Jacques Ellul och läsningen av kristendomens och västerlandets historia

"Christianity has become a constant force of antisubversion."

I den moderna debatten kring humanism och det sekulära blir det tydligt att läsningen av västerlandets historia inte alls är självklar. För en månad sedan tog jag upp Charles Taylors perspektiv.

En annan tänkare som ger ett annorlunda och intressant perspektiv är den franske sociologen, samhällskritikern och teologen Jacques Ellul (1912-1994). I sin bok The Subversion of Christianity[1] kan han sägas ge en "anarkistisk" eller, kanske bättre, en "anarkisk" läsning av kristendomens och västerlandets historia och av den kristna kyrkans tillstånd i vår tid.[2]

Elluls grundläggande och provokativa fråga är hur det kommer sig att kristendomen, och det samhälle, den civilisation och kultur som den har givit upphov till, står i sådan fullständig motsägelse till det som den kristna uppenbarelsens talar om. Här räcker det inte, säger han, att hänvisa till enkla sociologiska fenomen, till att gudsriket dröjer, till skillnaden mellan ideal och verklighet eller till någon slags motsättning mellan andligt och materiellt.

Det första vi måste förstå, säger Ellul, är att uppenbarelsen till sitt väsen, att kristen tro i grunden, undergräver (är subversiv i förhållande till) allt vad makt (arche) heter, både som strukturella och samhälleliga fenomen och som "andliga" fenomen (Bibelns "makter och myndigheter"). Det gäller ekonomiska strukturer, politisk makt, religion, moral och kultur: med sin betoning på sådant som nåd, svaghet och frihet var det inte för intet som de första kristna av sin samtid blev betraktade som "anarkister", ateister, moralens undergrävare och kulturens fördärvare. Men på punkt efter punkt har kristendomen utvecklats till uppenbarelsens motsats: den har låtit rikedom komma i högsätet, den har blivit politiskt undergiven och konservativ, den har förvandlat en levande tro till religion, den har gjort det kristna livet till moralism och den har kulturellt blivit en spegelbild av sin omgivning. "Christianity has become a constant force of antisubversion" (s 17).

Men varför, frågar sig Ellul. I grund och botten handlar det om, som redan antytts, kyrkans allians med makterna. De kristna och kyrkan har alltid frestats att gå i allians med allt som representerar makt i världen (ett tydligt exempel har vi i 300-talets konstantinianism, men vi ser det genom hela historien), något som ofta har betraktats som ofarligt eftersom kyrkan ju lever i uppståndelsens och Andens kraft. Men resultatet har alltid blivit detsamma: makten har korrumperat och infiltrerat kyrkan och inte tvärtom. I slutändan har vi vad som ibland kallas "the paganizing of the church" (s 21).

Men det finns också flera andra viktiga faktorer i undergrävandet av den kristna tron. En faktor finner vi enligt Ellul i teologin som redan tidigt (bland annat under inflytande från grekiskt tänkande och romersk lag) förvandlades från historia till filosofi, från berättelse till ontologi. En annan faktor har vi i den enorma framgång som kristendomen hade redan från och med andra århundradet, inte minst på grund av budskapet om nåd, glädje och befrielse passade väl in i en kultur som alltmer hade börjat präglas av en vag känsla av fruktan. Men framgången hade sitt pris: under 300-talet kom kristendomen på modet och kyrkan fick smak på framgången och blev en makt(faktor) genom att bli ett med den styrande eliten och genom sin rikedom. Och själva denna relation till storlek, pengar och makt ledde oundvikligen till institutionalisering och att kyrkan blev massornas kyrka, vilket i sin tur ledde till en betoning på ordning och moral. En tredje faktor står att finna i uppenbarelsen själv: den innehåller nämligen frön som kan leda till perversion. Ellul nämner sådant som "omöjligheterna" i Jesu förkunnelse, betoningen på frihet, trons motsägelsefullhet och dialektiska karaktär (nåd och gärningar, syndare och rättfärdig), och längtan efter enhet (som antingen kunde leda till totalitarism eller till synkretism).

Mot denna bakgrund lyfter Ellul fram några av de områden där perversionen blir som mest tydlig. För det första skildrar han hur kristendomen, trots sin i grunden antireligiösa och desakraliserande och sekulariserande hållning (inte minst på grund av betoningen på Guds transcendens och skapelsens kontingens)[3], inte kunde stå emot trycket, utan dels låter sig själv sakraliseras (något vi ser i exempelvis framväxten av heliga tider och platser, i sakramentalism och i kollektivism) och dels medverkar till att resakralisera naturen och samhället (i vår epok kretsar det "heliga" när det gäller samhället kring teknologi/sex och nationalstaten/revolution, säger Ellul).

