Att festa som fasta

En gästblogg av Samuel Åsberg. förstaårsstudent på ALT, Malmö

Hos antikens ökenfäder var fastan inte någon kroppsföraktande självförnekelse. Tvärtom var fastan något man menade var gott för kroppen – uppsökte du läkare för dina åkommor kunde du ofta få rådet att fasta. I ett samhälle där du visar vem du är och vart du tillhör genom vilka du äter med kanske vi kan se på fastan på ett annat sätt. Fastan, där du drar dig undan måltidsgemenskapen, kanske snarare kan ses som ett avståndstagande från ”statusens” kontroll över en. I ett bredare perspektiv kan man då definiera fastan som en asketisk övning i att ”lämna världen”, där vi genom våra handlingar drar oss undan från olika makters kontroll som har ett negativt inflytande över oss. Apropå vem man äter med så var detta något Jesus var känd för, men då inte för att han åt med ”rätt” personer. Kanske ett annat uttryck för fasta?

För vi över dessa tankar till idag, där den gemensamma måltiden snarare är en bristvara än ett sätt att visa status, så kanske fasta inte skulle handla så mycket om att avstå från mat (även om jag likväl tror att det har sin plats). En fasta idag kanske tvärtom skulle kunna vara att sitta ner en lång stund med vänner och grannar över en bit mat – ett enkelt sätt att göra motstånd mot individualismen och effektivitetens makt över oss. Denna fasta befriar ju oss inte bara från något, utan även till något: individualism ersätts med gemenskap. Ofta talar vi om fasta som att avstå från något för att ”få mer tid till Gud”. Om vi tror att vi kan se och möta Gud i varandra så är det precis vad denna fasta kan göra med oss (detta utan att bortse från vikten av den ensamma tiden i bön). Kanske kan alltså årets fasta bestå utav fest?

(Dessa tankar har jag mer eller mindre helt knyckt från Patrik Hagman. Läs gärna hans bok "Om kristet mostånd".)