Enhet och mångfald i Bibeln... och bibelkritik

I artikeln ”The Bible” (2001) menar David S. Yeago att i kyrkans historia har Bibeln sällan lästs som en platt yta utan olika texter har fått olika vikt (78). Det finns ett centrum – Jesus – och en periferi. Samtidigt görs anspråk om enhet. Hur man förstår den enheten får konsekvenser för hur man ser på Bibeln som norm för kyrkan. Ofta uppfattas anspråk på enhet som en sorts fundamentalistisk relik i ljuset av all historisk-kritisk forskning som klargjort motsättningar och spänningar även om de ofta har överbetonats. Yeago menar att sådan kritik av enhetstanken ofta tycks utgå från samma "modernism" som kritiseras i fundamentalismen, nämligen att Bibelns auktoritet automatiskt måste ifrågasättas om det går att hitta mångfald och motsättningar just därför att kanon uppfattas som ”a mere accumulation of pieces” som alla har samma vikt och auktoritet (78). ”If the canon is shown to have a periphery, it follows that it cannot have a center,” tycks en sådan kritik anta (79).

Men en annan syn på kanon står att finna i premodern kristen tradition (ca 100-1500). Tidiga protestanter intresserade sig för att sammanställa en sådan tolkningspraxis (79-81). Här kan nämnas trons regel som ett sätt att söka och förstå Bibelns centrum och enhet, och att oklara passager skall tolkas utifrån klara. Det finns fler. Om sådana tolkningsprinciper krävs, tycks det underförstått att kanon inte är en spänningsfri storhet utan den kanoniska enheten är komplex. Vad som krävs är en praktisk vishet i kyrkan för att kunna se Andens enhet i all komplexitet. Det finns alltså här en sorts implicit bibelkritik i denna tolkningspraxis.

Givet moderniteten skulle en sådan kritik kunna göras mer explicit, menar Yeago (81-85). Då skulle kyrkan kunna hantera och besvara mycket av den kritik Bibeln har fått utstå i modern tid. För Yeago är det viktigt att en sådan kritik alltid kommer inifrån kanon. Anledningen till detta är att kyrkan inte har tillgång till det rena klara evangeliet oförmedlat utan det kommer till kyrkan genom apostlarnas vittnesbörd. Som ett exempel lyfter Yeago fram premoderna exegeters brottning med Heb 6:4–6 och 12:16–17. Han drar slutsatsen att den kritiska princip som dessa exegeter väger texterna mot – trons regel – är i sig textuellt förmedlad via Bibeln. Därför kan man säga att den bibelkritik Yeago efterlyser alltid är en inre kritik. Kanon kritiserar sig själv. Här finns en tydlig polemik mot diverse metoder som utgår från principer utanför texten för sin kritik.

Yeago frågar sig provokativt:

Could the tradition’s implicit recognition of difficulty and tension within canon be made explicit, to acknowledge that not only certain texts, but also certain widespread features of the texts..., are in specific respects at odds with the Spirit’s purpose, and therefore permanently liable to lead us astray? Could this be done without recourse to a textually unmediated norm lodged in our heads and hearts, but established by painstaking argument from within the canon…? Could this be done without the depressing mimicry of totalitarian politics so common in modernist Sachkritik, where problematic texts are denounced as “enemies of the people” and thereafter appear in public discourse only as objects of repeated ritual vilification? Could we sustain that the burden of complexity involved in holding that certain aspects of the texts are inherently problematic, precisely in view of Scripture’s own skopos [huvudlinje/röd tråd] while affirming that even these aspects of the texts have function within the canonical whole? Might there be connections between such a position and classical notions of the Spirit’s kenotic “accommodation” and “condescension” in Scripture, such that Scripture itself is affirmed to be both inherently problematic and the indispensable sermo divina through which alone we have access to the deep things of God? (84-85)

Kan detta vara ett sätt att följa traditionen från den tidiga kyrkan vad det gäller att hantera Bibelns komplexitet och mångfald? Är Yeago för pessimistisk? För optimistisk?

Bild för Kalle Carlstein

Av Kalle Carlstein

Kalle Carlstein är doktorand i Nya testamentet vid Uppsala universitet.

Kalle Carlstein is a Ph.D. student in New Testament exegesis at Uppsala University.

Kommentera