"Livet efter dig" och frågan om att "stanna kvar"

"Livet efter dig" och frågan om att "stanna kvar"

"Livet efter dig" och frågan om att "stanna kvar"

För ett tag sedan såg jag sommarens stora romantiska drama "Livet efter dig", baserad på Jo Jo Moyes bästsäljande roman med samma titel som kom 2012 (även filmmanuset är skrivet av Moyes). Louisa ”Lou” Clark lever ett relativt händelselöst liv i en pittoresk liten stad i England. Hon hjälper till att försörja sina arbetslösa föräldrar och sin ensamstående syster. När hon förlorar jobbet på kaféet, tar hon anställning som personlig assistent till den efter en motorcykelolycka totalförlamade rikemanssonen Will Traynor. Den naiva och spralliga Lou gör sitt bästa för att få den bittre och cyniske Will att sluta se döden som en lösning och i stället se livet från den ljusa sidan, vilket inte visar sig vara det lättaste. Snart utvecklas deras relation till något mer när Will ger minst lika mycket tillbaka som Lou ger. (Jag utfärdar härmed en spoilervarning om du läser vidare!)

Det här är en ganska förutsägbar och clichéartad - men ändå sevärd - må-bra-film. Men det finns en på sätt och vis ganska oväntad scen tidigt i filmen (och som jag inte tror finns med i boken) som ger berättelsen ett visst djup. I scenen "tvingar" den filmintresserade Will Lou att sitta med då han ska se en dvd: den lysande och underbart långsamma filmen ”Gudar och människor” (2010) som handlar om franska munkar hotade av fundamentalistiska terrorister i Algeriet. I samtalet som följer efter filmen undrar Lou varför munkarna stannade kvar i sitt kloster trots att de visste att de riskerade sina liv. Will säger att det var ett genomtänkt val de gjorde för lokalbefolkningens skull och att han kunde respektera det. Det här samtalet är intressant, för det slår an ett grundtema i filmen, nämligen frågan om att "stanna kvar", att förbli närvarande i sin kropp, sin historia, sina relationer, sitt samhälle, sin kyrka även när livet inte blir som man förväntat sig (jag talar här inte om destruktiva sammanhang och relationer).

Många av oss kan nog konstatera att det inte är lätt att "stanna kvar", att förbli överlåten åt en relation, en gemenskap eller en plats över lång tid. Varför? Det finns många skäl. Ett skäl är naturligtvis att vi idag lever i ett snabbt och rörligt konsumistiskt samhälle, ett samhälle där flexibilitet och ombytlighet såväl som kravet på omedelbar behovstillfredsställelse står högt i kurs. Detta förhållningssätt kan ta sig många olika uttryck, exempelvis att man flyr när problem tonar upp sig, eller att man tror att gräset är grönare på andra sidan gärdsgården, eller att nytt alltid är bättre gammalt. Om detta präglar ens livshållning är det väldigt svårt att stå still, att kunna erbjuda en fast plats, ett stabilt rum, varifrån man kan säga: "jag finns här för dig, jag ska ingenstans, jag finns kvar". Om man inte vet om man är kvar särskilt länge, varför skulle man då långsiktigt vilja satsa på en relation eller en gemenskap eller ett projekt? Och varför skulle man vilja besvära någon annan om hjälp om man inte vet om han eller hon kommer att finnas kvar?

'I'm not going away' is one of the most important things we can ever hear. (Rowan Williams)Dela på Twitter

Rowan Williams uttrycker i en artikel (som publicerades i The Times på julafton 2011) vackert vikten av att veta och att få uppleva att någon kommer att finns kvar för min skull oavsett vad. Den handlar om ett besök han gjorde i östra Kongo där han mötte ett trettiotal unga pojkar och flickor som hade tvingats att bli barnsoldater. De hade lyckats fly och trots stora svårigheter hade de fått hjälp att komma tillbaka till ett någorlunda "normalt" liv. Williams skriver:

How had it happened? They all had one answer. The Church had not given up on them. At great risk, members of local Christian communities had kept contact with them, sometimes literally gone in search of them, helped them escape and organised a return to civilian life. They had prepared congregations to receive them, love them and gradually get them back into ordinary human relationships.

Och lite senare fortsätter han:

'I'm not going away' is one of the most important things we can ever hear, whether we hear it from someone at our bedside in illness or over a shared drink at a time of depression or stress – or at a moment when we wonder what's happening to our neighbourhood and our society. This is the heart of what Christmas says about God.

