Den sårbara människan och den gästfria kyrkan

John Swinton i Hyllie Park Kyrkan jan 2014
Gästblogg av Ida Andersson
 
Det var med stor förväntan jag deltog i, ja, faktiskt alla föreläsningar med professor John Swinton från Aberdeen i Skottland under några dagar i januari, arrangerade av Hyllie Park Kyrkan i Malmö. Redan när jag av Bengt Rasmusson först hörde talas om temadagarna med bl.a. rubriken ”Den sårbara människan och den gästfria kyrkan” väcktes min nyfikenhet och längtan efter att vara med. Här ska jag försöka ge glimtar av alla pärlor jag har med mig från dagarna utan att på något sätt försöka eller kunna ge rättvisa åt allt innehåll.

Under torsdagseftermiddagens öppna föreläsning för Akademi för Ledarskap och Teologi med rubriken ”Alla har en plats: På väg mot en praktisk teologi om funktionsnedsättning, gästfrihet och tillhörighet” inledde Swinton med att tala om vad handikapp/funktionsnedsättning egentligen är. Det vi tror om världen kommer att bestämma hur vi ser på den. Hur vi benämner världen bestämmer vad vi ser. Vår kunskap är en lins som vi ser världen genom. När en människa får en diagnos är det lätt att hon blir sin diagnos. Vi bemöter henne annorlunda, bara för att vi vet om diagnosen, även om hon egentligen inte har förändrats.

Swinton beskrev hur Gud genom Bibelns historia använt människor med handikapp, och en bruten (disabled) kropp är också källan till vår frälsning! Jesus är Gud mitt i brustenheten och han har kvar såren på sin kropp efter uppståndelsen – kanske brustenheten är viktigare än vi tror?

Begreppen att vara inkluderad och att tillhöra löpte som en röd tråd genom alla dagarna. Att tillhöra handlar om gästfrihet. Gästfrihet kräver ett särskilt sätt att se på annorlunda människor. Vi har lätt att vara vänner med dem som är ganska lika oss, ”så länge du ger vad jag vill ha och jag ger vad du vill ha är vi vänner”. Jesu vänskap är radikalt annorlunda – han kom till dem som i världens ögon var väldigt annorlunda. När jag erkänner dig som du är och du erkänner mig som jag är uppstår sann gästfrihet. Tillhörighet handlar om radikal gästfrihet. Att tillhöra handlar om att vara både gäst och värd. Jesus är vårt exempel, han var gästfrihet personifierad, både som gäst och som värd. Vad skulle det betyda för dig (och mig) att bjuda hem någon med en svår funktionsnedsättning, vad skulle det betyda att besöka någon med en svår funktionsnedsättning? Det är inte välgörenhet, det är en nödvändighet! I stället för att tänka att Jesus besökte de marginaliserade flyttade han marginalerna. Vi tänker att vi möter Gud i kyrkan, medan Gud i själva verket är hos dem som Jesus besökte. Om vi flyttar gränserna till där Gud finns ser vi annorlunda på kyrkan.
 

 

”Vem är jag när jag har glömt vem jag är: Om demens, identitet och andlighet i vården” var fredagens tema i en fullsatt aula på Malmö Högskola. Swinton beskriver vårt västerländska samhälle som ”hyper-cognitive”, hyperintellektuellt, och det får till följd att det är mycket mer traumatiskt att få en diagnos som demens än att behöva amputera ett ben, eller att bli förlamad i kroppen. Demens är utmanande i vår kultur. Så länge hjärnan fungerar som den ska är livet meningsfullt. I ett samhälle som glömt vad det är att vara människa, det vill säga ett samhälle utan Gud, är det därför inte konstigt att erbjudas dödshjälp när man får diagnosen demens.

Att vara en person är att bli väl ihågkommen. Vem kommer ihåg dig väl, om du får demens? Vi kan säga ”jag hälsar aldrig på honom för jag vill komma ihåg honom så som han en gång var”. Det blir problem när vi bedömer och behandlar människor efter deras förmågor. En människa med demens är fortfarande samma människa som tidigare, men med ökande behov av att finnas nära människor som minns åt henne och ger henne sammanhang, tillhörighet. Den viktigaste uppgiften för människor som vårdar individer med demens är att komma ihåg. ”Du kan bara förlora dig själv om andra överger dig”. Det största problemet med demens är inte att tappa minnet utan att andra glömmer henne/honom. Ps. 88:5-10 beskriver övergivenhetens förtvivlan och djup. Våra minnen gör oss inte till dem vi är, vi är de som Gud kommer ihåg oss som. Vad kan vi då göra? Bli vän med tiden, ta emot nuet, en gåva som personen med demens ger dig. Var tillsammans i kärlek och förståelse = tillhörighet. Vi behöver lära oss vad tillhörighet är.
 