Ett annat område är trons moralisering. Enligt Ellul har uppenbarelsen inget med moral att göra, utan den handlar i stället om en radikal nåd och frihet. Men dels på grund av konstantinismen och dels på grund av de återkommande utbrotten av omoral genom historien, en omoral som kyrkan försökte bemöta på ett moraliskt i stället för på ett "andligt" plan, förvandlades evangeliet till lag. Denna moralisering kommer bland annat till uttryck i, hävdar Ellul, kyrkans antifeminism! Angränsande till detta och föregående område tar Ellul även upp hur kristen tro, som i grunden är anti-nihilistisk, har medverkat till vår tids nihilism genom att "frysa fast" tron, objektifiera den och genom att åtskilja Ordet från den som talar.

Ytterligare ett nyckelområde där perversionen blir tydlig är kyrkans tilltro till det politiska maktspelet. Enligt Ellul är uppenbarelsen i grunden apolitisk och anti-politisk (dock inte opolitisk!). Den "regards political power as idolatrous … is against power, against the state, and against politics" (s 113, 121). Men när kristendomen blir en statsreligion, får kyrkan politisk makt och ger i sin tur den politiska makten religiös legitimitet. Följderna är förödande. Bland annat ger den kyrkan en statslik karaktär, medverkar till uppkomsten av nationalism och nationalkyrkor och leder till institutionalisering av kyrkan (lag och administration ställs i centrum). I slutändan blir kristendomen en konformismens religion. När det gäller kristendomens relation till den politiska makten (och till sådant som våld, korståg, kolonialism) så hävdar Ellul att islam historiskt sett haft ett avsevärt negativt inflytande.

Det grundläggande och avgörande problemet i allt detta är, menar Ellul, att kyrkan inte har vågat acceptera det faktum att uppenbarelsen och tron är en skandal, en dårskap. I stället har man försökt göra den rimlig, acceptabel och begriplig. Men därmed är förräderiet ett faktum enligt honom, ett förräderi som oundvikligen vanställer den kristna tron till något oigenkännligt.
 

"Nothing is ever lost. ... Christianity never carries the day decisively against Christ."

Men Ellul är inte en pessimist! Det finns hopp, för trots allt rör kristendomen och kyrkan på sig.[4] Det är något som vi enligt honom kan skymta i sådana olika hoppfulla tecken som det periodiska framträdandet av nyskapande teologer och stora gudsmän och gudskvinnor (som exempelvis Franciskus av Assisi, Theresa av Avila, Martin Luther, Sören Kierkegaard och Karl Barth), framväxten av kristna folkrörelser (som exempelvis 1700- och 1800-talens väckelserörelser och Lech Walesas Solidaritet) och alla de som i det tysta troget tjänar Herren. "[N]othing is ever lost. ... Christianity never carries the day decisively against Christ" (s 212).

Subversion of Christianity påminner mycket om Kierkegaards "attack" mot sin samtids kristendom. Här finns många kategoriska uttalanden, bitvis egensinniga bibeltolkningar och utpräglat dialektiska resonemang som ibland kan upplevas lite svårsmälta. Och man kan ställa sig flera frågor: Tenderar Ellul (trots att det inte är hans avsikt och trots att hans eget liv bär ett annat vittnesbörd) att tappa det dialektiska samspelet mellan transcendens och inkarnation när det gäller kyrkans kroppslighet och kyrkan som "alternativt samhälle"? Blir inte hans beskrivning av det sekulära lite väl ensidigt och onyanserat? Idealiserar Ellul urkyrkan? Har islam verkligen haft ett sådant stort inflytande på kristendomen som han ger förhanden? Men trots detta (och ibland just på grund av detta) är han en profetisk röst som med skärpa, intelligens och integritet talar - lika klart idag som för några decennier sedan - till en kyrka och en västerländsk kultur som fastnat i "maktens boningar", i det förutsägbara och självgoda.

Noter
[1] Grand Rapids, MI: Eerdmans, 1986; engelsk översättning av La subversion du Christianisme, Paris: Editions du Seuil, 1984.
[2] Se även hans Anarchy and Christianity (ET 1991) och The Betrayal of the West (ET 1978). Se vidare Jesus Radicals hemsida och särskilt deras sidor om anarkism och om Ellul.
[3] "The Christian world is wholly secular" (s 60).
[4] Ellul anspelar på ett yttrande som tillskrivits Galilei: "Eppur si muove", det vill säga: "och likväl rör hon [dvs. jorden] sig [kring solen]".

Bild för Bengt Rasmusson

Av Bengt Rasmusson

Bengt Rasmusson är teolog och mediakonsult.

Bengt Rasmusson is a theologian and a media consultant.

Kommentarer (9)

  • anonymous
    elof (ej verifierad)

    Elluls böcker och artiklar har verkligen hjälpt mig att handskas med dubbelheten i att stå i kyrkans organisation (jag är präst) samtidigt som att erkänna kyrkans fall. Ellul själv stod kvar inom sin kyrkliga familj samtidigt som han kritiserade Kristendomen som fenomen. Denna spänning gör Ellul väl värd att läsa och provoceras av, det är inte så lätt att avfärda honom åt ena eller andra hållet.