Det finns emellertid ett annat skäl till vår oförmåga att stanna kvar och som kanske inte är lika uppenbart och det är vårt behov av att ha kontroll. Vid första anblicken kan det tyckas som om kontroll just är sådant som kan ge fasthet och pålitlighet, men det är att förväxla säkerhet med trohet. Säkerhet fungerar genom sådant som uteslutning, riskminimering och vakthållning. Trohet å andra sidan handlar i stället om öppenhet, generositet och ett (tåla)mod att möta det oväntade och överraskande (som vi ändå inte kan stänga ute).

Vårt kontrollbehov kan anta många skepnader: det kan exempelvis handla om att sträva efter att vara oberoende och inte vara någon till last, eller att till varje pris "försvara sanningen" eller "stå upp för den rena läran", eller att ta sin tillflykt till grindsamhällen för att slippa konfronteras med det främmande, eller att försöka försäkra sitt liv mot alla risker och eventualiteter. Oavsett hur det ser ut, leder det ofta till att murar byggs upp, att ens värld blir mindre, att ens livsrum krymper och att tvång eller våld i en eller annan form blir den enda vägen vidare. Här finns inte plats för tålamodet som utan cynism kan vänta "tills gråten gått åt". Här finns inte plats för hoppet som utan optimism trotsar realistiska kalkyler. Här finns inte plats för närvaron som utan påflugenhet vågar "vara med" även när det inte finns några lösningar i sikte.

Yet when we try to live securely rather than well, our world begins to shrink. (Stanley Hauerwas)Dela på Twitter

I en klassisk text från 1983 om kyrkans roll i världen skriver Stanley Hauerwas om vår tids rädsla för att tappa kontrollen och om kyrkans och den kristnes kallelse att "leva utan kontroll".

While not all senses of "living out of control" are relevant for determining the character of the Christian community, "living out of control" is important in that it suggets that Christians base their lives on the knowledge that God has redeemed his creation through the work of Jesus of Nazareth. We thus live out of control in the sense that we must assume God will use our faithfulness to make his kingdom a reality in the world.

To live out of control, however, does not mean that we do not plan and/or seek to find the means to promote justice in the world, but that such planning is not done under the illusion of omnipotence. We can take the risk of plan­ning that does not make effectiveness our primary goal, but faithfulness to God's kingdom. To plan in such a manner involves breaking the cycle of self­-deception that leads to the belief that justice can be achieved only through a power and violence that seeks to assure its efficacy.

Ironically, those who are most controlled are those who (mistakenly) as­sume that they are in control. Wealth is particularly insidious in giving its bearers the illusion of independence, separateness, and "being in control." But all of us in one way or another willingly submit to the illusion that we can rid our world of chance and surprise. Yet when we try to live securely rather than well, our world begins to shrink. For example, ironically, people in power often become controlled by their subordinates, who tell them only what they want to hear. They thus lose the capacity to deal with the unexpected except by ignoring it, suppressing it, or eliminating it. Such people do not yet understand that the trick to living well is learning to see the unexpected as our greatest resource.

To live out of control, then, is to renounce the illusion that our task as Christians is to make history come out right. […] Rather, we believe that a more truthful account of what is really going on in the world comes from those who are "out of control." For those who are without control have fewer illusions about what makes this world secure or safe, and they inherently distrust those who say they are going to help through power and violence.
(The Hauerwas Reader, s 380-381)

I filmen "Livet efter dig" kan Will inte förlikas med det som han betraktar som sitt öde utan han har bestämt att han vill kunna styra över sitt eget liv, ha kontroll över det, även dess slut (i form av en schweizisk dödshjälpsklinik). När det oväntade dyker upp i form av Lous vänskap och kärlek så förmår han till syvende och sist inte ta emot det. Slutet av filmen blir en märklig kontrast: den spralliga Lou blir den som trots allt stannar kvar till slutet, medan Will - som bokstavligt talat sitter där han sitter - i sin illusion om att ha kontroll i slutändan inte förmår att stanna kvar.

Hur lever vi som kyrka och som kristna? Präglas våra liv av tålamod, hopp och närvaro? Kommer det att kunna sägas om oss: de stannade kvar?

Bild för Bengt Rasmusson

Av Bengt Rasmusson

Bengt Rasmusson är teolog och mediakonsult.

Bengt Rasmusson is a theologian and a media consultant.

Kommentera