Lördagens temadag i Hyllie Park hade rubriken ”Den sårbara människan och den gästfria kyrkan”. När vi talar om sårbara människor talar vi om oss själva. Det börjar i 1 Mosebok. Poängen är inte om du tror det ordagrant eller om du tror på evolution – det viktiga är att Gud skapar. Världen blir till för att han vill det. Han skapar människan av stoft och andas sen in livsande i människan. Tack vare Guds andetag finns vi. Det säger oss något viktigt om vad det är att vara människa. Att vara människa är att vara en skapelse, det är en gåva från Gud. Vi är beroende av Gud för vår existens, och av andra människor för att blomma. Vi finns i en värld som är helt beroende av Guds nåd. Vårt naturliga tillstånd är att vara beroende. Så, sårbara människor är inte särskilda grupper – att vara människa är att vara sårbar. Sårbarheten säger något om hur vi bör vara mot varandra. Livet är en gåva och vi är gåvor till varandra. Att vara människa är att leva i en gåva och att ge gåvor till varandra.

Det är en frestelse att tänka på funktionshinder som problem, men ett gott liv har egentligen inget att göra med våra fysiska, eller psykiska, tillstånd. Vi tänker på hälsa i relation till sjukdom. Vi tänker att frihet från funktionshinder är ett hälsofyllt liv, men Bibeln har inget ord för hälsa så som vi brukar beskriva det. Bibeln talar om hälsa som shalom. Shalom är mycket mer än en fridshälsning. Roten för ordet shalom är helhet, fullständighet och välmående. Kärnan i begreppet shalom är att stå i en god relation till Gud. Hälsa, välmående har alltså inget att göra med det fysiska eller psykiska tillståndet. Du kan vara döende och fortfarande välmående. Du kan vara den starkaste individen i universum och vara sjuk. Det finns därför ingen anledning till att den funktionshindrade behöver bli frisk. Är man frisk i relation till Gud är man hel.

Jak. 1:22-27 talar om att bli ordets görare, att söka upp faderlösa och änkor, och om vi menar allvar med att vara en gudsgemenskap, måste det här vara våra gärningar – det är Guds hjärta, det centrala i att känna Gud. Kallelsen att vara med människor med brister och funktionsnedsättningar är inte ett val!

Hur ser det då ut i våra kyrkor? Det finns många som är inkluderade utan att tillhöra, höra till. Swinton ger ett exempel i Mary. Hon deltog i alla gudstjänster och hon deltog i fikat, sen gick hon hem, hon var inkluderad 1,5 timmar per vecka. Hon träffade ingen från kyrkan under hela veckan. Det var ingen som riktigt blev hennes vän, hon var ensam i gemenskapens mitt. Det är svårt för oss att inse hur ogästvänliga vi kan vara. Vi kanske tror att alla är med som kommer till kyrkan, men om vi tar ett steg tillbaka så ser vi att det inte är så. Under dagarna fick vi ett par gånger öva på att vända oss till vår bänkgranne och hälsa varandra med: Det är gott att du finns och jag är glad att du är här! Det är en god början till att relatera till varandra på ett nytt sätt.

Kyrkans uppgift är inte att förändra världen, utan att ge signaler om Guds rike genom små gester, gester av vänskap, gästfrihet, sårbarhet och kärlek. När vi börjar vara så, kan vi vara en sann kyrka.

Mina höga förväntningar på dagarna infriades med råge. Tänk att få vara med om något som rör mitt professionella, och också i allra högsta grad mitt och vårt privata, liv.  Jag blev uppmuntrad, skakad och utmanad och jag inser att jag har lång väg kvar att gå, men det blir lättare om vi är fler. Vill du följa med på resan?

Ida Andersson, medlem i Hyllie Park Kyrkan i Malmö

 
Bild för Bengt Rasmusson

Av Bengt Rasmusson

Bengt Rasmusson är teolog och mediakonsult.

Bengt Rasmusson is a theologian and a media consultant.

Kommentarer (2)

  • anonymous
    Tea Gustavsson (ej verifierad)

    Tack Ida för ett kanoninlägg! Fick tips om Swinton för några månader sedan och har börjat läsa en bok av honom som berör mig djupt. Det finns så många lager som berör oss alla, oavsett hur nära och långt ifrån någon med funktionsnedsättning, sjukdom eller psykisk ohälsa vi lever.

    Jag som lever nära en autistisk person har ofta tänkt att det här är essensen av mänsklig existens. Det autistiska är på många sätt det sant mänskliga. Jag kan tänka mig att jag skulle upptäcka samma sak hos människor med andra former av svårigheter och problem.

    feb 20, 2014
  • anonymous
    Ida Andersson (ej verifierad)

    Hej Tea! Tack för din kommentar. Vi behöver mer av det här - att vara människa är att vara sårbar. Jag bär med mig många tankar från dagarna och hoppas och ber om att det ska bli mer synbart i mig, mina handlingar och också i det sammanhang jag finns. Allt gott, Ida

    feb 24, 2014

Kommentera