I en tillplattad värld

Kyrkoåret, fastan och globaliseringen

I en tillplattad värld

Ett grundläggande problem som somliga pekar på när det gäller globaliseringen är att den gör världen platt. Har kyrkoåret och fastetiden något att säga om det? Kan kyrkoåret hjälpa oss att hitta en livsrytm som rotar oss i den kristna berättelsen och som låter oss få smaka på "tidens fullhet"?

Det är många som söker en rytm för livet, en rytm som kan bära över tid. Det kan handla om en rytm för dagen, för veckan eller för året. När det gäller en rytm för livet som inbegriper hela året har kristna, åtminstone sedan 400-talet, följt en kristen årskalender, kyrkoåret (redan tidigare fanns delar av denna årskalender). Den har sett och ser lite olika ut i olika kristna traditioner, men det är tydligt att kyrkan i princip alltid har kopplat ihop året, sin syn på tiden och livsrytmen med den kristna berättelsen centrerad kring Kristus. Att tänka tidsrytm och livsrytm och år kan inte kopplas loss från den berättelse om livet som kristen tro handlar om.

Kyrkoåret är indelat i tre perioder: julkretsen, påskkretsen och trefaldighetstiden. Vi närmar oss nu påskkretsen som inleds med fastan. När vi funderar kring livsrytm, är det intressant att stanna upp inför just fastan och ställa den mot ett modernt fenomen som jag tror i hög grad påverkar allas vår livsrytm: globaliseringen och den globala konsumismen. Kanske vi då kan börja ana att detta med att praktisera kyrkoåret har mycket att göra med vår längtan att hitta en god rytm för livet.

Som sagt, något som idag, kanske mer än något annat, påverkar vår livsrytm och hur vi upplever tid och rum, är det vi kallar globaliseringen. Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att globaliseringen handlar om att jorden krymper, att tid och rum krymper, att stater och samhällen knyts samman i ömsesidiga beroendeförhållanden. Denna globalisering kan ta sig många uttryck: inte bara ekonomiska utan även ekologiska, politiska och kulturella. Globaliseringen är något som vi alla, medvetet eller omedvetet, tar del i varenda dag. När vi får in lön på bankkontot blir vi en del av den globala finansen. När vi köper en T-shirt som är gjord i Asien kopplas våra liv samman med den globala arbetsmarknaden och konsumtionen och den så kallade globala frihandeln. Att köpa mat i den lokala mataffären kopplar oss samman med den globala matförsörjningskedjan. Att tanka sin bil kopplar oss samman med den globala oljemarknaden och global politik. Att se på film och TV-serier kopplar oss samman med produkter och kulturer över hela världen. Globaliseringen ställer oss inför många spännande möjligheter men också många utmaningar och problem. Ett grundläggande problem som somliga pekar på är att  globaliseringen gör världen platt (se t ex Scott Waalkes' bok The Fullness of Time in a Flat World: Globalization and the Liturgical Year). Med det menar man åtminstone fyra saker:

  1. En känsla av rotlöshet och moralisk rådvillhet. Globaliseringen betonar det universella på bekostnad av det lokala. Den tenderar att slå undan människors förankring i berättelser och lokala kulturer som ger oss sammanhang och mening. I stället lever vi med en massa fragment av berättelser som skapar rotlöshet. En av våra vanligste frågeställningar är: "Vad ska jag göra?", "Var finns det goda livet?" eller "Vad ska jag göra för att hitta en (god) rytm i livet?"  Men för att kunna besvara den typen av frågor, så finns det en annan, ännu mer grundläggande fråga som vi måste besvara först: "Vilken eller vilka (stora) berättelser är mitt liv insatt i?" (Alasdair MacIntyre). Men lever vi bara med en massa fragment av berättelser, blir den frågan omöjlig att besvara.
  2. En känsla av "avförtrollning". Den vanliga synen på globaliseringen odlar en en bild av globaliseringsprocessen som en slags självständig, naturlig, sekulär ordning som lever sitt eget liv och organiserar allt. Den "globala marknaden" blir som en osynlig hand. Här finns ingen större plats för det gudomliga, än mindre för Gud. Många upplever därför tillvaron som ganska grå, själlös, homogen. Och fram växer en slags "praktisk ateism" - Gud spelar ingen större roll i vardagen. Jag menar, vem behöver Gud när man har den globala marknaden som i slutändan löser alla problem? Vem behöver Gud när man har 31 olika glassmaker att välja mellan i glasskiosken runt hörnet, när man har hundratals affärer att flanera runt i på köpcentrumet, när man har miljarder produkter att välja bland på Internet?
  3. En känsla av ständig tidsbrist. Globaliseringen (och tekniken som går hand i hand med den) krymper tiden. Den ökar hastigheten och tempot i samhället. Allt ska gå på ett ögonblick ("ögonblickets tyranni"). Detta skapar en känsla av att tid är en bristvara eller att tiden är en fiende som måste övervinnas.
  4. En känsla av ensamhet och maktlöshet. Globaliseringen har en tendens att slå sönder lokala gemenskaper och lyfta fram den enskilda individen som står fri från alla band och alla traditioner. Globalisering och individualism tenderar att gå hand i hand. Och det är problematiskt eftersom det ofta är lokala gemenskaper (som bärs av en tydlig berättelse) som kan se alternativa möjligheter, som står för innovationer och kreativt nytänkande. Risken att känna maktlöshet är naturligtvis större när man står själv och ska lösa allt på egen hand, än när man konkret är en del i en större gemenskap där man tillsammans möter problem och funderar på vägar framåt. Enskilda individer (även när de klumpas i ihop i en "svärm" enligt Buyng-Chul Han) är mer lättpåverkade och flyktiga än goda och starka gemenskaper.

