Självhjälpskultur, trötthetssamhälle och positivitetens övermått

Svend Brinkmann (tv) och Byung-Chul Han (th)

Kyrkan är kallad att förkunna evangelium, det glada budskapet bortom allt "sunt förnuft". Men riskerar vi i våra kyrkor idag att förvandla evangelium till marknadsföring för en slags "positivitetskultur" som ska få oss att "må bra", när denna kultur i själva verket skapar ensamhet, vilsenhet och trötthet? Går vi i trötthetssamhällets ledband?

Min vän Josef tipsade (h/t) mig för ett tag sedan om en intervju i DN med den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann som i sin på svenska nyligen utgivna bok Stå fast (Norstedt 2015) på ett lättsamt sätt gör upp med vår tids coaching- och självhjälpskultur. Hans kritik är inte ny, men den är ändå välbehövlig. Brinkmann talar om hur allt fler människor i dagens samhälle, ett samhälle i permanent förändring, blir vilsna, deprimerade och utbrända. Och in på scenen kommer coacherna som ett slags nytt prästerskap som ska hjälpa människor att "må bättre" genom att lära dem att fokusera på sig själva och att söka efter både problemen och kraften i sitt inre. Grundråden blir ofta, "att 'gå på magkänslan' och att 'lita till din inre röst'".

Enligt Brinkmann är detta fel väg, en väg som snarare kan förstärka vilsenheten och depression. För honom är vägen i stället att inse att vi "blir till i relationen till andra", alltså att vända sig utåt, "att lyssna och se sina medmänniskor", att träna sig att "se saker och ting ur dess rätta perspektiv genom att sätta parantes runt sig själv". Det senare kallar han en slags stoisk "negativ" och projektiv visualisering, i motsats till den överdrivet "positiva" visualisering som ofta ingår i coachernas självhjälpspaket. 

I intervjun såväl som i boken finns en hel del att fundera kring och diskutera. Men det som särskilt fångade mitt intresse är detta med "negativitet" och "positivitet". Skälet till det var nog att jag nyss hade läst den koreanske filosofen Byung-Chul Hans bok Trötthetssamhället (Ersatz 2013, originalet: Müdigkeitsgesellschaft, Matthes & Seitz Verlag 2010). Här hävdar Han att vi i västerlandet i hög grad har lämnat disciplinsamhället och dess "du får inte" och gått in i prestationssamhället och dess "du kan". Medan det förra är ett "negativitetens samhälle" är det senare alltmer ett "positivitetens samhälle", ett samhälle präglat av ett "övermått av positivitet" och "för mycket av det lika". Han lägger inte in riktigt samma betydelser i "negativitet" och "positivitet" som Brinkmann, men i ett spännande passus skriver han så här:

Foucaults disciplinsamhälle av hospital, dårhus, fängelser, kaserner och fabriker är inte längre samhället av i dag. I dess ställe har det för länge sedan uppstått ett helt annat samhälle, nämligen ett samhälle av fitnesstudior, kontorshotell, banker, flygplatser, shoppinggallerior och genlaboratorier. 2000-talets samhälle är inte längre ett disciplinsamhälle, utan ett prestationssamhälle. Och invånarna är inte längre "lydnadssubjekt", utan prestationssubjekt. De är sina egna entreprenörer. [...]

Disciplinsamhället är ett negativitetens samhälle. Det definieras av förbudets negativitet. Det negativa modala hjälpverbet som behärskar det är får-inte. Även måste har en anstrykning av negativitet, nämligen tvångets. Prestationssamhället befriar sig alltmer från negativitet. Just den tilltagande avregleringen avskaffar den. Det gränslösa kunna är prestationssamhällets positiva modala hjälpverb. Dess kollektiva plural i affirmationen Yes, we can ger uttryck just för prestationssamhällets positivitetskaraktär. I stället för förbud, order eller lag är det projekt, initiativ och motivation. Disciplinsamhället behärskas fortfarande av nej. Dess negativitet skapar galningar och förbrytare. Prestationssamhället däremot frambringar deprimerade och misslyckade människor. (s 16-17)

Även om Han inte direkt nämner coaching- och självhjälpskulturen, är den ett tydligt exempel på det han skriver: kravens "du måste" har ersatts med möjligheternas (om än mer kravfyllda) "du kan". Och resultatet? "Ensam-trötthet", depression och utbränning. Och allt för marknadens krav på ökad effektivitet och produktivitet - ty även om prestationssubjektet förblir disciplinerat är det "snabbare och mer produktivt än lydnadssubjektet" (s 18). Han kallar detta för "positivitetens våld":

Positivitetens våld är inte uteslutande, utan mättande, inte exklusivt, utan totalt. ... Såväl depression som ADHD och BS [burnout syndrome] tyder på ett övermått av positivitet. BS är en härdsmälta hos jaget på grund av överhettning när det blivit för mycket av det lika. (s 14-15)

