Love Wins

Snackisen på webben den senaste tiden är Rob Bells nya bok Love Wins. Enligt Dagen upprör boken känslor eftersom Bell tycks komma ut som en universalist. Det som händer runt Bells bok väcker några tankar.

1. Varför är detta så upprörande? För vilka? Egentligen förnekar Bell i en intervju (23:40 min ff; 43:36 min ff osv.) att han är universalist åtminstone i bemärkelsen att alla kommer till den nya skapelsen. Bell tycks mena att det är möjligt att människor vägrar Gud och Guds kärlek tvingar inte folk (Ett vanligt argument mot universalism.). Kärlek handlar om fritt val (Är det så?). Så de som inte vill kommer inte till dit. Det finns förstås inte en enda hållning vad det gäller universalism. Och han kanske måste förneka denna etikett i den evangelikala kontext som han befinner sig i (jfr John Pipers uttalande i Dagenartikeln). Men mest av allt tycks detta vara en fråga som levt i kyrkans historia utan att kyrkan uttalat sig mer "slutgiltigt" som i frågan om kristologi och treenigheten. Flertalet "ortodoxa" teologer är/har varit universalister (i olika bemärkelser). Trots detta måste man kanske erkänna att frågan om himmel och helvete är frågor som berör hjärtat av vår förståelse av Gud. Därför ställs mycket på spel. Vilken Gud är det vi tillhör och tjänar? Det är väl ett gott tecken att kristna bryr sig om vem Gud är.

2. Samtidigt är det svårt att diskutera när man blir upprörd. Bell säger i samma intervju hans bok är ett inlägg i ett samtal om vad det innebär att Gud är kärlek. Kan det vara möjligt att diskutera denna fråga utan att hamna i skyttegravar? Det vore nämligen spännande att lyfta frågan om helvete och universalism igen. Hur kan kyrkan bli ett vittne om Guds kärlek så som den omtalas i Bibeln (läst under Andens ledning i dialog med kyrkans tradition)? Det är i och för sig till stor del en fråga som handlar om vad vi gör. Men vi pratar ju en hel del också. Och handling och prat tycks inverka på varandra.

Har någon hunnit läsa boken?