Bibeln, teologin och kyrkan

Studerar man teologi är studiet av Gamla och Nya testamentets exegetik en stor och central del. Orsaken är Bibelns roll för den kristna kyrkan och teologins roll för präst- och pastorsutbildning. Men frågan om kyrkans bibelanvändning står inte i centrum för dessa utbildningar. Man tränas till att bli historiker, litteraturvetare, sociolog, retoriker, men sällan till att bli teolog. Att förstå Bibeln som kyrkans skrift är inte detsamma som att läsa den som ett historiskt dokument, utan det förra handlar om att höra Guds tilltal och kunna använda Bibeln som ett redskap att orientera sig i tillvaron och leva med. Att förstå vad det är att bekänna Jesus som Herre är att förstå vad det konkret betyder att vara hans lärjunge och att ställas inför utmaningen att följa honom.

Kyrkans kallelse är att sätta upp Skriften, såsom man sätter upp en Shakespearepjäs.Dela på Twitter

Det finns inget neutralt sätt att läsa Bibeln. Vad en texts mening är konstitueras av, vad Stephen Fowl kallar, det tolkningsintresse man har. Man kan ha t ex ett historiskt, sociologiskt, litterärt, psykologiskt eller politiskt intresse när man närmar sig Bibeltexten. Alla dessa tolkningsintressen är helt legitima, men inget av dem konstituerar textens mening som sådan. Den katolske teologen Nicholas Lash har använt en ofta citerad liknelse: kyrkans kallelse är att på nytt och nytt igen sätta upp Skriften, såsom man sätter upp en Shakespearepjäs och att göra det kräver andra färdigheter än att vara historiker. Kyrkan är kallad att leva Bibeln, följa Jesus Kristus, i de sammanhang den finns i. Detta är den teologiska bibelläsningens inriktning. Historiska, litterära och sociologiska studier kan vara till hjälp för detta syfte, men de är inte målet, och de förser inte med textens "mening" som andra sedan kan "tillämpa". Läsningen är tillämpningen och det finns inte bara ett sätt att leva texten och det finns inte bara ett sätt att förstå den. Man skulle kunna tala om en slags kristen Midrash, en ständig nyläsning och tillämpning av Skriften i nya situationer. Denna process skapar en ständigt växande lästradition.

Att läsa Bibeln handlar om ett praktiskt förnuft.Dela på Twitter

Om det är så, vilket de flesta kyrkors gudstjänstpraktik implicerar, så innebär det att bibelanvändningen inte bara kräver tekniska färdigheter (språkliga, exegetiska metoder, etc) utan också moraliska färdigheter, dvs dygder.  Hur Bibeln ska förkroppsligas, sättas upp, levas i vår situation, kräver inte minst vishet och mod. Skriften är mångfaldig och inte entydig. Texter läses i ljuset av varandra. Man arbetar analogt och dialektiskt, vilket sker redan i Bibeln själv. Man försöker formulera metaforer, dra analogier och se samband mellan Skriften och vår situation. Detta kan inte reduceras till tekniska färdigheter, till intepretationsmetoder, utan handlar om ett praktiskt förnuft. Och det är inte ett individuellt projekt. Kyrklig bibelanvändning handlar om gemensam vishet och bedömningsförmåga. Många olika färdigheter, och därmed olika människor, bidrar till läsningen. Viktigare än tekniska färdigheter och hermeneutiska teorier är människor som lever Skriften och genom vilka vi utmanas till nya läsningar, till att se nya samband.

Detta synsätt utvecklar jag i artikeln ”Att leva med Bibeln som berättelse: En narrativ och ecklesiologisk hermeneutik” och som finns att läsa här på webbplatsen. Det är en text som i sin ursprungliga form skrevs för nästan trettio år sedan och jag skulle väl formulera vissa saker annorlunda idag. Men grundhållningen tror jag fortfarande är riktig.