Här tror jag att ett medvetet praktiserande av kyrkoåret skulle kunna vara ett motmedel mot just dessa fenomen, mot en tillplattad värld.

  1. Kontra rotlösheten och rådvillheten skulle kyrkoåret kunna rota oss i den kristna berättelsen, det kristna dramat, som visserligen också är universell, men som hela tiden söker lokal gestaltning. Vårt sökande efter det goda livet handlar i mångt och mycket om att bli del av en berättelse som visar hur det goda livet ser ut och hur man kan leva sant och hoppfullt. Vi lever ju alla i den värld vi ser. Och hur vi ser världen, hur vi upplever vad som är meningsfullt och viktigt, beror på vilken berättelse vi menar att våra liv är insatt i. Kyrkoåret kan hjälpa oss att träda in i den kristna berättelsen. Det är inte vi som ska pressa in kyrkoåret i våra redan så hektiska liv, utan det handlar snarare att låta våra liv få träda in i en ny och förunderlig värld. När vi gör det, ges vi också möjlighet att improvisera svar på frågan "vad ska jag göra?".
  2. Kontra "avförtrollningen" skulle kyrkoåret kunna hjälpa oss att tydligare se Gud som aktiv mitt i våra liv, se Guds närvaro, Guds skönhet. Centrum i kyrkoåret är ju att följa med Jesus på hans vandring mitt i människors vardag och samhällen, mitt bland människors problem och möjligheter.
  3. Kontra tidsbristen och den "krympande tiden" skulle kyrkoåret kunna hjälpa oss att delta i "tidens fullhet". Kyrkoåret skulle kunna hjälpa oss att se tiden som en gåva som kommer till oss från Gud, att tydligare se den Gud som har "all tid i världen", att se tidens överflöd, att inte se tiden som något vi måste kontrollera utan som något som ligger i Guds hand.
  4. Kontra ensamheten och maktlösheten skulle kyrkoåret kunna medverka till att övervinna individualismen och fostra moraliska gemenskaper som söker leva för Guds rike. Kyrkoåret är något som man primärt gör tillsammans. Och det är ett långsamt arbete - att skapa starka gemenskaper tar tid. Och det är bara så vi kan få bestående vanor och praktiker. Kyrkoåret är en gemensam resa i ett drama eller äventyr i "tiden mellan tiderna". Det pågår år efter år. Men det är inte bara en upprepning (en cirkel). Fastetiden 1939 är inte densamma som fastetiden 2016. Kyrkoåret skulle kunna hjälpa oss att se och ta emot framtiden, Guds rike.

Hur kan detta se ut i praktiken? Här finns mycket att säga, men låt mig bara ge ytterligare några reflektioner i förhållande till fastetiden som vi på onsdag (Askonsdagen) går in i (som inledning på påsktiden).

Fastan är en tid (40 dagar, från Askonsdagen till Påskdagen minus söndagarna) när vi på ett särskilt sätt följer Jesus genom frestelser, prövningar och lidanden. Vi följer Jesus ut i öknen i prövningens stund. Vi följer honom på väg mot Jerusalem, en resa fylld av utmaningar, frågor och lidande. Fastan är en tid att sakta ner tempot, att skapa rum för reflektion, självprövning och omvändelse. Under fastan står traditionellt vila, bön, andlig läsning, fasta och bekännelse som centrala praktiker med vars hjälp vi kan bryta negativa vanor och re-formera våra liv, inte minst vår konsumtion. På vilket sätt kan fastan hjälpa oss i en tid när en globaliserad konsumtion sätter så starka spår i våra liv?

