Kyrkans kallelse är att på nytt och nytt igen sätta upp Skriften, såsom man sätter upp en Shakespearepjäs och att göra det kräver andra färdigheter än att vara historiker.
Gästinlägg av Anton Jonsson: "Det kristna livet måste vittna om ett annat rike, och ett annat sätt att handla. Detta för att det kristna livet inte bara ska bli en kroppslös känsla, något som inte går att ta på."
Ett grundläggande problem som somliga pekar på när det gäller globaliseringen är att den gör världen platt. Har kyrkoåret och fastetiden något att säga om det?
Do not contradict the Bible. Do not interfere with the liturgy. Do not threaten the means of salvation.
William C Placher kommer med en tes om hur man vann teologiska debatter på 200 och 300-talet. Jag tror att de kriterier han menade var verksamma kan lära oss något i dagens teologiska diskussioner.
Praktikernas primära funktion är enligt Nicholas Healy inte att forma oss till kristna utan att öppna oss för Gud och det Gud gör i och för världen. De är ”teo-centriska” och inte ”ecclesio-centriska”. Träffar Healys kritik Stanley Hauerwas position?
Vilken är vår djupaste kallelse och vision som kyrka och kristna? Är det att försöka övervinna dödlighetens alla begränsningar? Eller är det att bryta isoleringens gissel?
