Folkkyrka ur postsekulärt perspektiv – några reflektioner

Gästblogg av Jan Eckerdal

Men anledning av en liten diskussion kring ett annat blogginlägg, bad vi Jan Eckerdal att ge några postsekulära perspektiv på folkkyrkan. Jan arbetar med en avhandling kring just det ämnet.

Den teolog som mer än andra förknippas med folkkyrkotanken i Sverige är Einar Billing (1871-1939). Billings teologiska projekt kan tolkas som ett försök att slå vakt om teologins integritet i en tid som kännetecknades av en stark kritik av såväl teologiska som kyrkliga anspråk. Gentemot exempelvis den nya historisk-kritiska bibelkritiken ville Billing erbjuda ett teologiskt trovärdigt gensvar. För Billing kunde ett sådant gensvar å ena sidan inte, såsom liberalteologin, acceptera modernitetens skarpa uppdelning mellan religiöst och sekulärt. Billing hade teologiska anspråk på att tolka hela tillvaron, inte bara en friliggande religiös del av livet. Samtidigt menade Billing å andra sidan att kritiken innehållsligt var så kraftfull att varje form av biblicistisk avskärmning från kritiken var utesluten.

En väsentlig del av Billings alternativa gensvar utgörs av folkkyrkotanken. Folkkyrkan som rent konkret innefattar hela verkligheten, socken för socken, blir i en sådan tolkning kyrkan som vägrar att finna sig i att enbart agera i den avgränsade religiösa sfär som den blev tilldelad av det samtida sekulära förnuftet. För Billings folkkyrka finns det ingen sekulär "fredad" zon som inte har religiös signifikans. Folkkyrkan har anspråk på hela verkligheten, socken för socken. Här finns alltså å ena sidan en samstämmighet med den nutida postsekulära diskussionens kanske mest grundläggande insikt, nämligen att det inte existerar någon neutral sekulär sfär som har något självskrivet mandat att sätta ramarna för exempelvis en teologisk diskussion. I likhet med den postsekulära teologin nöjer sig inte Billing med att bara röra sig inom en religiös sfär. Den bibliska uppenbarelsen är för Billing ett historiskt drama med universella anspråk, vilket inbjuder oss till att foga in del efter del av hela verkligheten in i det fortskridande frälsningsdramat. Det finns ingen del av verkligheten som är för profan för att få plats. Men trots detta anspråk uteblir märkligt nog varje konfrontation med andra sätt att beskriva verkligheten. Hela verkligheten fogas in i uppenbarelsedramat hos Billing men den gör det inte genom konfrontation utan genom harmoniering. Billing betonar att hela verkligheten är EN, såsom hela Guds skapelse är en och i den meningen gränslös.

I ljuset av den postsekulära teologins tendens att snarare konfrontera det sekulära paradigmet, blottläggs här en problematisk underliggande byggsten i folkkyrkotanken, nämligen en grundläggande syn på tillvaron som entydig och därmed harmonierbar. Hela tillvaron kan harmonieras in i uppenbarelsedramat. Nu har dock bland annat postsekulär teologi på ett övertygande sätt visat hur en sådan "entydighetens ontologi" bygger på en reducering av "det annorlunda" till "det samma" - en rörelse som alltid inbegriper någon form av våld. Med Augustinus termer skulle man kunna säga att i folkkyrkan tenderar Guds stad och den världsliga staden att smälta samman. För den postsekulära teologin är en sådan harmoniering omöjlig. Det finns en verklig gräns mellan de två städerna. Visserligen skulle somlig postsekulär teologi, i min mening, må bra av att på ett tydligare sätt uppmärksamma att den gränsen bara är möjlig att dra med gudomlig urskiljning. På den här sidan om tidens slut är det en öppen fråga var gränsen mellan dem går, vilket gör att såväl kyrka som kristen teologi måste vara öppen för att viktiga bidrag kan komma från andra perspektiv än det egna. Men inte desto mindre finns det en reell gräns, en gräns som omöjliggör att på Billings sätt framställa verkligheten som entydig och harmonierbar.

