Ålderdomens teologi

Ålderdomens teologi

En gästblogg av Emma Färdeman.

 

 

Vi måste påminna oss om Guds avbild bakom rullatorerna, korsorden, demensen och nattbindorna.

Jag kommer just från en stund med mormor. En pratstund som även innefattade en kort bön på slutet. Det är alltid så lugnt och mysigt att sitta ner och prata med 89-åriga lilla mormor. Och det är så skönt att kunna gå därifrån och veta att hon blir väl omhändertagen på det hem hon bor på sedan några år tillbaka. Det är så skönt att veta att någon hjälper henne när hennes egen kropp inte riktigt orkar med. Hon är välmående, min mormor. Pigg och klar, iakttagande och reflekterande. Hon ser sina grannar, hur de mår och vad de kan göra och inte kan göra. Och hon gör mig uppmärksam på det.

Att höra mormor prata och berätta om sina grannar och de andra som finns på äldreboendet får mitt hjärta att brinna. Det brinner av längtan, av sorg och av glädje. En längtan att få ge trettio eller kanske sextio minuter av mitt liv till en annan människa: sitta och prata, lyssna, sjunga och gärna be. En sorg som grundar sig i ensamhet: så många äldre som sitter själva, bortglömda och bortprioriterade i sina hem eller på andra slags hem; så många äldre som egentligen inte kräver mycket mer än några minuter varje dag att få någon att prata med, men som inte får någonting. En glädje över alla de gånger jag får sitta och bara vara med mormor. Glädje över att höra min bästa kompis berätta hur hennes morfar träffat en liten Britta på gamla dagar.

När jag sitter hos mormor går mina tankar till Nada, som jag och min klass (Miljö & rättvisa på Liljeholmens folkhögskola) fick träffa när vi var på studieresa i Europa: fem dagar i Belgrad, ett dygn i Paris och däremellan många timmar på tåg. Nada bor med sin man på en slags bakgård inne i Belgrad i ett litet hus bestående av en hall där tvättmaskinen, spisen och toaletten står inklämda, samt ett sovrum med vedspis, en dubbelsäng och ett litet matbord. Där bor de, ett gammalt par med minnen av krig, flykt, hunger och nöd. 700 kr i månaden har de att leva av, varav hälften går till ved för att hålla huset varmt. Innan vi lämnade Nada bad vi tillsammans med henne. Vi frågade om hon hade något speciellt hon ville be för. ”Att jag får komma hem så jag slipper vara någon till last här”, svarade hon.

Det värsta är inte att Nada ville dö för att hon kände sig till besvär, inte värd att leva. Det värsta är att hon bara är en i mängden av gamla som känner sig till besvär och därför vill dö. Hur kan en människa vara till besvär? Vi har alla ett värde. Vi är alla skapade till Guds avbild. Ingen förtjänar att leva mer än någon annan. Hur kommer det sig då att så många äldre vill dö? Vi har glömt dem. Vi har glömt människorna bakom nattbindorna, demensen, gaggigheten och löständerna. Vi har glömt människorna bakom rullatorerna, rullstolarna, de darriga händerna och korsorden. Vi har glömt bort Guds avbild.

Under vår resa fick vi även besöka en L’Arche-kommunitet i Paris. Där bor förståndshandikappade och assistenter och volontärer tillsammans. De äter ihop, ber ihop, arbetar tillsammans och delar varandras sorger och glädjeämnen. De bryr sig om varandra. De ser till det innersta. De ser Guds avbild i varje människa.

På vägen hem från mormor slogs jag av en tanke: borde det inte vara möjligt att göra något liknande L’Arche, fast med gamla människor? Generationsboenden finns det ju, men då är det ofta den biologiska familjen som bor tillsammans, och då främst i södra Europa. Vad skulle hända om vi stela, individualiserade svenskar skulle slå oss samman och flytta ihop? Tänk dig 78-åriga Agda, 42-åriga Micke, 39-åriga Ann, 24-åriga Elin, 13-åriga Jens och 6-åriga Maja under ett och samma tak!

Det kanske inte är alla som känner sig kallade till eller har någon som helst lust med att bo under ett och samma tak som dessa fiktiva men någonstans verkliga personer. Men oavsett kall eller lust så har vi ett ansvar. Ett ansvar att se varje människa, ta hand om varje människa och bekräfta varje människa. Det krävs inte mycket. En halvtimme kan vara guld värt för någon som sällan får besök. Någon att dricka kaffe med, någon att be tillsammans med eller någon att skratta med. Vi måste påminna oss om Guds avbild bakom rullatorerna, korsorden, demensen och nattbindorna.

 

 

Bild för Bengt Rasmusson

Av Bengt Rasmusson

Bengt Rasmusson är teolog, förläggare och mediakonsult.

Bengt Rasmusson is a theologian, publisher and a media consultant.

Kommentarer (2)

  • anonymous
    Bengt Rasmusson (ej verifierad)

    Väldigt bra tankar, Emma! Det du säger har, tror jag, bland annat att göra med kyrkans väsen som fredsstiftare.

    Om vi som enskilda, gemenskaper och kyrkor vill arbeta för fred i Jesu fotspår, då måste vi göra upp med vår besatthet av hastighet, som bara är andra sidan av vår besatthet av effektivitet och resultat. "Våld" och hastighet hör ihop, något som den franske filosofen Paul Virilio övertygande har visat.

    Jag tror att vi - för att kunna vara redskap för Guds fred - allt mer måste bli vän med människor som inte går i samma höga hastighet som vi. Och därigenom bli vän med tiden... och är inte det också vägen till att bli vän med Gud, som aldrig har bråttom, som har all tid i världen.

    I min nästan dagliga kontakt med en närstående som inte längre kan leva i ett högt tempo och där minnet inte längre fungerar, blir det så tydligt för mig hur mycket mitt liv präglas av hög hastighet, hur lite jag egentligen har låtit mig bli avväpnad av Gud.

    jun 03, 2010
  • anonymous
    Daniel Råsberg (ej verifierad)

    Det är väldigt intressant att läsa dina tankar och det perspektiv lyfter. Vår tid är besatt av yngre, utveckling och framsteg. Det påverkar även hjälporganisationer. Du ser sällan projekt där äldre står i fokus eftersom människor inte ger resurser till det - det finns ingen framtid där. Därför ör jag stolt över att jag är en del av en organisation som arbetar med äldre.
    Daniel i Belgrad

    jun 04, 2010

Kommentera