projektet är ett sorts politiskt projekt som till sin karaktär som politiskt projekt är likvärdigt kyrkan (även om "projekt" kanske inte är det bästa ordet i relation till kyrkan, och givet att "politiskt" inte definieras för snävt)?

[1] Stanley Hauerwas, A Community of Character: Toward a Constructive Christian Social Ethic (Notre Dame: University of Notre Dame Press, 1981), 40.
[2] Se till exempel William T. Cavanaugh, The Myth of Religious Violence: Secular Ideology and the Roots of Modern Conflict (Oxford; New York: Oxford University Press, 2009); Arne Rasmusson, “Kyrka och samhälle,” i Systematisk teologi: en introduktion (red. Mattias Martinson, et al.; Stockholm: Verbum, 2007).

Av Gäst (ej verifierad)

Kommentarer (6)

  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Intressant, tesen låter rimlig.
    /Jonas L

    jan 02, 2010
  • anonymous
    Pär Parbring (ej verifierad)

    Det beror väl på hur snävt man definierar "historiske-Jesus-projektet" också. Man skulle ju kunna påstå att exempelvis NT Wright hör till det paradigmet, men att han knappast passar in på din beskrivning. Enligt hans eget synsätt tillhör han den "tredje vågen" som liksom via vetenskapen återvänder till traditionen. Lite förenklat sagt.

    Man kan ju förstås fråga sig om "tredje vågen" ens passar in som historiske-jesus-forskning? Eller är det här den äntligen har blivit det den borde varit från början?

    I övrigt har du väldigt goda poänger med din fundering.

    jan 03, 2010
  • anonymous
    Kalle Carlstein (ej verifierad)

    Jag tycker nog Tom Wright i sina tidiga verk (t.ex. Jesus and the Victory of God) ligger farligt nära... eller egentligen träffas av kritiken eftersom hans försöker ett sorts historiske Jesus-projekt. Jag tycker inte att han läser evangelierna tillräckligt teologiskt/kristet (se t.ex. Fowls artikel i Cambridge Companion to the Gospels). I denna bemärkelse är Wright och Crossan (som är väldigt olika) väldigt lika. Både rekonstruerar/sätter Jesus i ett nytt ramverk (Wrigh: 2nd temple Judaism; Crossan: antropologisk teori) istället för att läsa Jesus i sitt kanoniska ramverk. På detta sätt är Wright inte speciellt olik "klassiska" historiske Jesus-forskare även om han är mer konservativ i sina resultat. På senare år talar han alltmer som biskop (och inte forskare) vilket gör honom mer komplex, men jag tror att han träffas av kritiken till viss del och paradoxalt underminerar sin uppgift som biskop.

    jan 03, 2010
  • anonymous
    Pär Parbring (ej verifierad)

    Ska genast bekänna att jag inte har läst Wright's "stora" böcker så detaljerat ännu. Men jag håller helt med om att Bibeln behöver läsas kanoniskt och med trons glasögon. Där spelar "forskaren" Wright (innan biskopsvigningen) inom reglerna och spelplanen för hur den akademiska bibelforskningen har sett ut de senaste 150(?) åren. Även om hans spel ofta blir väldigt likt det för-moderna spelet.

    Frågan är då förstås hur ett akademiskt bibelstudium ska se ut i ett vidare perspektiv? I nuläget tvingar de rådande strukturerna väl sådana som dig att hålla sig på spelplanen. Men om vi får tänka en teologisk akademi helt friställd från statligt stöd (och därmed krav) - hur skulle programförklaringen lyda för bibelstudierna? Trots problemen med historiske-Jesus-forskningen och mycket annan modernistisk exegetik, så måste man väl tillstå att vi också har lärt oss mycket genom det? Även ett kanoniskt studium kan ju inte bortse från annan samtida litteratur, från Nag Hammadi, Qumran-rullarna, arkitektur osv.

    Personligen tänker jag att ett stort steg är taget när studierna och forskningen får ske inom ramarna för ett andligt klimat - alltså att akademin också får vara en bedjande gemenskap. Med regelbundna gudstjänster, tideböner eller liknande som är en grundläggande del av vad det är att studera där.

    jan 03, 2010
  • anonymous
    Samuel (ej verifierad)

    Det låter som politiskt skulle vara dåligt. Hauerwas menar väl att Jesus i högsta grad är politisk?