Konsekvensen av folkkyrkoteologins harmoniering är dock inte bara att kyrkans gränser blir diffusa, något som jag inte uppfattar som nödvändigt negativt i sig. En mer allvarlig konsekvens är att folkkyrkan kan få problem med att överhuvudtaget förkroppsligas som kyrka. Billing beskriver i första hand kyrkan i instrumentella termer, vilket får till konsekvens att exempelvis Kristi kropp som analogi för kyrkan lyser med sin frånvaro hos honom. Min tolkning av det är att så länge kyrkan består av det som Billing kallar "förkunnelsen om den förekommande nåden" som räcks till varje människa enskilt så är kyrkan möjlig att uppfatta såpass abstrakt att den relativt friktionsfritt kan harmonieras med andra perspektiv. Men om kyrkans väsen gestaltas som en kropp bestående av en gemenskap av människor, riskerar den på ett mer uppenbart sätt att komma på kollisionskurs med andra kroppar - kroppar som den i Billings formulering av folkkyrkan så att säga redan harmonierats med. Hur hanterar Billings folkkyrka - som i sin grundläggande teologi bär en syn på tillvaron som entydig - en sammanstötning med perspektiv som går på tvärs med dess egen bekännelse? Risken är överhängande att lösningen antingen blir att anpassa kyrkan, vilket riskerar att mynna ut i en uttunning av kyrkans integritet, eller också att kuva det andra perspektivet, vilket innebär ett mått av betvingande maktspråk. I Svenska kyrkans folkkyrkliga historia finns dessvärre ett antal exempel på bägge dessa strategier.

Trots dessa allvarliga problem menar jag att det skulle vara förhastat att avfärda folkkyrkotraditionen, utan att också pröva vilka eventuellt konstruktiva resurser som kan framträda när den bryts mot ett postsekulärt tänkande. Inte minst handlar det om folkkyrkans beredvillighet att vilja vara med och ta ansvar för helheten. I somlig postsekulär retorik kan man ana att positionen i periferin (en position som man ibland är misstänkt mån om att tillskriva sig själv) kan bli en ganska bekväm placering. Det är klart enklare att driva en anarkistisk nationalstatskritisk teologi så länge man ser sig som så perifer att man inte behöver ta ansvar för vad som skulle hända om man verkligen fick genomslag. Annorlunda uttryckt: Somliga av de folkkyrkliga problem som jag diskuterat ovan, kan kanske ses som avigsidan av ett i grunden positivt drag, nämligen djärvheten att försöka ta ansvar för helheten och därmed inte hålla sig för "ren" för att befatta sig med allt vad det innebär av kompromissande och förhandlande. Risken är att det man gör när man (med självbilden av att vara "resident aliens") inte vill befatta sig med ett sådant förhandlande är att man prioriterar och slår vakt om sin egen helighet genom att delegera de oheliga uppgifterna till någon annan.

Ett uttryck som jag hör i den postsekulära debatten i detta sammanhang är att kyrkan är en motkultur. Men är inte motkultur egentligen en mycket problematisk benämning på Kristi kropp? Den ständiga uppgiften för kyrkan tänker jag mig är att söka gestalta en gemenskap som varken är en kulturkristen spegelbild av den omgivande kulturen, eller per definition mot, eftersom båda alternativen är lika osjälvständiga. Definierar vi oss såsom "emot" är vi fortfarande hemligt beroende av det där som vi är emot. Vi blir en sorts negativ spegelbild av det vi tar avstånd från. Finns det inte mer kreativa resurser än så i att vara en gemenskap "i Kristus"?

Jan Eckerdal
Präst i Svenska kyrkan

Bild för Bengt Rasmusson

Av Bengt Rasmusson

Bengt Rasmusson är teolog och mediakonsult.

Bengt Rasmusson is a theologian and a media consultant.

