Vi väntar på en ny Benediktus, del 2

Vi väntar på en ny Benediktus, del 2

I Vi väntar på en ny Benediktus, del 1 försökte jag skissa hur Alasdair MacIntyre i sin bok After Virtue menar att det nuvarande tillståndet i världen – Han kallar det ”after virtue” – måste förstås mot bakgrund av Upplysningsprojektets misslyckande. Det är resultatet av det misslyckandet. MacIntyre beskriver tillståndet som emotivismens tid (6-35). Det finns inte många andra moraliska resurser kvar än att utgå från sin egen känsla, en sorts känslornas kamp.

I det som följer vill jag lyfta fram hur MacIntyre framför allt betonar två konsekvenser (1-5, 10, 20-21, 30, 62-78, 256-263).[1] Den första konsekvensen är fragmentering. När målet som människan strävar mot (telos) har ersatts av ett universellt och kontextlöst förnuft blir moralen "mållös" och utan sammanhang. Den är inte längre situerad i ett historiskt och socialt sammanhang, men inte heller i en större berättelse med ett mål. Vad som blir kvar är fragment från tidigare moral som har ryckts ur sitt historiska, sociala och teleologiska sammanhang. Olika moraliska hållningar blir obegripliga i det att de inte har något meningsbärande sammanhang. Det här märks inte minst idag i kyrkan där vi har så svårt att förstå våra liv i ljuset av berättelsen om Guds ingripande i Jesu historia. Ibland resonerar vi utifrån vad som gör att vi mår bra; ibland utifrån vad vi vinner på; ibland utifrån Jesus; inte sällan i samma andetag. Därmed uppstår olösliga debatter och konflikter. Det som kvarstår då är individers och gruppers egna känslor och önskningar utan möjlighet till rationell dialog.

Den andra konsekvensen är manipulation. Om det som kvarstår endast är kontextlösa önskningar och känslor hos individer och grupper utan speciellt stor möjlighet till rationell dialog, då blir moraliska samtal till karaktären påstående som strider mot ett annat påstående – en viljornas kamp. Relationen mellan individer och grupper blir ren maktkamp. I sammanhanget nämner MacIntyre Nietzsche. Men viljornas kamp blir också en del av samhällsbygget i den bemärkelsen att det karaktäriseras av social ingenjörskonst, en sorts försök att kontrollera utifrån mätbar effektivitet. Det finns nämligen få andra moraliska resurser än kontroll och kamp. Utan telos och en sorts inre dragningskraft i det goda finns endast ren maktkamp kvar.

The manager represents in his character the obliteration of the distinction between manipulative and nonmanipulative social relations; the therapist represents the same obliteration in the sphere of personal life. The manager treats ends as given, as outside his scope; his concern is with technique and effectiveness in transforming raw materials into final products, unskilled labor into skilled labor, investment into profits. The therapist also treats ends as given, as outside his scope; his concern is also with technique and effectiveness in transforming neurotic symptoms into directed energy, maladjusted individuals into well-adjusted ones. Neither manager nor therapist, in their roles as manager and therapist, do or are able to engage in moral debate. They are seen… as uncontested figures… [in] the realm of measurable effectiveness (30).

Givet detta tillstånd menar MacIntyre att det endast finns två möjliga slutsatser. Antingen måste vi acceptera Nietzsches slutsatser att moral endast kan vara en viljornas kamp, eller måste vi anamma Aristoteles dygdetik (109-254; MacIntyres aristotelism har inte ännu blivit thomistisk.). MacIntyre väljer som bekant Aristoteles, och hans resonemang kan enkelt beskrivas som dygdernas återkomst. Dygderna kopplas till praktiker, telos och tradition. Enligt MacIntyre är dygd ”an acquired human quality the possession and exercise of which tends to enable us to achieve those goods which are internal to practices” (191). Med praktiker avses ”any coherent and complex form of socially established cooperative human activity through which goods internal to that form of activity are realized in the course of trying to achieve those standards of excellence which are appropriate to, and par-tially definitive of, that form of activity, with the result that human powers to achieve excellence, and human conceptions of the ends and goods involved, are systemati-cally extended” (187). Med “internal good” menar MacIntyre det goda som kommer gemenskapen till del, särskilt de som deltar i praktiken (190). Dygder tycks alltså krävas för att praktiker skall fungera, men formas också i dem så att det goda kom-mer gemenskapen till del genom praktiken. Dygder kopplas med andra ord till det gemensamma goda. De är socialt situerade.

Det gemensamma goda kan inte förstås utan en teleologi, något förenklat en berättelse om mänskligheten och dess mål. Moralen behöver ett större meningsbärande sammanhang. Både praktiker och telos bärs av en tradition. Traditionen förser MacIntyres ”dygdetik” med historisk förankring. Praktikerna får en historia.

A living tradition then is an historically extended, socially embodied argu-ment, and an argument precisely in part about the goods which constitute that tradition. Within a tradition the pursuit of goods extends through genera¬tions… Hence the individual’s search for his or her good is generally and characteristically conducted within the context defined by those traditions of which the individual’s life is part… Once again the narrative phenomenon of embedding is crucial: the history of a practice in our time is generally and characteristically embedded in and made intelligible in terms of the larger and longer history of the tradition through which the practice in its present for was conveyed to us (222).

Fortsättning följer: I ytterligare en blogg skall jag ge några mer reflexioner över MacIntyres bidrag och för hans tankar i relation till Stanley Hauerwas och John Howard Yoder.

[1] Se hur MacIntyre formulerar sin sammanfattning på sid. 256.

Av Gäst (ej verifierad)

Kommentera