Tio teser om treenighetsläran

The Trinity, Andrei Rublev

Tio teser om treenighetsläran

Andrei Rublevs ikon 'Treenigheten'1. Kristen tro handlar inte om att "tro på Gud". Kristen tro handlar om att tro på den Gud som uppenbarar sig som "Fadern, Sonen och Anden". Ta bort denna bekännelse och kvar finns något annat än kristen tro, i bästa fall något väldigt osammanhängande och förment allmängiltigt och i sämsta fall en förtryckande moral eller ett vilseledande avguderi.

Varför?
2. När den kristna kyrkan försöker besvara frågan vem Gud är och ger svaret att Gud är ”Fadern, Sonen och Anden”, gör den inte det som ett resultat av kyrkopolitiska och maktpolitiska strider kring 300-talet, eller som ett resultat av ett tidigt försök att förena grekisk filosofi med kristendomen eller som ett resultat av att ha samlat ihop vissa ”bevistexter” ur Bibeln (även om sådana faktorer naturligtvis har funnits med i processen). Den trinitariska bekännelsen är i stället kyrkans försök att dra ut de implicita konsekvenserna av de första kristnas möte med Jesus. Det är en bekännelse som har ett tydligt kristologiskt fokus.
     Vi har här en grupp (mestadels) judar som på frågan "vem är Gud?" utan att blinka skulle ha kunnat svara: Gud är den som utvalde, befriade och slöt förbund med Israel och som därigenom också visar sig vara alltings Skapare. Alltså: Israels Gud är Gud. Men något omvälvande hände med deras gudsbild i mötet med Jesus, en omvälvning som gör att de börjar tillbe honom, trots att det föreföll som ett solklart brott mot det första budet. Den enda rimliga förklaringen är att de hade mött den uppståndne Jesus. Israels Gud hade uppväckt Jesus och därmed bekräftat alla hans till synes märkliga och hädiska anspråk.[1] Därför kunde de första kristna  inte annat än ta en svindlande (och till en början inte särskilt utvecklad) bekännelse i sin mun: Jesus är Herre (Kyrios). Så frågan om vem Gud är kunde inte för de första kristna, och kan inte heller för oss, skiljas från frågan vem Jesus är. Kyrkan har därför kommit fram till ett andra grundpåstående om Gud: Gud är den som blir människa och slutgiltigt uppenbarar sig i Jesu liv, död och uppståndelse. Alltså: Jesus från Nasaret är Gud.[2] Genom att ta detta steg, förvandlades även de första kristnas förståelse av Guds Ande. Från att endast ha varit livsanden blir Anden nu även den som ger nytt liv, och man börjar tala om Guds Ande ibland som Faderns Ande och ibland som Sonens Ande. Därför har kyrkan gjort ett tredje grundpåstående: Gud är den som låter kyrkan födas, som verkar i världen för att dra alla människor in frälsningens mysterium och så ge hela världen nytt liv. Alltså: Anden är Gud.[3]
     Av allt detta kan vi dra slutsatsen att kyrkans bekännelse bygger på hur Gud handlar i historien, på insikten att Guds handlande har ett treenigt mönster därför att Gud har en treenig identitet. Vi lär oss vem Gud är genom att se på vad Gud gör. Det finns ingen mer verklig Gud bakom denna uppenbarelse i historien och som man skulle kunna nå fram till genom metafysikens resonemang eller mystikens erfarenheter.

3. Förutom ett tydligt kristologiskt fokus har kyrkans trinitariska bekännelse även ett tydligt liturgiskt fokus, för det är en bekännelse som trevande och bävande växer fram i bön och tillbedjan.[4] Därmed kan vi ana att den trinitariska bekännelsen inte är ett försök att förklara Gud, utan är ett uttryck för dels en strävan att tala kristet om Gud (en slags trons grammatik och en kortversion av frälsningshistorien) och dels att bekänna ett outgrundligt mysterium som vi inbjuds att träda in i. Reflektionen har därmed redan från början och allt sedan dess haft ett praktiskt intresse som handlar om gudsbild och frälsning. Hur ska man kunna lita på en Gud som behöver oss för att kunna älska? Hur kan man tro att Gud är kärlek om Gud av evighet är en? Hur kan man hoppas på en Gud som står på avstånd? Om Jesus endast är människa, hur kan han då frälsa oss (frälsningen finns väl inte inneboende i skapelsen)? Om Jesus endast är Gud eller gudomlig, hur kan han då frälsa oss (bara det Gud har gjort till sitt kan väl helas)? Hur kan man tro på en försoning som bygger på våld (Gud som den kosmiske banmisshandlaren)? Hur kan man vilja gå fredens väg (som väl knappast kan beskrivas som effektivitetens väg) om det inte är den väg som Gud själv har valt att gå i den här världen?