Kommentarer (14)

  • anonymous
    Bengt Rasmusson (ej verifierad)

    Tack Jan för ditt inlägg! Det är alltid intressant att ta del av andra perspektiv på saker som man själv brottas med.

    Du säger att trots allvarliga problem så skulle det "vara förhastat att avfärda folkkyrkotraditionen, utan att också pröva vilka eventuellt konstruktiva resurser som kan framträda när den bryts mot ett postsekulärt tänkande." En sådan konstruktiv resurs är, enligt dig, "folkkyrkans beredvillighet att vilja vara med och ta ansvar för helheten".

    Här finner du Billing som ett inte oproblematiskt exempel. Jag är inte så inläst på Billing, men när du säger att han inte nöjer sig "med att bara röra sig inom en religiös sfär", så inställer sig en fråga (som du nog själv antyder). När Billing säger att kyrkan består av "förkunnelsen om den förekommande nåden" till varje människa enskilt, på vilket sätt är detta att betona att folkkyrkan innefattar hela verkligheten? Har inte uppdelningen religiöst-sekulärt smugit sig in bakvägen via uppdelningen privat-offentligt? Är Billing överhuvudataget ett bra exempel som kan visa på folkkyrkotankens konstruktiva resurser? Finns det någon annan (svensk) folkkyrkoteolog som du skulle vilja lyfta fram som ett bra exempel? Hur kan egentligen en folkkyrkoteologi gå bortom en individualistisk och okroppslig läsning av Jesus, kyrkan och frälsningen? En annan fråga rörande Billing: ligger tonvikten bara på den erbjudna nåden, inte den mottagna?

    Men till en kanske viktigare fråga. När du talar om "folkkyrkans beredvillighet att vilja vara med och ta ansvar för helheten" och ställer den mot en mer diasporainriktad postsekulär teologi (som vi representerar som står bakom denna blogg), gör du dig då inte skyldig till en förvrängd och inte särskilt fruktbar motsättning? Står valet verkligen mellan att å ena sidan vara "realistisk" (à la t ex Troeltsch och Niebuhr) och ta ansvar och å andra sidan vara "trofast" och oansvarig (dra sig undan)? Frågan är väl i stället hur kyrkan tar ansvar?

    Själv är jag övertygad om att kyrkan idag tar bäst ansvar genom att vara en alternativ, social gemenskap, som har en en annan berättelse att berätta, som formar andra praktiker och uppmuntrar andra dygder. Detta utesluter inte utan snarare möjliggör, som jag sagt på andra ställen, kreativa och icke-systematiska (ad hoc) samarbeten med andra sammanhang (kyrkan är ju inte ett separat "rum"), ungefär som den "jeremianska" diasporagemenskapen: "Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den" (Jer 28:4-7). Som sådan identifierar sig kyrkan inte med en viss nations eller ett visst folks intressen, och som sådan är kyrkan, skulle jag vilja påstå, fri att tänka och handla utanför ett givet hegemoniskt kulturellt perspektiv och kan ta ett "kreativt och korsmärkt ansvar". Här finns mycket mer att säga, men det skulle vara intressant om du ville utveckla något av vad du menar med "ansvar"? Och vilken "helhet" är det du talar om?

    Du är också kritisk till begreppet "motkultur" och kanske med rätta. Det är inte ett oproblematiskt begrepp. Men vi använder det själva på den här bloggen när vi talar om en kyrkan som en "positiv motkultur". Men jag är inte övertygad om att en motkultur med nödvändighet definieras av det som den är emot, i varje fall inte när det gäller kyrkan. Och när det gäller kyrkan och "det sekulära", är det inte i så fall det omvända som gäller - att det är det sekulära som låter sig definieras genom att vara ett frälsningsalternativ till kyrkan?

    jun 10, 2009
  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Bara en kort anmärkning av kritiken mot postsekulär teologi och dess oförmåga att harmonisera Augustinus båda städer. Jag antar att de radikalortodoxa teologerna bör räknas till postsekulära och om jag förstår Graham Ward rätt poängterar han i sin Cities of God det omöjliga i att helt skilja de båda städerna åt.

