moral

Läste i veckan en krönika av Christian Albinsson i Metro om att arbetsgivarna måste anpassa sig till de kräsna 80-talister som nu ska ta över efter alla 40-talister som går i pension. ”Alla som vill anställa oss 80-talister måste göra sina jobb roliga, det måste finnas något mer än arbetstider och lön.” Det viktiga är självförverkligande, omväxling och att få göra det man är bäst på. ”Guldklockans tid är förbi – belöningen måste komma nu direkt, inte om 25 år”.

I Vi väntar på en ny Benediktus, del 1 försökte jag skissa hur Alasdair MacIntyre i sin bok After Virtue menar att det nuvarande tillståndet i världen – Han kallar det ”after virtue” – måste förstås mot bakgrund av Upplysningsprojektets misslyckande. Det är resultatet av det misslyckandet. MacIntyre beskriver tillståndet som emotivismens tid (6-35).

We are waiting not for Godot, but another – doubtless very different – St. Benedict.

MacIntyre avslutar After Virtue med att jämföra – dock med en del kvalifikationer –vår tid med hur Romarrikets fall ledde till ”the Dark Ages”:[1]