Varför Guds gåva?

Varför Guds gåva?

Varför Guds gåva?

Och Adam motsvarar honom som skulle komma, men överträdelsen kan inte jämföras med nåden. Om alla dog genom en endas överträdelse, så har nu alla fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus. Och följderna av en enda mans synd kan inte jämföras med denna gåva. Ty domen följde på vad han ensam hade gjort och blev fällande, men nåden följde på mångas överträdelser och innebar ett frikännande. Om en enda mans överträdelse betydde att döden fick herravälde genom denne ende, så skall nu i stället de som blir rättfärdiga genom nådens överflödande rika gåva leva och få herravälde tack vare en enda, Jesus Kristus ... Lagen kom in för att överträdelserna skulle bli större. Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer, och på samma sätt som synden härskade och förde till döden, skall därför nåden härska genom rättfärdighet och föra till evigt liv genom Jesus Kristus, vår herre. (Rom 5:14—17, 20—21)

Det är sådana här texter som gör att teologer som Augustinus, Luther, Calvin och Barth har vänt sig främst till Paulus när de diskuterat Guds nåd. I Nya testamentet är det Paulus som är mest känd för att tala om nåden. Men han är förstås inte ensam om att göra det. De senaste året har jag — på den lilla tid som finns över när undervisning och avhandlingsskrivande är avklarat — funderat en del på detta med Guds nåd och dess centrala plats i Nya testamentet och kristen teologi. Det är framför allt John Barclays bok Paul and the Gift (Eerdmans, 2015) som har satt igång mina tankar, en bok som jag hoppas kunna återkomma till så småningon. I den här bloggen vill jag lyfta fram några insikter från detta funderande som är mer eller mindre revolutionerande men likafullt är värda att upprepa.

Varför Guds gåva?

En insikt har varit att påminnas om hur central gåvan är som teologisk kategori för Nya testamentet och kristen teologi. I Paulus används termen nåd främst om Guds gåva som är Jesus Kristus, men nåden kopplas också samman med till exempel löftet till Abraham (Rom 4:13—25) och indirekt beskrivs Guds skapade ur intet vid tidens begynnelse som ett Guds gåvagivande (v. 17). Varför gåvan är en så central kategori kan vi börja ana här. John Milbank har i Being Reconciled (Routledge, 2003) förklart detta:

Why 'gift' exactly? The primary reason is that gift is a kind of transcendantal category in relation to all topoi of theology, in a similar fashion to 'word'. Creation and grace are gifts; Incarnation is the supreme gift; the Fall, evil and violence are the refusal of gift; atonement is the renewed and hyperbolic gift that is fore-giveness; the supreme name of the Holy Spirit is donum (according to Augustine); the church is the community that is given to humanity and is constituted through the harmonious blending of diverse gifts (according to the apostle Paul). (ix)    

Vad är gåvan?

Om den första insikten handlade om varför, kretsar den andra insikten runt vad gåva är. Milbank antyder att det är självklart att Guds gåva måste förstås trinitariskt och innefatta Kristi kropp på jorden efter hans himmelsfärd. Om vi talar om Guds frälsningsgåva (och lämar skapelsen därhän), tvistas det mycket om vad nåden innebär. Ger Gud en juridisk status (ett frikännande) och/eller ett förvandlat liv? Ger Gud befrielse från orättvisa maktstrukturer? Men jag undrar om det inte är viktigt att börja i att nåden först och främst är Gud med oss. Karl Barth börjar sin fjärde volym om försoningen i sin stora dogmatik just med rubriken "Gud med oss". Han talar om "'God with us' as the core of the Christian message" (IV §57.1). Samuel Wells har plockat upp denna insikt i boken A Nazareth Manifesto: Being With God (Wiley Blackwell, 2015) där kan skriver: "We've stumbled upon the most important word in the Bible — the word that describes the heart of God and the nature of God's purpose and destiny for us. And that word is with ... God's whole life and action and purpose are shaped to be with us" (3). För Wells innebär detta att kyrkans liv i världen — i den mån hon förmedlar Guds närvaro — främst bör ses som ett "vara med". Vi hamar ofta i ett "arbeta för" men risken med detta sätt att "vara i världen" är att vi gör världen till ett problem som ska lösas snarare än att se vänner och ovänner som gåvor från Gud. Vi tenderar att instrumentalisera vår tillvaro.

  

Bild för Kalle Carlstein

Av Kalle Carlstein

Kalle Carlstein är doktorand i Nya testamentet vid Uppsala universitet.

Kalle Carlstein is a Ph.D. student in New Testament exegesis at Uppsala University.

Kommentarer (1)

  • Bild för Roland Spjuth
    Roland Spjuth

    Tack Calle för ett viktigt och tydligt inlägg. När du markerar nåd/gåva i Rom 5 blir det nästan övertydligt hur centralt detta är i Paulus teologi (eller med Milbanks ord: ett transcendental kateogori). Jag tror också nåd primärt är löftet om "Guds närvaro" där förlåtelse är en av flera dimensioner. Men jag vore nyfiken på hur du som exeget tänker kring relationen mellan nåd och förlåtelse. För Augustinus är ju nåden i hög grad Andens ingjutande av Guds kärlek (Rom 5:5) men som jag antar också måste konkretiseras som en delaktighet i Kristi kropp. Eller hur ser du på relationerna mellan Guds nåd och Andens givande, förlåtelse, människans pånyttfödelse (helgelse) och delaktighet i församlingen? 

    okt 28, 2016

Kommentera