    Är inte en del av radikalortodoxins grundläggande antagandet att det moderna samhället INTE är sekulärt utan snarare en konsekvens av ett kristet teologiskt tänkande där "transcendensen har sugits ut i immanensen".

    Ola Sigurdssons Himmelska kroppar bör väl kunna ses som insipirerad av postsekulär teologi och hans betoning av att kroppen, även då kyrkans teologiska reflektion - en textuell kropp" är grotesk och flytande. Kristi kropp flyter samman med andra kroppar, utan att för den skull ge upp sin identitet och särart...//Peter

    jun 10, 2009
  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Stämmer in i Bengts fråga, vad menar du, Jan, med "ansvar". Har kyrkan något ansvar utöver att Lyda Kristus? Det låter misstänkt likt en klassisk svensk sammanblandning av gemeinschaft och gesellschaft, stat och civilsamhälle i en oproblematisk symbios, kyrkan som en integrerad del i den nationalstatlig konstruktion. Eller missuppfattar jag?

    Är det nationalstaten, regeringen, statsministern, kungen, eller "folket" som kyrkan skulle ha detta ansvar inför, eller hur menar du? Eller har kyrkan inför Kristus ett ansvar för den moderna nationalstaten utöver den kallelse som Kristus själv har formulerat (staden på berget, jordens salt osv)? Hur har den i sådana fall fått detta ansvar, var och hur har den formulerats och hur kan det försvaras? Det vore mycket intressant att få höra hur du tänker här.

    /Olle

    jun 11, 2009
  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Tack för kommentarer. Kanhända kapade jag resonemangen i min blogg så mycket att det är svårt att se vad mitt huvudärende är. Så först ett förtydligande. Det postsekulära diasporatänkande som du (Bengt) ger uttryck för är jag i grunden både mer attraherad av och påverkad av än vad jag kanske ger uttryck för i min blogg. Jag blev närmast knockad när jag för kanske fyra år sedan läste Hauerwas bok ”After Christendom”. Jag var tvungen att ompröva mycket av det som jag fostrats in och då inte minst sådant som ligger inbäddat i det som Billing kallar folkkyrka. T.ex. gäller detta det som du frågar om, konsekvensen av den starka betoningen på den erbjudna nåden som ofta sker på bekostnad av en konkret mottagande gemenskap.

    Eftersom jag hade behov av ett samlat grepp kring vad en postsekulär kritik av folkkyrkotänkandet innebär, påbörjade jag vad jag tänkte mig skulle bli en systematisk analys av folkkyrkoteologen Einar Billing med postsekulära glasögon. Detta arbete tänker jag mig fortfarande som en meningsfull uppgift, men jag gjorde en för mig förvånande upptäckt. Billing fogade sig inte riktigt efter min plan, han blev inte bara en måltavla för den postsekulära kritiken. Somligt av kritiken träffar honom, men jag upptäckte också en sorts problemgemenskap med honom. Schablonbilden av Billing (som det ligger en hel del i) är att han utformade sin kyrkosyn i stark motsats till frikyrkligheten. Men vad jag tycker mig ha upptäckt är att mer grundläggande finns ett problematiserande av moderniteten och dess kristendomstolkningar. Billings uppenbarelsebegrepp drivs av ett anspråk på att låta den gudomliga uppenbarelsen strukturera hela tillvaron, på ett sätt som på en första nivå faktiskt påminner om Karl Barths. Med ett nutida begrepp skulle man kunna säga att båda hävdar en sorts ”partikulär universalism”