1. Genom att på ett eller annat sätt tillsammans göra sällskap med Jesus i hans hunger och törst, blir vi påminda om att vi i oss själva är oförmögna att stå emot den globala konsumismens frestelser på det sätt som Jesus (den andre Adam) gjorde. Vi påminns att våra begär har blivit snedvridna. Att på ett eller annat sätt slå följe med Jesus ut i öknen kan vara ett sätt att bryta med den "ohämmade" och "tanklösa" konsumtionen, oavsett om det handlar om mat, underhållning, teknik eller prylar. Det är lätt konsumera utan att tänka, att liksom bara följa minsta motståndets lag. Att vandra ut i öknen tillsammans med Jesus handlar om att bryta de dåliga vanor som vi så lätt hamnar i. Det handlar om att skapa medvetenhet, att se våra beteenden i ett nytt ljus. Här kan det vara intressant att notera att konsumismen egentligen inte har så mycket med materialism att göra. Den är snarare ett utslag av brist på materialism. Det utmärkande för konsumismen är vår distans till det materiella, den blir ett slags förandligande av tillvaron. Det utmärkande är inte prylarna och köpandet utan själva shoppingen, det rastlösa jagandet efter upplevelser och identitet bortom prylarna. Är det inte egentligen identitet, intimitet, kärlek, stolthet, lycka och glädje som vi köper och konsumerar, snarare än den iPhone, den Volvo eller den utlandsresa som lovar dessa saker och bär deras namn?

2. Men fastetiden handlar inte bara om att avstå, att plocka bort något, att försaka något. Det handlar också om fylla sitt liv på ett nytt sätt, att lära sig omfamna saker och ting på ett annorlunda sätt. Traditionellt är söndagarna under fastan en påminnelse om just detta, eftersom de inte är fastedagar utan festdagar. Genom fasteperioden, avbruten av söndagarnas fest, kan världens platthet utmanas: alla dagar är inte samma sak och alla måltider är inte bara bränsle för att orka jobba vidare. Målet med fastan är inte att sluta konsumera, utan att konsumera på ett rätt sätt och i rätt tid. Fastan kan hjälpa oss omfamna det materiella som finns runt omkring oss på ett nytt sätt, ta emot det som en gåva från Gud som kan tjäna vår nästa. Det är inte vårt begär som är problemet. Begäret är en gåva från Gud! Nej, problemet är att vårt begär har blivit missriktat, att det har vänts mot det som inte kan mätta oss. Det är inte det materiella i sig som är problemet, utan det att vår konsumtion av saker och ting inte blir en del av vår efterföljelse av Jesus.

3. Fastetiden påminner oss också att den sanna fastan är den som formar en gemenskap som präglas av rättfärdighet, en gemenskap som bryr sig om de fattiga, de sönderstressade, de arbetslösa, de skuldsatta och alla oss "olyckliga" konsumenter (se t ex Jes 58:4-9, en av Askonsdagens texter).

Delbilden "Top 10 Products to Battle Consumerism" är hämtad från the Onion.

Bild för Bengt Rasmusson

Av Bengt Rasmusson

Bengt Rasmusson är teolog och mediakonsult.

Bengt Rasmusson is a theologian and a media consultant.

Kommentarer (2)

  • anonymous
    Josef (ej verifierad)

    Tack Bengt för ett utmärkt och tankeväckande inlägg. Men jag kan inte låta blir att problematisera några påståenden. Dels tycker jag att det är plural på de kristna berättelserna, och att mångfalden inte är ett hot. Sen tycker jag inte det är självklart att dessa berättelser verkligen erbjuder en lösning på ett problem med rotlöshet och rådvillhet osv. utan hoppet de ger kan inspirera en uthållighet att leva trofast i denna globaliserade, och möjligtvis platta värld. Det var några komprimerade tankar... som får leva vidare i samtalet.

    feb 06, 2016
  • Bild för Bengt Rasmusson
    Bengt Rasmusson

    Tack Josef för dina kommentarer! Det är viktiga och komplexa frågor du ställer. När det gäller mångfalden så vet du att min rädsla/kritik inte gäller den utan enfalden. Men om det innebär att man inte kan tala om "den kristna berättelsen" är jag inte lika säker på. När jag talar om "den kristna berättelsen" tänker jag mig inte den som en slags "trosbekännelse", utan i stället som ett pågående samtal som inbegriper många (och motstridiga) röster från Skriften och traditionen/kyrkan och som förs i dialog med andra berättelser som vi finner i samtiden. Men visst, här finns svåra frågor om hur de många rösterna hänger ihop, hur vem som berättar berättelsen sätter sina spår på den och hur man ska se på dess sanningsanspråk. Jag är heller inte säker på att det blir så mycket lättare om man talar om "de kristna berättelserna", för fortfarande kan man väl då problematisera epitetet "kristen"?

    Kanske man kan läsa min text så, men jag tror inte jag säger - och i varje fall menar jag inte - att "den kristna berättelsen" är en "lösning", men väl en "motkraft" (i texten skriver jag "motmedel"). Och där kanske jag knyter an till din viktiga tanke om hopp: för visst finns det väl ett moment av trots i det hopp som tar sin avstamp i den/de kristna berättelsen/-erna (jfr Ellul som talar om det kristna hoppet som att "trotsa Guds tystnad")?

    Några funderingar rörande dina tankar ... som jag gärna låter leva vidare i vårt pågående samtal!

    feb 08, 2016

Kommentera