Vad?
4. Gud är personlig relation. Guds väsen är inte den majestätiska ensamheten, det upphöjda oberoendet, utan det livgivande och identitetsskapande ömsesidiga beroendet mellan Fadern, Sonen och Anden. Gud är av evighet en levande Gud, en Gud där de tre "personerna" inte är tre separata och självständiga "jag", utan har sin identitet i sina relationer, de definieras genom sitt samspel, sitt delade liv och sina kärleksfulla relationer. Och därför kan Gud också ställa sig i en kärleksfull relation till det som inte är Gud. 

5. Gud är gästfri gemenskap. Guds väsen är inte vilja-till-makt (Nietzsche), utan inbjudan-till-gemenskap. Gud är en Gud som sluter förbund, en Gud som bjuder in till relationer. Här använder östkyrkan sedan gammalt ett vackert grekiskt ord som är perichoresis. Det är ett ord som ungefär betyder att ”bo i varandra" eller "leva i och genom varandra" och som bland annat kan sägas uttrycka tanken att Fadern, Sonen och Anden "ger rum" för varandra och andra – en gudomlig gästfrihet, en gästfrihet som inte stänger ute någon, inte ens dig och mig (fundera kring den lediga fjärde bordssidan i Andrei Rublevs ikon Treenigheten ovan)! Vi möter här en Gud som bjuder in till en gästfrihetens gemenskap och om bjuder upp till en kärlekens dans (det senare är att tänja lite på begreppet perchoresis som etymologiskt inte har att göra med choreia, dans, men som ändå tycks ge en bild av gudomens tre personer som om de vore "inslingrade" i varandra i en evig, gudomlig dans).

6. Gud är självutgivande kärlek. Guds väsen är inte den oändliga egoismen (ett odelat väsen som i evighet älskar sig själv eller som behöver världen för att kunna älska), utan kärleken som ger sig själv till den andre. I vår kärlek är sammanbrott vanliga, något som syns i rivalitet, främlingskap och uteslutning. Men inte hos Gud. Varför? I den gudomliga vänskapen möter vi en kärlek som aldrig söker sitt. Det är en kärlek som hela tiden söker den andres bästa. Det är en kärlek som inte är självcentrerad, utan som riktar sin uppmärksamhet mot den andre. Det är en kärlek som finner sin glädje i att ge, ge av sig själv till den andre. Detta är inte en självutplånande kärlek, men väl en självutgivande kärlek. "Så älskade Gud världen att han gav…" Guds väsen är, annorlunda uttryckt, en enda stor kärlekshistoria som flödar över till världen som en medlidande kärlek.

7. Gud är med andra ord vänskap till sitt väsen och vill vänskap. Vänskap kan därför beskrivas som livets mening och något som har sin källa i en treenig Gud. Och tillbedjan kan därmed betraktas som vänskapens jordmån. I vår västerländska kultur får vi lära oss att vänskap och intimitet börjar med sex, men kristen tro lär oss att vänskap och intimitet börjar med bön, att den växer i Treenighetens närhet och genom den vänskap som vi kallar kyrkan – "treenighetens avbild" (Miroslav Volf).

8. Tron på Gud som Fadern, Sonen och Anden gör det möjligt att tala om en "fredens ontologi". Det djupaste och mest grundläggande i tillvaron är inte oberoendet, makten eller egoismen, utan relationen, gemenskapen och kärleken (såsom definierade av Gud). Tron på en treenig Gud ifrågasätter den moderna västerländska atomistiska individualismen som säger att vi behöver skyddas från varandra (ofta med nationalstaten som frälsaren) – vi är ju våra relationer (om än inte på samma sätt som Gud). Den ifrågasätter tanken att det är strävan efter makt och positioner som får världens hjul att rulla – det är ju den öppna och gästfria gemenskapen som skapar liv. Den ifrågasätter tron att det är knapphet och brist som definierar tillvaron och att vi måste slåss om dess resurser – det är ju den generösa, utgivande och överflödande kärleken som är tillvarons källa. Att bekänna sig till en treenig Gud, men samtidigt blunda för den teologiska politik och ekonomi som vi skymtar här, det är en motsägelse. Att med Paulus säga: "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus", och därmed stå upp emot alla former av rasism, klassindelning och sexism, det är inte att ge sig hän åt naiv idealism, utan att se tillvaron och leva livet i ljuset av Treenighetens omvälvande gemenskap. Det Jesus praktiserar är inte uttryck världsfrånvänd apokalyptik, utan det är vad Gud är och gör.

