Vem är "vi"?

Joel Halldorf, ledarskribent och krönikör på Dagen. Foto: Natanael Johansson

Vem är "vi"?

Joel Halldorf är en synnerligen begåvad teolog och skribent! Han har sedan ett bra tag tillbaka varit ledarskribent och krönikör på tidningen Dagen och hans ledarkrönikor är alltid värda att läsas (han skriver numera även i Expressen). Häromdagen skrev han en krönika under rubriken "Pacifism i terrorns tid" där han försöker visa att pacifismen är "den enda realistiska hållningen" och att "det är naivt och orealistiskt att använda våld som politisk lösning".

I grunden delar jag hans syn, men jag tycker ändå att krönikan blir lite problematisk. Grundproblemet är att det finns ett underförstått (ibland uttalat) "vi" i texten som aldrig förklaras. Vem är detta "vi"? Sveriges folk eller människor av god vilja eller Sveriges kristna eller Dagens läsare? Jag vet att Joel inte menar att dessa "vi:n" är samma sak, men bör inte det tydligare framhållas och påverka en text som denna? Det gör väl stor skillnad vilket "vi" man talar om? Blir inte resonemangen (exempelvis om vad som är realistiskt eller inte) väldigt olika om "vi:et" är nationalstaten Sverige eller om det är "kyrkan"?

Detta otydliga "vi" förefaller (för)leda Joel till att tala om "pacifism" som om det vore något entydigt. Att säga att "utgångspunkten för en pacifistisk hållning är mycket enkel: människan kan inte hantera våld" är inte att säga särskilt mycket. Om det är något som mennoniten John H Yoder har lärt mig och många andra, så är det att pacifism kan vara väldigt många olika saker. I sin klassiska bok Nevertheless: Varieties of Religious Pacifism beskriver han ett knappt 30-tal grundtyper av pacifism (låt vara att alla inte är ömsesidigt uteslutande). Flertalet av de moderna formerna av pacifism utvecklades efter Första världskriget och utgångspunkten var för dem - enligt Yoder - att krig helt enkelt är irrationellt och orealistiskt och att pacifism förkastar krig och våld därför att dessa inte kan nå dess syfte, dvs fred. Yoder var en stark kritiker att dessa typer av pacifism eftersom de alltför lätt kunde kritiseras genom att visa på våldets nödvändighet under specifika omständigheter för att nå vissa begränsade mål.

I kontrast till dessa och andra typer av pacifism förespråkar Yoder (liksom Stanley Hauerwas efter honom) en pacifism som kan kallas "kristologisk pacisfism", som förutom kristologin ställer ecklesiologin och eskatologin i centrum. Som "kristologisk" är det en pacifism vars icke-våldsväg blir möjlig och "realistisk" endast därför att Guds Son i trohet mot sin Fader går korsets väg. Och det är denna väg som Faderna säger sitt "ja" till genom att uppväcka Jesus från de döda. Att som kristna följa denna väg är då inte fråga om en effektiv eller "realistisk" strategi för att utrota krig eller våld i världen, även om den naturligtvis hoppas att göra dessa lite mindre sannolika. I stället är de kristna kallade till icke-våld i en värld full av krig och terror eftersom de inte kan göra annat som trogna efterföljare till Jesus Kristus.

Som "ecklesiologisk" är denna pacifism inte ett individuellt livsstilsval, utan ett sätt att leva som en kyrka som präglas av försoningens och förlåtelsens praktiker, vilket skapar en grundläggande skillnad mellan "kyrkan" och "världen". Utan en kyrka som på detta sätt gör Kristus närvarande i världen, riskerar krig alltid att bli ett offersystem som (medvetet eller omedvetet, åtminstone i kulturer som påverkats av kristendomen) förväxlas med Kristi offer.

Som "eskatologisk" är denna pacifism inte en tro på att "vi" som kyrka kan rädda världen, utan att världen redan har räddats i och genom Jesu liv, död och uppståndelse, att världen i grunden förändrades år 33 (inte typ 11 september 2001, som K G Hammar föreslog i en intervju för 14 år sedan). Därför hoppas en kyrka som gjort Jesu icke-våldsväg till sin att kunna vara ett hoppfullt tecken och en försmak på den nya förunderliga värld som tagit sin början i Kristus.

Tillbaka till ledarkrönikan. Jag förstår mycket väl att den aldrig var tänkt att vara en teologisk utläggning och han skriver (förmodligen) inte enbart för kyrkan, utan "lite mer allmänt". Men det är just detta "lite mer allmänt", detta "vi:ets" otydlighet, som gör det svårt för Halldorf att i slutändan värja sig mot anklagelsen för naivism eller idealism (en liknande anklagelse kan naturligtvis i lika hög grad riktas mot dem som förespråkar krigets nödvändighet). Halldorf är säkert medveten om allt det jag skrivit här, men varför skriver han då som han gör? Borde inte en sådan här text ändå på något sätt ställa sig frågan: "Vems 'vi', vilken pacifism?"
 

Bild för Bengt Rasmusson

Av Bengt Rasmusson

Bengt Rasmusson är teolog och mediakonsult.

Bengt Rasmusson is a theologian and a media consultant.

Kommentera