Tio teser till onyttans lov

Tio teser till onyttans lov

Jacques Ellul: The Politics of God and the Politics of Man1. Den mest djupsinniga och tankeväckande text som någonsin skrivits om onyttan ur ett kristet perspektiv är Jacques Elluls meditationer över onyttan i Politique de Dieu, politiques de l'homme (1966; The Politics of God and the Politics of Man, 1972).

2. I det moderna samhället verkar vi vara som besatta av aktivism, resultat och framgång. Det viktigaste är att få saker gjorda och att se (mätbara) resultat. När vi blir ombedda att presentera oss själva, är ofta det första som vi lyfter fram vad vi gör (eller kanske vad vi har, som ett resultat av vad vi har gjort). Varför? Naturligtvis finns det många komplexa historiska och socio-politiska orsaker. Men en viktig orsak är framväxten av det teknologiska samhället eller systemet. Som Ellul övertygande har visat i flera böcker, för det teknologiska samhället med sig sin egen moral. Denna moral bygger på axiom som ”det som kan göras, bör göras”, ”ju effektivare, desto bättre” och ”ju snabbare, desto bättre”. Uppmuntrar inte en sådan moral prestationer och aktivism? Förkunnar inte en sådan moral onyttan som en synd, kanske den värsta synden av alla? I stället uppmuntras vi att sjunga vår lovsång till en eller annan form av utilitarism eller nyttomoral och sakta men säkert fastnar vi i en snedvriden förståelse av vad som  är värdefullt och användbart, liksom av lycka och lidande.

3. Denna besatthet av resultat och framgång är tyvärr lika vanlig i kyrkan. Man finner den inte bara i sådana märkliga och motsägelsefulla fenomen som framgångsteologin et al och den alltför vanliga tendensen att använda Gud, kyrka och frälsning som nyttoprylar (eller medel). Man hittar denna besatthet även i alla dessa välmenande, men kortsiktiga, tal om ”att bygga Guds rike”, ”Gud har inga andra händer än våra händer”, ”vi måste ta ansvar för vår historia”, ”vi kan inte bara sitta här och prata och be, vi måste göra något”, liksom i vår oupphörliga strävan efter relevans och att hitta rätt metoder (eller, kanske vi ska säga, rätt teknik) för att få kyrkan att växa eller rädda världen.

4. Mot bakgrund av allt detta är det märkligt att den kristna berättelsen inte verkar knyta den roll som mänskligheten i allmänhet eller Guds folk i synnerhet är tänkt att spela till sådant som aktivism, resultat och framgång. Med hänvisning till Andra Kungaboken och Jesu tal om ”odugliga tjänare” (Luk 17), och efter att ha mediterat över det tjänande till ingen nytta (”useless services”) som Gud kallar oss till, såsom exempelvis att göra goda gärningar, sträva efter vishet, predika, be och förkunna de goda nyheterna, slår Ellul fast: ”vi har ingenting att uppnå, ingenting att vinna, ingenting att ge”. Vilka goda och hoppfulla nyheter! Det här är inte att påstå att allt är fåfängligt och meningslöst och det är heller inte ett omdöme vi ger innan vi utför dessa handlingar. Det har ingenting med jantelagen att göra. Det är i stället att påstå att dessa gärningar inte ”bär med sig sina egna mål och sin egen effektivitet” och att det är ett omdöme vi ger efter att vi har gjort vad Gud har kallat oss att göra. Att hoppfullt kunna ge detta omdöme, det är att smaka på Guds nåd och frihet.

5. I Jesus Kristus når lovsången till onyttan sitt klimax. Vi ser aldrig Jesus sträva efter effektivitet eller framgång. I stället är hela hans liv ett ”nej” till sådant. Jesus säger nej till dessa avgudar i början av sin verksamhet när han vägrar att rädda världen med hjälp av ”realismens” väg (se hans frestelser). Han säger nej till dem under sin verksamhet genom att han vänder resultatens väg ryggen (man kan exempelvis räkna hur många efterföljare han har vid slutet av sitt liv - är det kanske två eller tre?). Han säger nej till dem i slutet av sin verksamhet på jorden, i sin tystnad inför sina åklagare - denna ”envisa onyttighet” (“obstinate uselessness”) som Rowan Williams kallar det - och genom att gå sårbarhetens väg ända till slutet. Hela hans liv verkar handla om en sak, och bara en sak: trohet mot sin Far, vilket betyder kärlek till världen.