9. Är treenighetslärans språk sexistiskt? Inte alls. Kim Fabricius skriver: "No responsible theologian has ever thought of the Father and the Son as male, nor of the Spirit (as is currently fashionable) as female. The issue is not gender but personhood. In fact, it is a strictly monotheistic God, not the Trinity, that is patriarchal – and oppressive. Which is not to deny that trinitarian language has been exploited in sexist ways."[5]  Två problem med att i stället använda andra begrepp (t ex Skaparen, Frälsaren, Livgivaren) är dels att det ofta blir ett opersonligt språkbruk och dels att de tenderar att skymma att det Gud gör uttrycker vem Gud är (och omvänt) och därmed reser möjligheten att det finns en mer verklig Gud bakom Gud.

10. Kort sagt: treenighetsläran är kyrkans försök att lägga ut 1 Joh 4:16b: "Gud är kärlek."

Noter
[1]  Exempelvis att förlåta synder, att Lagen och Profeterna pekade fram mot honom och att hans auktoritet stod över dessa gudagivna texter, att han helar och uppväcker döda som om död och liv vilade i hans händer, att människors väl och ve hänger på deras förhållande till honom, att han talar om sig själv som ett med Israels Gud och kallar denna Gud för sin Fader och att han en dag ska sitta på Guds högra sida och döma hela mänskligheten.
[2] Se t ex Matt 11:27; Fil 2:5–11; 2 Kor 5:18–19; Joh 1:1, 14; 20:28; Kol 1:19–20; Heb 1:2–3.
[3] Se t ex Matt 10:20; Joh 15:26; 20:22; Gal 4:6; Apg 16:7, Rom 8:9; Fil 1:19; 1 Pet 1:11.
[4] Se t ex Matt 28:19; Joh 14:26 (jfr 14:16–17; 15:26); Rom 8:11; 2 Kor 1:21–22; 13:13; Ef 2:18; 5:18–20; 1 Pet 1:2; Jud 20–21;. Se även Mark 1:9–11; Apg 2:32–33; Rom 1:1–4; 5:1–5; 1 Kor 6:11; 12:4–6; Gal 4:4–6; Ef 4:4–6; Upp 1:4–8.
[5] Kim Fabricius, Propositions on Christian Theology, (Durham: Carolina Academic Press, 2008), s 6.

Vidare läsning (för den teologiskt intresserade)
Barth, Karl. Church Dogmatics I/1 (Edinburgh: T&T Clark, 1975), §§8–9.
Fiddes, Paul S. Participating in God (Louisville: Westminster John Knox Press, 2000).
Hart, David Bentley. The Beauty of the Infinite (Grand Rapids: Eerdmans, 2003), s 155–249.
Jenson, Robert W. The Triune Identity: God according to the Gospel (Philadelphia: Fortress, 1982).
Jones, Joe R. A Grammar of Christian Faith, vol 1 (Lanham: Rowman & Littlefield, 2002), s 149–232.
Jüngel, Eberhard. God as the Mystery of the World (Edinburgh: T&T Clark, 1983), s 343–396.
Migliore, Daniel L. Faith Seeking Understanding, 2 uppl (Grand Rapids: Eerdmans, 2004), s 64–91.
Moltmann, Jürgen. Treenigheten och Guds rike (Stockholm: Verbum, 1991).
Mowry LaCugna, Catherine. God For Us (San Francisco: HarperSanFrancisco, 1991).

Bild för Bengt Rasmusson

Av Bengt Rasmusson

Bengt Rasmusson är teolog och mediakonsult.

Bengt Rasmusson is a theologian and a media consultant.

Kommentarer (2)

Kommentera