det sekulära

Den mångfasetterade berättelse som Taylor berättar och de många svindlande resonemang han för i sin bok Charles Taylor om vår sekulära tid, inledning") gör det tydligt att det som är utmärkande för sekulariseringen och moderniteten inte är religionens nedgång eller marginalisering och rationalitetens triumf, utan pluralism och fragmentering, både för "tron" och "otron".

Den andra fasen i Taylors sekulariseringsberättelse i sin bok A Secular Age återfinner vi under 1800- och 1900-talet (för tidigare delar i denna sammanfattning av Taylors bok, se "Charles Taylor om vår sekulära tid, inledning"). Det är en fas som präglas av mångfald och diversifiering, av en "nova-effekt".

Taylor vänder sig i sin bok A Secular Age starkt mot den klassiska sekulariseringsberättelsens förenklade och raka historieskrivning. Hans berättelse tar sin början i senmedeltiden eller renässansen. Han skildrar hur människor i denna tid (och tidigare) levde i en "förtrollad" (enchanted) värld.

Det finns idag, skriver Charles Taylor i sin bok A Secular Age, åtminstone tre (ibland överlappande) sätt att tala om det sekulära. Det första sättet lägger betoningen på hur de "offentliga rummen" (gemensamma institutioner och praktiker, till exempel staten) kopplas loss från det religiösa (som förläggs till det privata). I den här meningen är väl de flesta västerländska samhällena sekulära.

Varför var det i vårt samhälle praktiskt taget omöjligt att inte tro på Gud för 500 år sedan, medan många av oss idag upplever det både oproblematiskt och oundvikligt?