    Tappar du inte lite av Elluls anarkism ovan i hans historie syn?

    aug 11, 2009
  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Mycket intressant, Bengt. Tack! /Jonas Lundström

    aug 11, 2009
  • anonymous
    Bengt Rasmusson (ej verifierad)

    elof: Tack för synpunkter. Ellul hör till en av de författare som jag ständigt kommer tillbaka till (sedan 70-talet) med mycket stor behållning. Vet inte om jag förstår din fråga rätt, men jag tycker nog inte att jag ”tappar” bort hans ”anarkism”, men däremot tycker jag nog – som jag säger i inlägget - att han ibland i sina formuleringar tenderar att tappa det dialektiska samspelet mellan transcendens/apokalyptik och inkarnation (jag gillar annars hans dialektiska tänkande). Ibland uttrycker han sig på sätt som för tankarna till en för mig problematisk sida i mycken protestantism – dess dragning till en ”trons omedelbarhet” och en ”trons okroppslighet”. Ta t ex följande citat: ”In essence, X [the revelation, the church as the body of Christ, and the faith and life of Christians, in contrast to ’Christianity ’], when it comes to us, cannot be organized. We can have neither stability, routine, collective permanence, association, nor group cohesion if we want to live by revelation, if we put X at the center as the sole truth. It cannot be lived out socially” (s 156, se även t ex s 146, 182 och 206). Men det är kanske detta du menar med Elluls ”anarkism”?

    Jonas: Tack!

    aug 11, 2009
  • anonymous
    elof (ej verifierad)

    Bengt: nej jag syftade väll mer på hur hans syn på överheten spelar in på hur man inom klassisk skolbänkshistoria oftast målar upp historien i form av kungar efter kungar, och imperier efter imperier, som en rak linje. Vet inte om han utvecklade sin anarkistiska hållning i förhållande till detta, vet du?

    Ang. citatet så håller jag med om att det blir problematiskt.

    aug 12, 2009
  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Det finns väl ett individualistiskt drag i Elluls teologi som återkommer? Detta har han ju också gemensamt med tex Tolstoj som han ju ibland ligger nära när det gäller anarkism o dyl. Även Tolstoj, trots sin briljans, var ju skeptisk till organiserade gemensamma försök att leva ut Jesus undervisning, vad jag förstår. Nu är jag ingen filosof, men var inte Ellul också påverkad av existensialism på ett sätt som möjligen delvis kan förklara detta?

    Men i den (sena) intervju med Ellul som finns på Kristen Underjord så nämner han ju något om små grupper osv som kanske skulle kunna vara en öppning åt ett mer gemenskapsbetonat håll? Hur som helst - jag diggar också Ellul och hans anarkism som jag tycker är spetsigare än Yoder´s, men jag tycker hans teologi behöver Yoder´s församlingsbetoning som komplement.

    (för lång kommentar, men det var min första riktiga kommentar på x antal månader så ha överseende...)

    /Jonas Lundström

    aug 12, 2009
  • anonymous
    elof (ej verifierad)

    hehe. Jonas: jag har inte läst så mycket av Ellul faktiskt, men bygger inte hans anarkism, som annan anarkism ändå på någon form kollektivism? Jag tänker på hans utläggning av de tidiga delarna av GT och så.

    aug 12, 2009
  • anonymous
    Bengt Rasmusson (ej verifierad)

    elof: Hela boken i sig är väl indirekt en kritik av en historiesyn som sätter makterna snarare än Kristus i centrum. Och han är också tydlig med hur kyrkor, folkrörelser och enskilda människor spelar en avgörande roll i historien. Det här återkommer i många av hans böcker.

    Jonas: Jag håller helt med dig i både dina påståenden och frågor. När det gäller "församlingsbetoningen" är hans liv ett gott vittnesbörd som ger tillbaka lite av den dialektiska spänning som tenderar att försvinna i hans reflektioner kring kyrkan.

    Kul att få möta dig här på bloggen igen! För lång kommentar? På den här bloggen är väl det mesta för långt ... :)

    aug 12, 2009
  • anonymous
    Guldhamstern (ej verifierad)

    Hej!
    Har en fråga som endast är besläktat med författaren ifråga.

    Finns det någon Ellul på svenska?
    För mig blir det minst dubbelt huvudbry att uttyda engelsk sociologspråk.

    Passar på att tacka er för en läsvärd blogg.
    //
    Markus

    jan 12, 2011
  • anonymous
    Bengt Rasmusson (ej verifierad)

    @Guldhamstern: Tack! I bokväg finns bara Guds närvaro i modern tid som du kan hitta på bibliotek. Sedan kan du nog hitta en och annan tidskriftsartikel om du letar.

    jan 12, 2011

Kommentera