Fredrik har ställt viktiga frågor i några inlägg med anledning av den pågående diskussionen kring Bell. Jag läste just en artikel som gav lust att ge en kommentar till detta – även om jag gör det i ett eget inlägg för att få lite mer utrymme.
En för mig okänd teolog Susannah Ticciati har skrivit en mycket intressant artikel om Augustinus predestinationslära i senaste Modern Theology (Juli 2011). Hennes omläsning bygger på att det är avgörande att observera hur en teologisk lära används i dennes teologi. Hon illustrerar detta med diskussionen mellan Job och hans vänner. Alltså varnar hon för att använda predestinationsläran som en tidlös förklaring likt hur Jobs vänner använder läran om vedergällning (som ju finns i t.ex. ordspråksboken). Predestination ska istället likt Job vändas till en konkret dialog med Gud som syftar till att avkräva Gud ett svar (men som Job inte får en teoretisk lösning på i mötet med den Outgrundlige som talar ur virvelvinden).
Augustinus är Predestinationens teolog. Eftersom allt beror på Guds nåd är frälsning och förtappelse (himmel och helvete) enligt honom helt beroende av Guds beslut. Det intressanta är att Ticciati dock visar att Augustinus inte drar konsekvensen att denna lära ska undervisas abstrakt utan att den ska leda till att de troende uppmanas att be och predika för dem som ännu inte tror så att de visar sig vara utkorade, att stödja och uppmuntra de som faller för att de ska bevaras, e.t.c. Den kristna måste alltså i sin böner och handlingar alltid agera i historien som om nåden triumferar eskatologiskt. Hon skriver: ”… there is no access to God’s judgements outside these practices, in which one learns to see all creation as potentially graced and to hope for the salvation of all” (s 436; det finns fler sådana här lysande meningar att meditera över i artikeln!).
Den troende ställs alltså i en ofrånkomlig spänning (likt Job) mellan sanningen om Guds utkorelse/förkastelse och hennes böner och förkunnelse som syftar till allas frälsning (och observera att ett sådant hopp helt vilar i att Gud använder våra böner och vittnesbörd till att fullfölja det Gud bestämt. Det är enligt Augustinus aldrig människans gärningar som åstadkommer frälsning). Det är i denna spänning den troende möter den outgrundlige Guden som inte ge teoretiska svar men som både visar predestinationens sanning och den triumferande nåden (jfr Rom 11:33-36). Till skillnad från ”universalismen” kan den troende inte ha den eskatologiska lösningen på detta som ett tidlöst svar (t.ex. ”jag vet att alla blir frälsta” eller ”att alla icke-kristna hamnar i helvetet”), utan måste lära sig fortsätta be och vittna om att nåden kan triumfera i allt.
Detta är en oerhört kort (och kanske inte begriplig) sammanfattning av en spännande och svår artikel. Tror inte heller Augustinus är den bästa uttolkaren av predestinationsläran (varför inte gå direkt till Barth istället för att försöka göra Augustinus till en ”barthian”?). MEN finns det inte något att lära av denna artikel i relation till talet om helvetet? Den troende ska inte trolla bort sanningen om dom och förkastelse. Det är lika sant att frälsningen är Guds totala nådesverk som att syndens dom är fruktansvärd. Men detta tal ska inte användas som tidlösa sanningar. Responsen är att be och vittna om nådens totala triumf och att likt Job utmana Gud till ”en eskatologisk lösning” som för oss fortfarande ligger fördold. En annan konsekvens av detta är att helvetet inte ska användas som en lära som ska skrämma till tro. Hoppet ligger i Guds rådslut (att Gud låter nåden triumfera i en människas liv). Det är detta positiva hopp som vi ber och vittnar om och hoppas på. Bara genom sådana handlingar i historien är människan delaktig i nådens eskatologiska fullbordan.
Av Roland Spjuth
Roland Spjuth arbetar som lektor i systematisk teologi vid Örebro Teologiska Högskola och Akademi för Ledarskap och teologi i Malmö. Docent i systematisk teologi vid Lunds Universitet.
Roland Spjuth, assistent professor in systematic theology at Örebro School of Theology.
Kommentarer (3)
Bra! Att likt Abraham be "men om det finns en enda rättfärdig, kan du inte ta och skona mänskligheten då?", samtidigt som man läser texterna som handlar om dubbel utgång - det är att verkligen tro på Gud! /Eleonore Gustafsson
Tack för kommentaren Eleonore! Det som slår mig är att vi oftast är väldigt människocentrerade när vi talar om dessa ting. Vårt hopp är att vi ska lyckas evangelisera så många som möjligt så att de kan göra ett positivt beslut. Allt detta är viktigt! Men när vårt hopp är helt knutit till vad vi människor gör eller inte gör blir det mycket märkligt. Vårt hopp är Gud! Utmaningen är att göra det vi ska göra, men att sätta vårt hopp till Gud (genom bön, klagan, i förtvivlan och i förtröstan).
Vi som är kristna är väl kanske som de där tjänarna som blev sura över att de som jobbat bara en enda timme fick samma lön som de själva som jobbat hela dagen. En sur missunnsamhet som kanske grundar sig i att man upplever föga glädje i sitt kristenliv.
Det är kanske så att de som surar över att kanske de flesta blir frälsta i slutändan, borde få ett möte med helig Ande och känna glädje i sitt kristenliv och inse att det är lön nog att få leva hela livet med Kristus och att det är en stor förlust att bi omvänd på sin dödsbädd eller ännu senare, just för att man missat hela livet med Jesus.
Samtidigt så finns den där andra högmodstanken också; att vi ska ha del i äran att så många som möjligt blir frälsta. Det kan vi inte. Det är guds verk helt och hållet, vi är också frälsta av nåd, BARA nåd.
Kommentera