    Detta modernitetskritiska drag hos Billing har förvånat och tilltalat mig. Men det hindrar inte att han samtidigt också själv är ett barn av moderniteten. När Billing skall relatera den verklighet som är tolkad genom uppenbarelsen till andra perspektiv gör han det genom en harmoniering som innebär att han inte drar de radikala konsekvenser av uppenbarelsebegreppet som ex. Barth gör. Han satsar på att lösa upp dualismerna religiöst-sekulärt, tro-vetande, men han gör det, precis som du pekar på, genom att förstärka andra dualismer. I min tolkning delar alltså Billing först uppenbarelseanspråk med Barth, men ger sedan ett helt annat ”lösningsförslag”, vilket leder till ett antal problem. Men ställer inte det en naturlig fråga till det postsekulära alternativet (som väl här kan ses som i Barths efterföljd)? Lyckas det postsekulära vägvalet till skillnad från Billing, verkligen förflytta sig bortom alla moderna dualismer, eller sker det lösningsförslaget genom andra dualismer? Det som jag (kanske oklart) försöker ställa frågor kring är om inte den postsekulära teologin ersätter dualismen mellan sekulärt – religiöst med dualismen kyrkan – det sekulära. Och varför är denna eventuella dualism i så fall självklart bättre än den som Billing dras med?

    Kanske hamnar jag sedan som du säger i en felaktig motsättning mellan en realistisk och ansvarsfull kontra trofast och ansvarslös kyrka. Jag själv lever i en kyrklig tradition som hemsöks av vad århundraden av alliering med statsmakten har ställt till med. Så jag hoppas att du har rätt!! Mitt lite kategoriska utspel ville väl snarare signalera att de postsekulära teologer som jag har tagit del av inte riktigt har övertygat på den här punkten. Antingen har problemet varit att de har blivit mycket vaga när det väl kommer till hur den där positiva motkulturen verkligen skall förkroppsligas (Ward, Cavanaugh). Eller också tycker jag att tilltron till den lokala kristna gemenskapens förmåga att gestalta detta har varit så stark att det gränsar till en sorts realiserad eskatologi (Hauerwas). I alla fall så pass mycket att det framstår som en för tung börda att axla för de kristna gemenskaper av ”fellow sinners” som jag har erfarenhet av. Men kanske vill någon ge lite tips här?

    //Jan

    jun 11, 2009
  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Peter: Du har naturligtvis rätt i ditt påpekande kring städerna, vilket väl också pekar på att det är problematiskt att så svepande tala om postsekulär teologi som jag gjort. Men till viss del tänker jag mig Ward som en bekräftelse på det jag skriver. Inom radikalortodoxin sticker väl Ward ut som den teolog som tydligast värnar om möjligheten att föra ett ömsesidigt samtal med den omgivande sekulära och mångreligiösa kulturen. Kan inte hans markeringar kring det omöjliga i att urskilja gränsen mellan städerna då ses som ett försök att på förekommen anledning försöka komma tillrätta med den tvärsäkra uppdelning som tynger en del radikalortodox teologi?

    //Jan

    jun 11, 2009
  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Jan: Jag har läst din text närmare och inser att jag ligger ganska nära ditt perspektiv. Jag står själv i Svenska kyrkan och är både attraherad och repulserad av folkkyrkotanken. Du har rätt i att Ward är den av de radikalortodoxa som är mest öppen mot samtiden i någon form av korrelationstänkande, även om jag tycker mig se dessa drag även inom övrig radikalortodoxi. Är man inte relativt överrens om modernitetens religiösa genealogi och på så sätt erkänner "Guds närvaro" även utanför den institutionella kyrkan?

    Jag är också överrens med dig om att mycket postsekulär (postliberal?) teologi inte kommer ur modernitetens dikotomiserande tendenser. Jag menar att radikalortoxin klarar sig bättre än den postliberala strömningen eftersom de i sin teologiska konception är inspirerad av premodern, fornkyrklig teologi med dess apofatiska och mystika grundantagande. Personligen skulle jag (som du?) vilja se ett tydliggörande av den "osäkerhet" i talet om verkligheten.