    Jag skull vilja säga att det är två stora huvudspår inom den historiske Jesus forskningen. Dels den i den tidiga upplysningen som definitivt handlade om att hjälpa national staten och att få tron sekulär. Men den andra som kommer senare och kanske vi lever lite i nu handlar ju mer om att försvara Jesus i det sekulära samhället. Bultmann till exempel var ju en mycket from och troende man och hans forskning var menat att tillfredsställa det rationella i tron.

    Jag tror att den rationalism som upplysningen presenterar har gäckat teologin mer än all politik. Den underställer ju Gud under en massa lagar och till och med Guds handlingar blir etiskt horibla. Därför får man privat tro på vad man vill men i offentligheten måste förnuftet gå först.

    Förnuftet är nationalstatens ryggrad och kanske opium.

    jan 04, 2010
  • anonymous
    Anders Branderud (ej verifierad)

    “Historiske Jesus”?!?

    Genom att bara använda denna kontra-historiska självmotsägelse (bevisat av den eminenta avlidne Oxford-historikern, James Parkes, Conflict of the Church and the Synagogue) avslöjar din kristna- [försedd] med skygglappar-agenda-som förlitar sig på fjärde århundradets, hedniska, hellenistiska källor.

    Emedan forskare debatterar härkomsten av de ursprungliga redogörelserna på vilka de tidigaste omfattande (från det fjärde århundradet, även fragment är från efter-135 i vanlig tideräkning), romerska hedniska, hellenist-omskrivna versionerna var baserade, så finns det inte ett fragment, inte ens en bokstav i NT som har sitt ursprung DIREKT från det första århundradets fariséeiska judar som följde fariséen Ribi Yehoshua.

    Historiker såsom Parkes, et.al, har obestridligen bevisat att fjärde århundradets romerska kristendom var den 180 graders polära antites av första århundradets judendom av alla fariséeiska Ribis. Den tidigaste (efter-135 i vanlig tideräkning) sanna kristna var illvilligt antinomian (anti-Torah), hävdade att de efterträdde och ersatte Torah, judendom och det (”andliga”) Israel och judarna. Den ursprungliga kristendomen var anti-Torah från början emedan DSS (viz., 4Q MMT) och all annan judisk dokumentation bevisar att alla första århundradets fariséer var pro-Torah.
    Det är ett berg av historisk judisk information kristna har vägrat att behandla på sidan www.netzarim.co.il (see, speciellt, History museum-sidorna som börjar med ”30-99 I vanlig tideräkning”).
    Den ursprungliga kristendomen = anti-Torah. Ribi Yehoshua och hans Netzarim, liksom alla andra fariséer, var pro-Torah. En omedgörlig motsägelse.
    Att bygga en romersk avbildning från hellenistiska hörsägen-återgivningar - årtionden efter döden av den första århundradets fariseeiska Ribi, och efter en utdrivning med våld av hellenistiska romerska hedningar, av hans ursprungliga judiska efterföljare (år 135 I vanlig tideräkning, dokumenterat av Eusebius) - baserat på skrifterna av en hellenistisk jude som blev avskuren som en avfälling av de ursprungliga judiska efterföljarna (dokumenterat av Eusebius), är cirkelresonemang genom hedniskt-romerska hellenistiska linser.
    Det som den historiska fariséeiska Ribin undervisade finns inte i efter-år 135 I vanlig tideräkning hellenistiska romerska hörsägen-återgivningar, utan i judiska beskrivningar av fariséer och fariséeiska Ribis av den perioden.. i Dödahavsrullarna 4Q MMT (se professor Elisha Qimron), inter alia.

    Till de kristna som läser: Frågan är, nu när du har blivit informerad, kommer du att följa den autentiska historiska fariséeiska Ribin? Eller att fortsätta följa den efter-år 135 i vanlig tideräkning romerskt-omskrivna antitesen – en avgud?

    feb 17, 2010

Kommentera