I skuggan av alzheimer

I skuggan av alzheimer

"Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns". Vilken bedräglig lögn!

Jag satt vi köksbordet som jag gjort så många gånger tidigare. Plötsligt fastnade min blick på den lilla broderade tavlan som hade hängt där på väggen i flera år. Jag hade aldrig riktigt brytt mig om texten ...  den var ju bara ett av dessa många vanliga ordspråk som hänger lite överallt. Men nu fångade orden min uppmärksamhet: "Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns". Och det slog mig: vilken bedräglig lögn!

Det kan låta vackert, men vad betyder det egentligen? Att minne, identitet och mening hör samman är väl de flesta överens om. Men i detta ordspråk tycks minne handla om vad jag som enskild individ minns. Denna i vår tid så vanliga och självklara uppfattning (ja, är inte vi i västerlandet närmast sjukligt fixerade vid den enskilda, oberoende individen?) blir väl synnerligen problematisk i ljuset av den växande skaran alzheimersjuka och dementa i vårt samhälle. Kanske demenssjukdomar upplevs särskilt hotfulla i vår tid, därför att minne i så hög grad har kommit att betraktas som en ägodel hos just den enskilda individen. Och om det skulle stämma, blir ju identiteten något som oundvikligen vittrar sönder och "livet" något som förlorar sitt innehåll när minnesförmågan inte längre kan upprätthållas.
 

Det allra viktigaste är kanske inte att kunna minnas vem man är, utan att få finnas i en vänskap där man med kroppen kan få minnas vems man är.

Utan att försöka ta bort demenssjukdomarnas destruktivitet  eller "sting" och utan att förringa hur den enskilda individen kan uppleva sin demenssjukdom, bör man inte som kristen ifrågasätta tanken om det "atomiserade minnet"? Kanske minne i första hand inte är något jag som individ har, utan något som vi gör tillsammans som gemenskap, som kyrka? Minne är kanske inte bara en enskild individs kapacitet, utan något som inbegriper hela Kristi kropp, något som förkroppsligas i och genom kyrkan? Om detta stämmer påminns vi om vikten att minnas för varandra och hjälpa varandra att minnas sant - vilket inte alltid är lätt i en kyrka som själv många gånger verka ha grava minnesproblem. Och kanske vi kan hjälpa varandra att ana att det allra viktigaste inte är att kunna minnas vem man är, utan att få finnas i en vänskap där man med kroppen kan få minnas vems man är.

Frågorna och tankarna blev många där vid min alzheimersjuke fars köksbord...

Bild för Bengt Rasmusson

Av Bengt Rasmusson

Bengt Rasmusson är teolog och mediakonsult.

Bengt Rasmusson is a theologian and a media consultant.

Kommentarer (4)

  • anonymous
    JoelApp (ej verifierad)

    För några dagar sedan gick jag förbi en reklamskylt för fritdsresor som med linen "dagarna du minns". Tanken slog mig då att det här med "livet är dagarna du minns" måste vara skitsnack men jag reflekterade inte djupare än så. Det du nämner, med överindividualiseringen av minnet, tror jag är del av det jag reagerade på.

    jan 10, 2011
  • anonymous
    Roland Spjuth (ej verifierad)

    En oerhört central av det kollektiva minne du talar om Bengt firar vi i varje Herrens måltid:

    "... han tackade Gud, bröt det och sade: Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till MINNE av mig."

    Låt oss se till att i möjligaste mån inkludera dem vars minne tynar bort - eller som är bortglömda - i detta gemensamma minne! Eller handlar det om att vi påminner oss om att Gud minns oss?

    jan 10, 2011
  • anonymous
    Bengt Rasmusson (ej verifierad)

    @JoelApp: Kan säkert stämma. Tack för kommentaren.

    @Anonym: Precis.

    @Roland Spjuth: Håller helt med dig. Om vårt minne är en del av kyrkans minne (som konstitueras och disciplineras i Herrens måltid), så är kyrkans minne inneslutet i Guds minne. Att Gud minns oss är väl just något som vi som kyrka är menade att förkroppsliga (inte bara säga).

    jan 10, 2011

Kommentera