Charles Taylor om vår sekulära tid, del 3

Charles Taylor, A Secular Age

Den andra fasen i Taylors sekulariseringsberättelse i sin bok A Secular Age återfinner vi under 1800- och 1900-talet (för tidigare delar i denna sammanfattning av Taylors bok, se "Charles Taylor om vår sekulära tid, inledning"). Det är en fas som präglas av mångfald och diversifiering, av en "nova-effekt". Trots den känsla av makt, förnuft, osårbarhet och inte så lite stolthet som rörelsen mot deism och sedan mot en exklusiv humanism förde med sig, dröjde det inte särskilt länge förrän kritiken och frågorna började hopa sig.

Vi möter en kritik som kretsar sig kring känslan av förlust i samband med transcendensens frånvaro. Är inte deismens/humanismens förståelse av godhet och välgörenhet något alltför blekt och tamt? Är källan till godhet endast det upplysta egenintresset? Leder inte en buffrad identitet och dess modell för ordning till en kvävande moralism?

En annan typ av kritik (som vi bland annat hör från Schiller och Goethe) grundande sig i en mer "romantisk" förståelse av tillvaron, där man lyfte fram betydelsen av skönheten, av det naturliga, av känslan, av det sublima, men också vår samhörighet med naturen och allt levande, liksom ohållbarheten i en instrumentalistisk hållning.

En tredje typ av kritik (här finner vi bland annat namn som Nietzsche, Baudelaire, Heidegger och Camus) kretsar mer kring tillvarons tragiska dimensioner. Vissa menade att deismens uppgörelse med försynen var alltför självupptaget optimistisk och orealistisk. Andra saknade de storslagna idealen och hjältemodet i deismens och humanismens timida moralism och betoning på godhet och jämlikhet. Kritik riktades även mot en förenklad syn på lycka eller att den moderna humanismen inte hade någon plats för döden.

Det här är, säger Taylor, en tid som inte bara handlar om en debatt mellan tro och otro, mellan tro på Gud och en exklusiv humanism. Det är en tid som drar åt en mängd olika håll, en tid "in which the gamut of alternatives ... becomes richer and wider" (s 322). Det är en tid präglad av sådant som urbanisering, industrialisering och världskrig. Det är en tid när kristendomen kan stå mitt i samhället, samtidigt som dom stora politiska utopierna sveper fram. Det är en tid när optimism kan frodas jämsides med pessimism och nihilism. Det är kort sagt en smältdegel där alternativen blir oräkneliga.

Den tredje fasen i Taylors sekulariseringsberättelse, en fas som överlappar med den andra, förlägger Taylor till 1950/60 och fram till idag. Det är en fas som han beskriver på följande vis: "The fractured culture of the nova, which was originally that of élites only, becomes generalized to whole societies. ... And along with this, and integral to it, there arises in Western societies a generalised culture of 'authenticity', or expressive individualism, in which people are encouraged to find their own way, discover their own fulfilment, 'do their own thing'. ... We are now living in a spiritual super-nova, a kind of galloping pluralism on the spiritual plane"(s 299, 300).

Läs mer »
Tillbaka till inledningen »

Bild för Bengt Rasmusson

Av Bengt Rasmusson

Bengt Rasmusson är teolog och mediakonsult.

Bengt Rasmusson is a theologian and a media consultant.

Kommentera