Som en motvikt mot detta trötthetssamhälle pekar Han på behovet av en "vi-trötthet" där vi inte är trötta på varandra utan med varandra, en trötthet som ger rum för vänskap och för onyttan. Han talar även om ett återupptäckande av såväl den djupa ledan (påminner lite om vad jag i ett annat sammanhang har kallat "tradighetens skönhet") som av vita contemplativa som bottnar i en seendets pedagogik och av en vredens terapi. Intressanta tankegångar som det inte finns utrymme att utveckla vidare här. Låt mig i stället kort gå tillbaka till den inledande frågan i ingressen, en fråga som jag själv brottas med.

Håller vi i kyrkan på att förvandla evangelium till marknadsföring för en slags "positivitetskultur" som ska få oss att "må bra", när denna kultur i själva verket skapar ensamhet, vilsenhet och trötthet? Man ska naturligtvis inte generalisera, men nog kan man väl skymta ett "positivitetens övermått" på många håll? Jag tycker mig se den framträda inte endast i sådana fenomen som framgångsteologi och trosrörelse, utan i minst lika hög grad i många kyrkors tilltro till och ständiga jakt efter nya förment framgångsrika projekt eller metoder. Men mer än så: jag tycker mig även se den i sådant som det man ibland har kallat "kyrkans präktighetskultur", i den seglivade glädjen över syndakatalogens fall, i strävan efter sökarvänlighet eller en terapeutisk "du är älskad som du är"-kultur.

Så jag frågar mig: Förstärker vi i kyrkan den ensam-trötthet som enligt Han genomsyrar prestationssamhället? Förväxlar vi predikan med peptalk, själavård med coachning, tro med "jag kan", kraft med förmåga, uppmuntran med motivation, enhet med homogenitet, frihet med gränslöshet, hopp med optimism? Förväxlar vi en "barmhärtighetens och hoppfullhetens gemenskap" med en "positivitetens kultur"?

 
-----
Född 1959 i Sydkorea, har Byung-Chul Han tillbringat hela sin akademiska karriär i Tyskland där han studerat filosofi, tysk litteratur och katolsk teologi och numera är professor vid konsthögskolan Universität der Künste Berlin. Han står i ständig dialog med ett brett spektrum av intellektuella, från Heidegger till Marx, Arendt, Foucault, Baudrillard och Benjamin. Tack vare en "enkel" stil som uttrycks i korta böcker har Han blivit ett riktmärke för många att tänka kring de sociala, politiska och inte minst tekniska omvandlingar som korsar dagens samhälle. På svenska finns förutom Trötthetssamhellet även I svärmen: tankar om det digitala (2014) och Eros Agoni (2015).

Bild för Bengt Rasmusson

Av Bengt Rasmusson

Bengt Rasmusson är teolog och mediakonsult.

Bengt Rasmusson is a theologian and a media consultant.

Kommentarer (2)

  • Bild för Fredrik Wenell
    Fredrik Wenell

    Mycket intressant inlägg. Fastnade också för Brinkmann när jag läste intervjun.

    Men en liten fråga till Hans Foucault-läsning. I Foucaults tänkande är inte disciplinen nödvändigtvis negativ utan kan i lika hög usträckning just vara positiv. Se exempelvis Diskursernas kamp s 209–210 och 215. Han menar där att samhället också disciplinerar på ett positivt sätt genom uppmuntran och positiva uppmaningar. Så disciplineringen hos Foucault är alltså inte bara styrd av förbud och regleringar.

    nov 09, 2015
  • Bild för Bengt Rasmusson
    Bengt Rasmusson

    Du kan Foucault bättre än jag, så där kan jag inte hjälpa dig. Det är möjligt att Han hårdrar det (om du läser boken förstår du att det är en del i hans sätt att skriva), men jag gissar att han skulle säga att "negativitet" inte utesluter "positiva" drag (precis som han säger att prestationssubjektet förblir disciplinerat), men att det ändå har skett ett paradigmskifte i detta att positiviteten utgör den grundläggande "systemiska" utgångspunkten. Hans resonemang är mer komplexa än jag kan redogöra för här, men han säger í fortsättningen på första stycket i det längre citatet ovan:

    Disciplineringsanstalternas murar, vilka avgränsade det normalas rum från det anormalas, framstår numera som arkaiska. Foucaults maktanalys kan inte beskriva de psykiska och topologiska förändringar som har fullbordats med disciplinsamhällets omvandling till prestationssamhälle. Det ofta använda begreppet ”kontrollsamhälle” gör inte heller omvandlingen rättvisa. Det innehåller fortfarande alltför mycket negativitet.

    nov 09, 2015

Kommentera