Att dras med i drevet

Under de senaste veckorna har det varit ett drev och jagande efter heretiker inom EFK. Ärkeheretikern har blivit utsedd - han heter Jonas Lundström. Jag blev en del av detta drev genom en blogg här på Cruciform. Vi som skriver här har kommit överens om att inte bedriva drev eller hänga ut människor. Jag gjorde det. Jag förstod inte "kraften" i en bloggpost. Jag borde skrivit annorlunda. Vi vill diskutera frågorna som berör kyrkan på ett annat sätt, ur andra perspektiv.

Jag gjorde fel när jag gjorde Jonas till en figur, en aktör i en debatt och inte betrakta honom som en människa och vän. Jag gjorde honom till något mycket mindre än han är. En slags bricka i ett spel. Det var fel av mig. Jag var/är intresserad av sakfrågan - hur vi läser texten och tillbakavisa påståendet att frikyrkan skulle vara postmodern. Det jag ville försöka visa var att det hypermodernistiska förhållningssättet är ett grundläggande problem med den evangelikala teologin eftersom den saknar en ecklesiologi. Detta kunde jag ha gjort utan att hänga ut en person som var min vän på en offentlig blogg. Jag bröt mot min övertygelse om en pacifistisk hållning i livet. Sen betyder inte det att man inte kan diskutera - tvärtom. En pacifistisk hållning bygger på att man erkänner konflikten - men hävdar att den konflikten skall handskas med fredligt. Det bröt jag i mitt sätt att använda Jonas som en slags spelpjäs.

Sen är inte min kategorisering av Jonas som hypermodern individualist heller korrekt. Min fråga till oss alla är istället - i vilken gemenskap, tradition läser vi texten? Vilka gränser finns det som gör att vi fortfarande kan kalla en läsning för kristen? Jonas läser inte texten själv utan i samtal med andra delar av den kristna kyrkan och i en gemenskap.

En annan vän utmanade mig: Nu måste du bestämma dig för vilken typ av kristen ledare du vill vara. Den utmaning grubblar jag på och gläder mig över att fastan börjar nu. Det är tid för eftertanke, bön och fasta.