Nådens dimensioner

Nådens dimensioner

Nådens dimensioner

I en tidigare blogg skrev jag om gåvan som en central teologisk kategori för Nya testamentet och kristen teologi. I sin analys av Paulus tal om Guds givande, Guds nåd, har John Barclay (Paul and the Gift [Eerdmans, 2015]) påpekat att gåvogivandet har olika dimensioner och att en eller flera av dessa dimensioner kan dras till sin spets i talet om Guds nåd. Några av dessa kan nämnas här. Möjligen kan de ge oss några analytiska distinktioner som hjälper oss att förstå vad vi talar om när vi inte är överens.

Storlek

En gåva kan vara stor eller liten. I talet om Guds gåva betonar Paulus ibland att Guds gåva är jätte-jättestor, dvs "Guds överflödande nåd" och "nådens överflödande rika gåva" (Rom 5:15, 17). När någon säger "Jag tror på verklig nåd" eller "Det rör sig om total nåd" skulle personen kunna vilja betona att Guds gåva är bautastor och därmed dra denna dimension till sin spets. Men det är som vi ska se, bara en möjlighet. Guds gåva kan dras till sin spets också på andra sätt.

Ordning

En gåva kan så att säga komma först och framkalla en respons, eller gåvan kan komma som en respons på något. I talet om Gud betonas oftast att Gud ger först. Gud tar initiativet snarare än att människan gör det. När någon betonar att de står för Guds nåd i kontrast mot någon annan skulle denna dimension kunna avses lika gärna som att Guds gåva är extremt står. En ytterligare möjlighet att både storlek (stor) och ordning (först) dras till sin spets.

"Matchande" mottagare 

Jag vet inte hur ofta du ställer dig frågan varför du inte får Nobelpriset i till exempel litteratur. Det gör jag väldigt sällan av den enkla anledningen att jag inte har den briljans som är värd att hylla. Nobelpriset är just ett pris, dvs en gåva, ungefär som ett stipendium också är det. Det speciella med denna gåva är som sagt att den ges till en värdig mottagare. I detta fall handlar värdigheten om litterär kompetens, men man kan också tänka sig att värdighet kan handla om moralisk förträfflighet, etnicitet, gender samt förmåga och kompetens av olika slag. Andra gåvor "matchar" inte mottagarens värdighethet som ett nobelpris. I Rom 5 talar Paulus att Guds gåva följde på många överträdelser (moralisk ovärdighet) och i t ex Rom 8 talar Paulus om Guds gåva som liv i döda kroppar. Berättelsen om Sara och Abraham är också ett ypperligt exempel på Guds "omatchande" gåva. Till Sara och Abraham som ej kunde få barn (biologisk oförmåga) lovar Gud ättlingar så talrika som stjärnorna. Enligt Barclay står den stora striden i Paulus brev inte om huruvida Guds frälsning är en lön (dvs frågan om lagiskhet) utan om huruvida Guds nåd ges till värdiga (jfr nobelpriset) eller till ovärdiga som hedningar och syndare. Paulus och hans motståndare är, enligt Barclay, eniga om att Gud är nådeful men de ser väldigt olika på till vilken sorts person som Gud ger sin nåd. Ger Gud till rättfärdiga eller till syndare? De två föregående dimensionerna antas ofta i diskussionerna, enligt Barclay, dvs att Guds nåd är stor och kommer först. En möjlighet är alltså att "sann nåd" är att dra denna dimension till sin spets så att Guds nåd i grunden är ett Guds fanstastiska någonting ur mänskligt ingenting.

Kraft

En gåva kan sägas ha en viss kraft att framkalla en respons. I diskussionen om Paulus handlar det ofta om på vilket sätt "mänsklig respons" på Guds gåva görs möjlig av Guds kraft. Här spelar olika syn på Gud och människors "samverkan" stor roll för hur man uppfattar kraft-aspekten av Guds nåd. Om det rör sig om ett nollsummespel — mer Gud innebär mindre människa, och tvärtom — hamnar man ofta i alternativen "monoergism" (bara Gud) eller "synergism" (slags häften-hälften). Ett annat alternativ är att mena att det skulle kunna gå att tala om 100 % Gud och 100 % människan samtidigt ("energism") och att Guds verk i människan inte är ett nollsummespel. Oavsett var vi landar i denna fråga, tror jag det är viktigt att inse att när Guds nåd debatteras — jag är för nåd och du är mot — kan denna dimension av givande avses och dras till sin spets, till exempel att det är Gud som gör jobbet och jag är passiv mottagare. Den reformerta traditionen har ofta betonat detta att "Gud gör jobbet" och att vi är "passiva" som en central del av vad det innebär att Gud är nådefull.

Respons

Ytterligare en dimension av gåvogivande som är möjlig att dra till sin spets är huruvida gåvan manar till respons i form av ett gensvar eller en "tack-gåva". Det moderna konceptet "ren gåva" drar denna dimension till sin spets i det avseendet att en riktig gåva aldrig inbjuder eller manar till gensvar. Barclay (och många med honom) har visat att Martin Luther tenderar att uppfatta gensvarsgåvor som problematiska därför att de riskerar att uppfattas som instrumentella, dvs att de kallar ner eller bidrar till Guds frälsning. Jean Calvin och Augustinus verkar å andra sidan ha mindre problem med mänsklig respons i form av lydnad och efterföljelse. Barclay visar att i antiken kunde nästan en gåva inte tänkas utan en inbjudan till respons. En gåva, menar han, skapar ett relationsband och i dessa relationer är gensvar och tacksamhet centrala. I Rom 5:21 talar Paulus om nåden som en makt som härskar. Hur detta härskande ser ut utvecklas sedan i kap 6 där det står att synden inte längre härskar i människors dödliga kroppar utan underförstått är det nåden som gör det (6:12—14). Om det stämmer, handlar nåden om våra kropper och hur vi använder dem, om lydnad och efterföljelse, även om människans gensvar aldrig hos Paulus ses som intrumentellt i att orsaka att Gud ger sin gåva eller fler gåvor. Än en gång kan vi alltså fundera på om talet om "verklig nåd" i en debatt syftar på denna dimension så att nåd till exempel ska förstås i skarp kontrast mot "lag" eller all form av efterföljelse.        

Bild för Kalle Carlstein

Av Kalle Carlstein

Kalle Carlstein är doktorand i Nya testamentet vid Uppsala universitet.

Kalle Carlstein is a Ph.D. student in New Testament exegesis at Uppsala University.

Kommentera