6. Så den andra sidan av onyttan är trofastheten, trofastheten mot den Gud som är vänskap och vars kärlek flödar över i vänskap. Och vänskap är ju något som dör när den förväntas vara till nytta. Men här finns också en annan sak att komma ihåg: det finns ingen rak linje mellan trohet och framgång. Linjen mellan dem, om det nu finns någon, stavas ”uppståndelse”. Och uppståndelse är inte mätbar seger eller statistisk framgång, utan ny skapelse. Eller för att citera Leonard Cohen: ”Love is not a victory march.”

7. Denna trofasthet lever av och tar sig uttryck i nåd och frihet. Nåd betyder att det inte är upp till oss att rädda världen eller oss själva, det är Guds sak. Frihet betyder en tjänst för Gud som inte fastnar i nödvändigheter eller ”konsekvens-resonemang”, eller i en oro kring nytta och effektivitet. I nåd och frihet gör trofastheten det möjligt att “leva sårbart vid utkanterna” (Romand Coles) och våga ta tid för fred och en ömsinthetens politik.

8. I vår utilitaristiska kultur, där vi lider av tvånget att alltid försöka vara nyttiga och vara till hjälp, är bönen en finne i .... Att bedja är ju att vara onyttig. Naturligtvis försöker vi även göra bönen till en nyttopryl, ett medel för att nå ett visst mål. Men det är en återvändsgränd eftersom bönens väsen är att slösa tid med Gud. Henri Nouwen skriver: ”Bön är att ta det lugnt (being unbusy) med Gud i stället för att vara fullt upptagen (being busy) med andra saker. Bön är i första hand att göra ingenting nyttigt eller produktivt i Guds närvaro.” Och som sådan går bönen i takt med universum självt som lever av och mot Guds sabbat.

9. Medan en strävan efter nyttan går hand i hand med en längtan efter ”lycka”, går onyttan hand i hand med en längtan efter skönhet. Denna längtan tar oss bortom vår tro på ”lösningar” och lyckliga slut, och för oss mot kärlekens ”enkla” gester, präglade av närvaro och tålamod. På onyttans väg kan vi börja ana att något fortfarande kan vara vackert, även om det inte är lyckligt.

10. Kort sagt: vi behöver inte Gud, vi tillber Gud.

(Inspirationen till att använda formatet med tio teser kommer från Kim Fabricius. På denna blogg hittar du några citat av honom här.)

Bild för Bengt Rasmusson

Av Bengt Rasmusson

Bengt Rasmusson är teolog och mediakonsult.

Bengt Rasmusson is a theologian and a media consultant.

Kommentarer (9)

  • anonymous
    Roland Spjuth (ej verifierad)

    Jag säger också amen till dina tio teser Bengt. Kanske är det lättare med åren (vilket ålder det nu är på oss!) att genomskåda både fåfängligheten i flera av våra projekt och hur mycket av det som burit frukt i livet egentligen har berott på nådens omständigheter. MEN finns det inte också en reell fallgrop där trohet och bön hela tiden mentalt kopplas till människans passivitet? Och rättfärdiggör att vi inte tar tag i de saker som t.ex. behöver ändras enligt den utvärdering vi gjort av församlingens liv? Din tanke är ju inte det utan att onyttan frigör oss till att göra det viktiga. Blir frågan snarast "vad ska vi göra?" och "vad ska motivera våra liv"?

    feb 25, 2011
  • anonymous
    Bengt Rasmusson (ej verifierad)

    Lasaros, Emmanuel och Roland: Tack för era kommentarer!

    Roland: Jo, onytta=passivitet och att låta allt gå sin gilla gång, är en reell fallgrop (men som naturligtvis inte har något alls med onyttans lovsång, rätt förstådd, att göra).

