*svenska

Numera åker jag tåg till jobbet. Förutom att det är bra för miljön kan man lära sig mycket av att åka kollektivt. För det första blir det så tydligt hur själviska vi människor är. En morgon sa en kille på perrongen att "idag ska jag bara sitta, om jag så ska slå ner nån på kuppen." Ja, det händer att jag också blir smått irriterad när jag får stå hela resan, men vad är 25 minuter i det stora hela egentligen? Jag brukar tänka att jag får öva mig i tålamod när jag står där och ser de andra sitta och sova tidigt på morgonen.

”Under de senaste 15 åren har det socialdemokratiska partiet mer varit ett museum över en framgångsrik historia, än ett levande parti.” Ungefär så sa SSU:s ordförande i morgonprogrammet på TV 4 förra lördagen. Kunde de orden lika gärna ha sagts om det som kom att kallas svensk frikyrkorörelse? Jag tror det. Är en del av kyrkornas kris i vårt land just detta att vi lever på ”fornstora dar” – som ett museum med glasmontrar där pokalerna står välputsade och vackra att titta på. Gång på gång träffar jag människor som ger uttryck för det.

I artikeln ”The Bible” (2001) menar David S. Yeago att i kyrkans historia har Bibeln sällan lästs som en platt yta utan olika texter har fått olika vikt (78). Det finns ett centrum – Jesus – och en periferi. Samtidigt görs anspråk om enhet. Hur man förstår den enheten får konsekvenser för hur man ser på Bibeln som norm för kyrkan. Ofta uppfattas anspråk på enhet som en sorts fundamentalistisk relik i ljuset av all historisk-kritisk forskning som klargjort motsättningar och spänningar även om de ofta har överbetonats.

Kyrkan och sanningen

Jag läser en liten bok där den nu pensionerade tyske teologen Eberhard Jüngel (vars föreläsningar och högre seminarier jag följde ett år i Tübingen 1987/88) i intervjuform berättar om sitt liv. Han växte upp i ett icke-kristet hem i det kommunistiska Östtyskland. På frågan hur det kom sig att han blev teolog svarar han två saker. Först, han vill förarga sin pappa som ville att han skulle bli jurist.

Påminns om... pacifism igen

Med tanke på Milbank drar jag mig till minnes ett citat från Yoder:

Varför jag inte är pacifist (än)

Så för tillfället finns det kanske ingen annan väg än att leva i motsägelsen?

I samband med att jag nyligen läste om en del av Gustaf Wingrens böcker var jag i Atlanta, Georgia, för att föreläsa om Karl Barths roll i 1920- och 1930-talens Tyskland. Söndagsgudtjänsten firade jag i Ebenezer Baptist Church, den kyrka Martin Luther King, Jr., var pastor i. Enligt Wingren representerar både Barth och baptismen en reducering av Guds närvaro till kyrkan och det inre livet. Man saknar en skapelseteologi. Man ser inte Guds skapande handlande i skapelsen och har därför i sin teologi ingen plats "för skapelsen, vardagsjobbet och samhället."

Gustaf Wingren 100 år

Denna månad är det 100 år sedan en av de riktigt stora svenska teologerna föddes, Gustaf Wingren. Det är också denna månad 10 år sedan han dog. Jag föreläste i onsdagskväll om hans teologi. Förutom att återigen ögna igenom en rad av Wingrens böcker, så läste jag Bengt Kristensson Ugglas nyutkomna intellektuella biografi Gustaf Wingren: Människan och teologen som förberedelse. Det är en fantastiskt bra bok, välskriven, initierad och engagerande. Wingren var inte bara en framstående teolog, utan också en stor personlighet.

Nytt om bloggen

Vi har tänkt att få lite mer fart på bloggen framöver (får se hur det går och "lite mer fart" är ju ett relativt begrepp). Bland annat som ett led i detta dyker det nu upp ett par nya bloggare. Den ene är Arne Rasmusson som är professor i teologi vid Umeå universitet och den andra är Rosie Gard som är teolog och själavårdare, samt lärare och föreståndare för Själavårdsutbildningen på Korteboskolan (Jönköping). Vi hälsar de båda välkomna och ser fram emot kommande blogginlägg! Ett sådant hittar ni faktiskt redan idag...