    Kanske kan vi då hålla fast vid ett ödmjukt folkkyrkoperspektiv, med en form av ubikvitetslära, även om vi närmar oss ett mer barthianskt uppenbarelsebegrepp: Kristi kropp som en ALTERNATIV kultur som ibland och ibland inte harmoniserar med andra kroppar... /Peter

    jun 11, 2009
  • anonymous
    Fredrik Wenell (ej verifierad)

    Detta är ett spännande samtal tycker jag. Kul Janne att du ville bidra hos oss. Vi vill verkligen att det skall bli en teologisk blogg där såna här samtal pågår. Man skall få säga "ubikvitetsläran" här!

    Nu till mitt ärende. Jag har de senaste dagarna suttit och läst Nicholas Healys "Church, World and Christian life" en mycket intressant bok på många olika sätt. Jag är nog inte helt överens med honom till slut men hans perspektiv är ändå intressanta. Han tar sin utgångspunkt för ecklesiologi hos Balthazar och hans theodrama. Där allt ingår men på olika sätt. Det som inte är kyrka får plats just som inte kyrka och är i någon mån styrd av Gud också - eller det ingår i dramat i alla fall. Kyrkans uppdrag är att vara tecken som visar bort från sig själv mot Kristus. Men poängen här är just att allt ingår i Guds drama eftersom Gud är världens Gud. Sen försöker Healy att hålla ihop en skillnad men inte exklusiv skillnad med en slags ödmjuk eller lyssnande hållning till andra agerande i dramat. På så sätt försker han ge kyrkan en särprägel och samtidigt inte exkludera andra gemenskaper.

    Vet inte om det gav något eller så - ville kanske mest bara säga att jag har uppskattat att läsa ert samtal.

    jun 11, 2009
  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Fredrik, har man nu startat en blogg med namnet Cruciform Phronesis(!) så har man väl liksom slagit an en ton där begrepp som ubikvitet känner sig hemma... (Men jag får erkänna att jag fick ta en tur till det systematiskteologiska uppslagsverket när det kom på tal).

    Det som Fredrik refererar till i sina rader om Healey låter mycket intressant. Kanske i riktning mot vad jag efterlyser. Själva lackmustestet kvarstår förstås: Hur opererar denna ecklesiologi i ett konkret sammanhang? Hur är man som kyrka Kristustecken för världen med bibevarad öppenhet för att Guds drama är större än kyrkan? Det låter för övrigt ganska likt det som Peter kallar för ett ödmjukt folkkyrkoperspektiv. Eller? Det skulle vara intressant att få höra vad Peter tänker är det specifikt folkkyrkliga bidraget i det förslaget.

    Här på bloggen har tidigare föreslagits att den postsekulära diasporakyrkan visserligen kan samarbeta med t.ex. staten eller med andra aktörer i det civila sh, men att det då skall ses som ad hoc-relationer. Jag misstänker att det då blir en ganska instrumentell syn på samarbetspartnern. Vi samarbetar så länge det gagnar våra syften. Fördelen med det perspektiv som Fredrik beskriver, där hela tillvaron sätts in i Gudsdramat är att relationen i alla fall i mina öron låter mer ömsesidig. Vi kan förvänta oss att inte bara få draghjälp av samarbetspartnern mot ett mål som vi på förhand bestämt, utan också att få lära oss om Gud och om hur liv i Kristi efterföljelse kan gestaltas.
    //Jan

    jun 12, 2009
  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Kul att ubikviteten är på tapeten...

    Jan: Jag vet inte om jag tänker mig att folkkyrkoperspektivet skulle ha något unikt att komma med, föreställningar om Guds närvaro utanför kyrkan finns ju, som Fredrik ger exempel på, även i andra teologiska traditioner. Framförallt är det väl detta den vanliga föreställningen i fornkyrkan. Det jag var ute efter var att jag, liksom du, tycker mig se att det finns resurser i det folkkyrkliga tänkandet för att öppna upp det postsekulära perspektivet. Tyvärr har jag inte umgåtts närmare med t ex Billing så jag avstår från att kommentera hans teologi närmare.

