treenigheten

Gud och kärleken

Som lärare i teologi får man ibland spännande frågor i sin mailbox. För ett par dagar sedan kom en fråga från Tobias Fritzon om han gör rätt som betonar att "Gud är kärlek" och att alla andra gudomliga karaktärsegenskaper sedan måste få sitt sammanhang utifrån det centrum. Är inte treenighetsläran ett uttryck för "kärlekens liv"? Vidare skriver Tobias: "Jag har t ex hos Tozer stött på tanken om en näst intill schizofren Gud, tycker jag (en karikatyr, förstås).

Trauma + Nåd

Har läst Serene Jones nya bok Trauma + Grace: Theology in a Ruptured World (WJK, 2009). Tror inte det finns så många andra teologiska böcker som diskuterar teologi i relation till aktuella studier av traumareaktioner. Temat har ju också förnyad relevans efter händelserna i Norge.

Tio teser om treenighetsläran

The Trinity, Andrei Rublev

Kristen tro handlar inte om att "tro på Gud". Kristen tro handlar om att tro på den Gud som uppenbarar sig som "Fadern, Sonen och Anden". Ta bort denna bekännelse och kvar finns något annat än kristen tro, i bästa fall något väldigt osammanhängande och förment allmängiltigt och i sämsta fall en förtryckande moral eller ett vilseledande avguderi.

Makt är inget gudsattribut

Och inte allmakt heller ... åtminstone inte som de alltför ofta verkar förstås i vår västerländska kultur. "Allmakt" blir lätt ett slags kosmiskt önsketänkande och en supermakternas supermakt. Och "makt" blir en fråga om att kunna betvinga, kunna "styra och ställa", kunna "fixa allt". Och tyvärr tycker jag mig kunna höra såna tongångar även i våra kyrkor, i allt från lovsånger till uttalanden om tro och politik.