Tony Blair, optimism och kontrollen över framtiden

Forskare hävdar att människan i allmänhet är överoptimistisk vad gäller egna framtidsutsikter och förmågor. Man tror att man har mycket större kontroll än vad man faktiskt har och att framtiden blir bättre än vad man genomsnittligt har anledning att tro. Det är de lätt deprimerade som har den bästa verklighetsinsikten. Å andra sidan, utan framtidstro mår man inte bara sämre, utan man åstadkommer också mindre. Det är inte en tillfällighet att det finns fler optimister än pessimister. Men det har också sitt pris.

Denna överoptimism och tron på den egna kontrollen gäller också politiker, och förmodligen i högre grad än för genomsnittspersonen. Tony Blair argumenterar vältaligt och med stor moralisk passion i sin bok Mitt liv, min resa för invasionerna av Afghanistan och Irak. Jag tänker inte här diskutera hans position, utan bara peka på hans ärliga beskrivning av den optimism som genomsyrade beslutsfattarna, inklusive honom själv. "Då tänkte vi att ekvationen var ganska enkel: ger vi bara talibanerna på pälsen, ger Afghanistan fria val inspekterade av FN, bistår med miljarder till utveckling, så kan vi nog vara säkra på framsteg." Han har inte ändrat sig, och argumenterar nu för att vi måste inse att krig är brutala, ofta långvariga och oförutsägbara, vilket kräver en uthållighet som ofta saknas i välfärdsdemokratier. Men man kan ändå tycka att det är märkligt att varje politikergeneration måste erfara detta själva, istället för att lära av historien. Den historiska erfarenheten började inte 1991. "Jag tror fortfarande att det var rätt val, men priset, innebörden och konsekvenserna blev mycket större än någon av oss - inte minst jag - kunde ha föreställt oss den dagen." Om han tänkt så här 2001 och 2003 hade han då kunnat säga det i sina försök att övertyga medpolitiker och opinion?

Blairs (och Bushs) kritiker har ofta en lika stor, eller större, tro på politikers förmåga och kontroll. Men de ser andra och dolda intentioner än de officiella. Blair och Bush ljög medvetet om existensen av massförstörelsevapen, för de hade andra syften med kriget. Det är för många svårt att föreställa sig politiken som den extremt komplexa, oöverskådliga och oförutsägbara verklighet den är, där det dessutom finns många andra aktörer med andra eller motsatta intressen än de egna. Som Blair skriver: "om det inte hade funnits en fiende som ..., om det inte vore för en sönderfallen stats stammar och krigsherrar, om ... " så skulle allt gått mycket bättre. Eller "om Al Gore vunnit presidentvalet 2000, om man löst Palestinafrågan, om Irak inte invaderats, så ..." ja, vadå?

Bild för Arne Rasmusson

Av Arne Rasmusson

Arne Rasmusson är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet och extraordinär professor i systematisk teologi vid Stellenboschs universitet i Sydafrika.

Arne Rasmusson is professor in systematic theology at Gothenburg University and Extraordinary Professor in Systematic theology at the University of Stellenbosch in South Africa.

Kommentera