    Alla gott, och alla goda berättelser, kommer från Gud. Att samarbeta med dessa berättelser, oavsett vad de explicit bekänner sig till, innebär att arbeta för Guds rikes utbredande. Att reducera dessa samarbeten till ad hoc låter främmande i mina öron och vittnar om allt för stora anspråk på att förstå Gud. Finns det i en kristen världsbild "neutrala rörelser" utanför kyrkan? Vad skulle de då få sin sanning från? Ett upplysningsförnuft? För det är väl inte så att vi i ad hoc-samarbeten
    ger oss i lag med Fienden?

    Jag är rädd att diasporakristendomen ofta underskattar de hermeneutiska förförståelserna som vi närmar oss kristen tro och tradition med. Talet om motkulturer, alternativa gemenskaper och teologin som en andrahandspraktik får ibland en naiv klang - genom att undlåta oss att diskutera vår filosofiska förförståelse är risken stor att den binära logiken återigen sticker upp sitt fula tryne... //Peter

    jun 15, 2009
  • anonymous
    Fredrik Wenell (ej verifierad)

    Peter; Intressant samtal. Jag delar inte din rädsla för att diasporakristendom underskattar förförståelserna och att det riskerar att bli naivt - vilken teologi gör inte det föresten, sedd ur andra teologiers perspektiv. Poängen med diasporan är just att vi inte kan ha kontrollen. Vi håller oss till det vi "vet" och det omprövas hela tiden och kan därmed förändras. Det vara bl.a. det som den radikala reformationen gjorde med dopet eftersom man menade att det under kyrkans historia gjorts för stor skillnad mellan ansvar för varandra, dop och tillhörighet till kyrkan. (Dopet är alltså en följd av andra teologiska övertygelser och inte tvärtom) Gud är alltid större än kyrkan och därför kan bara kyrkan arbeta ad hoc. Hon kan varken "godkänna" eller "fördöma" det hon inte vet och därför blir den enda möjliga vägen ad hoc. Sen kan dessa ad hoc-kopplingar utvärderas när man blir varse sina egna kulturella och filosofiska förutsättningar. För poängen med dem är väl att vi är blinda för dem? Hur skall en folkkyrklig teologi hjälpa oss att se dessa? Blir inte det bara en bekräftelse av det allmänt vedertagna inom en nation eller folkgrupp?

    jun 15, 2009
  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Fredrik: Jag inser att jag lät mer kritisk till diasporakristendomen än jag i själva verket är. Svårt med nyanserna i bloggosfären.

    Folkkyrkoperspektivet kanske inte är det instrument som vi bör använda oss av när vi distanserar oss från den omgivande kulturen, därtill är det tämligen värdelöst. Svenska kyrkan är i dagsläget, som jag ser det, mer i behov av diasporatänkande och distanserande än det harmoniserande draget i folkkyrkoteologin. Men därifrån till att förkasta folkkyrkoperspektivet är steget långt.

    Folkkyrkoperspektivet kan hjälpa oss att inse ett faktum: det moderna samhället, med ex vår liberala demokrati, är en produkt av kristen teologisk reflektion och därmed, ur ett visst perspektiv, en del av kyrkan. Frågan blir då hur bra vi tycker denna liberala demokrati då är, eller teologiskt: Hur mycket Kristus finns det i det omgivande samhället? Folkkyrkoperspektivet handlar som du säger om bekräftelse, men är det nödvändigtvis illa?

    Det handlar naturligtvis om definitioner i slutändan; vad är kyrkan? Är det viktigt att se ett helt samhälle som en del av kyrkan, eller är det bättre att snäva av begreppet utan att för den skull underkänna den omgivande kulturens potential att presentera Gud.