    Jag skulle säga att de viktigaste frågorna som vi bör ställa oss är sådana som "vilka vill vi vara", "vilken berättelse formar våra liv" och "vilket mål har vår vandring". Problemet är inte att vi vill göra en massa saker och gärna vill se resultat. Problemet är varför vi vill göra dem och hur vi utvärderar våra handlingar när vi väl har gjort dem. När det gäller det senare så blir det väl oftast en fråga om att leta efter en kvantitativ måttstock av något slag (t ex "hur blir vi fler"). Men så utvärderar vi väl knappast andra vänskapsrelationer (alltså andra än kyrkan)? Skulle L'Arhce-rörelsen ha blivit till om Jean Vanier hade haft "lycka" och kvantitet som måttstockar? Det finns inget enkelt sätt att mäta trohet, men det kräver väl åtminstone att vi blir "bättre" på att ställa sådana frågor som jag nämnde ovan. Eller hur tänker du Roland kring detta om det gäller en lokal kyrka och dess verksamhet?

    feb 25, 2011
  • anonymous
    Josef (ej verifierad)

    Jag gillar detta! Verkligen! Och jag tror att du är något på spåren när du kopplar det till diskursen om kvantitet och måttståckar, och frågar varför istället för hur. Tänk om lycka, trohet och andra av de höga värdena faktiskt är kvalitéer vilka per definition inte kan kvantifieras och pusslas in i en skala, det är något som måste upplevas.

    feb 25, 2011
  • anonymous
    Roland Spjuth (ej verifierad)

    När jag skrev mitt inlägg tänkte jag en hel del på min pappa - en frikyrkoledare från en helt annat tid. I min ungdom hade vi flera heta debatter som handlade just om frågan trohet vs "vad funkar". Min pappa höll t.ex. envist fast vid väckelsemöte trots att inga kom till tro (det var samma gäng som kom hela tiden). Trohet för honom betydde "ett möte i veckan för de i Lenhovda som eventuellt behöver Jesus - det måste vi kunna betjäna samhället med". Lika vackert som jag kan tycka hans trohet var när jag tittar på det idag, lika frusterande var det då. Något gott att ta vara på kanske finns också i vår tids utvärdering av det vi gör ("funkar det?") ... eller är det enbart del av ett system, som Ellul skriver, som binder upp oss i ett tänkesätt som förstör möjligheterna att leva kristet liv?
    Jag delar verkligen helt din oro! Känner själv på djupet hur jag är del av en generation som lärt oss värdera livet utifrån resultat och effektivitet. Vad gör det t.ex. med pastorers självbild och kallelse? Frågan är mer om det går att använda det som är gott i detta (liksom vi använder mammon för diakoni, mission, mat).

    feb 26, 2011
  • anonymous
    Bengt Rasmusson (ej verifierad)

    Josef: ja, jag tänker nog nåt åt det hållet.

    Roland: Viktiga frågor. Jo, jag känner igen mig i den där frustrationen. Men jag tänker som så att "vad funkar"-frågan kan ha en plats, men bara om och när vi (=kyrkan) låter den formas och bestämmas av viktigare frågor (typ sådana jag nämnde i tidigare kommentar). Jag menar, även om din fars väckelsemöte hade funkat, så hade "vi" ändå varit tvungna att utvärdera/pröva. Så problemet är väl inte, som sagt, om vi ska utvärdera, utan hur vi gör det. Har du Roland eller nån annan som läser det här, nån tanke om eller erfarenhet av hur det här skulle kunna se ut i praktiken i en lokal församling?

    feb 26, 2011
  • anonymous
    Roland Spjuth (ej verifierad)

    Kom och tänka på en församlingsplanterare jag besökte med klassen för ett tag sedan. När de kom i en expansionsfas kämpade de mycket med att hitta strukturer för hur de skulle bevara sin gemenskap och "fungera". Tills Gud sa till dem - det var så han beskrev det - att de ställde fel fråga. Den verkliga frågan var: "Hur ska vi älska Köpenhamn?". De försökte sedan strukutera om sitt gemensamma liv så att de fick utrymme för att konkret leva ut den kärleken. "Att älska" är det en del av "onyttans lov"? Det är i alla fall ett helt annat sätt att utvärdera vad vi ska göra än om det "funkar"!

    mar 01, 2011
  • anonymous
    Bengt Rasmusson (ej verifierad)

    Roland: bra exempel. "Hur ska vi älska Köpenhamn?" låter som en betydligt viktigare, centralare och mer onyttig fråga än "hur blir vi fler och hur kan vi förbli många?".

    mar 01, 2011

Kommentera