    Värdet av folkkyrkan är den stora tilltro människor har till Svenska kyrkan och frågan är om detta är värt att sätta på spel. Jag är själv inte färdig med frågan, men hoppas att den postsekulära diskussionen kan hitta vägen in i SVK. Därtill är Jans arbete ovärderligt... //Peter (PS. Jag har faktiskt aldrig hört att t ex radikalortodoxin beskylls för att vara just naiv, snarare obegriplig och cynisk. Men det är klart: de postsekulära teologierna angrips ju från alla håll...:))

    jun 15, 2009
  • anonymous
    Fredrik Wenell (ej verifierad)

    Sant Peter, kanske är det radikalortodoxa undantaget för ingen har förstått dem, kanske inte ens de själva.

    Hörde William Cavanaugh säga att han inte fick vara med längre eftersom han skrev så begripligt...;=)

    Eftersom jag inte befinner mig i en folkkyrklig tradition har jag inget behov av att bevara eller försvara. Jag ser heller ingen anledning för frikyrkan att använda sig av den teologin. Vår utmaning är en helt annan när det gäller bejakande och erkännande av Kristus utanför kyrkan. Där är det spännande att mötas som folkkyrka och frikyrka!

    jun 15, 2009
  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Fredrik: Ja, det handlar naturligtvis lite om frikyrka - folkkyrka och olika utmaningar och jag håller med dig: Det finns nog bättre vägar att skapa en öppen frikyrka än att använda sig av folkkyrkoperspektivet.

    När jag har talat med radikalreformatorer förr har de varit universalister, soteriologiskt sett. Hur tänker ni/du kring detta? Själv har jag lämnat frikyrkan dels på grund av den svart-vita världsbilden och tanken om evig fördömelse för de utanför. Med ett snävare församlingsbegrepp blir ju den frågan mer aktuell...//Peter

    jun 15, 2009
  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Det ni skriver i några av de senaste posterna kring den postsekulära diskussionens eventuellt naiva sätt att relatera till den omgivande kulturen (och somligas misstankar om att radikalortodoxin döljer detta genom att vara obegriplig) för kanske tillbaks samtalet till frågan om ansvar som fanns i början. I de första kommentarerna i diskussionen, ställer Bengt och Olle kritiska frågor kring hur jag i sammanhanget definierar ansvar.

    Tanken jag har är ungefär så här: För att man överhuvudtaget på ett meningsfullt sätt skall kunna ställa frågan om en viss kyrkas förmåga/vilja att ta ansvar för sitt agerande, måste en kyrka ha någon sorts träffyta, eller synlighet. Om inte en kyrka har en sådan kropp blir det svårt att ställa frågor om ansvar eftersom kyrkan ifråga blir omöjlig att få fatt på. Samtidigt som folkkyrkan enligt mig å ena sidan har uppenbara problem med att förkroppsligas som kyrka, skulle man ur ett annat perspektiv kunna säga att den i hög grad har gjort sig synlig. Detta genom att förkroppsligas i en sorts symbios med nationen som gemenskap. Att just detta är problematiskt tycks vi vara överrens om i denna diskussion. Men det betyder inte att allt denna tvivelaktiga kyrkliga kropp har stått för har varit galet. Däremot betyder det att det finns en träffyta, något att rikta kritiken mot. Att folkkyrkan ur detta perspektiv är synlig, är en förutsättning för att t.ex. den postsekulära teologin nu på ett övertygande sätt visar hur man kan hålla folkkyrkotanken ansvarig för både det ena och det andra.

    Och det är just här som jag tycker att den postsekulära teologi som jag läst ofta blir undanglidande. Visst förstår jag Olles poäng ovan när han ställer frågan: ”Har kyrkan något ansvar utöver att lyda Kristus?”. Men frågan är bara vad det betyder. Billing menar naturligtvis att hans folkkyrka är formulerad i lydnad mot Kristus. Om lydnad mot Kristus per definition betyder att man skall se till att befinna sig i kontrast till alla de maktfaktorer som Olle sedan ger exempel på, kan det bli svårt att hitta den träffyta som gör att man skulle kunna hålla en sådan kyrka ansvarig.

    //Jan

    jun 15, 2009

Kommentera