Vi har av Artos förlag utmanats att skriva en teologisk samtidsanalys. Vad har då teologer att bidra med när det gäller samtidsanalys? De flesta skulle snarast tycka att teologens roll tvärtom är att lyssna till sociologer, statsvetare och ekonomer och ta lärdom av dem. Det vill vi också göra. Men vi tror på att teologen utifrån sitt eget perspektiv har potential att se och ge bidrag till en samtidsanalys. Teologer har ofta antingen lätt blivit okritiska beundrare av olika sociala teorier eller blivit kritiker som bara ser elände. Det första alternativet är ointressant och det andra förnekar allt gott i samtiden. Men visst finns viktiga saker att granska och kanske kan teologins och kyrkans position lite från marginalen visa på alternativa synsätt och vägar. Det är dock ingen lätt uppgift. Det vore därför en stor förmån om bloggens läsare kunde vara med i ”skrivprocessen” och ge oss lite feed-back på våra tankar.
En första fråga är vilka områden som ska behandlas. Vi har till att börja med gjort en lista på sju kapitel som speglar saker vi tidigare arbetat med och skrivit om. Tänker vi rätt? Och framför allt vad har vi glömt?
- Nationalstaten, religionen och våldet: Är religionen orsak till våld och är en lösning att privatisera religion? Varför är nationsgränsen så viktig för identitet?
- Det fragmentiserade livet: Varför är det så svårt att uppehålla gemenskaper över tid i familj, mellan vänner och i kyrka? Detta visar också på orsaker till trons privatisering.
- Vetenskap som vår tids nya religion & frälsningsväg: Detta kan handla om såväl ekonomi som naturvetare (se tänkare som Gazzaniga, Lakoff och Pinker).
- Teknikens fångar: Elluls ”klassiska tes” om att vi är fångar i en teknisk civilisation som måste göra det som är mest effektivt – avsaknad av moralisk styrning.
- Arbete som identitet: Om vårt sätt att konstruera identitet som samtidigt drar in oss i en elitistisk konkurrens där fler och fler misslyckas. Vi tänker idag också livets tidsförlopp utifrån hur vi konstruerar vår individuella karriär.
- Vem vill ha ett mångkulturellt samhälle? Diskuterar hur svårt ett liberalt tänkande har både för oliktänkande gemenskaper och att på allvar diskutera de problem som uppstår när vi bortser från kulturens betydelse för människors identitet.
- Om behovet av kreativa minoriteter: Ett sista mer positivt kapitel som kanske inkluderar en diskussion om ”civilsamhällets” möjligheter och fallgropar.
Vad tänker du? Vad missar vi? Är vi på rätt spår i det vi tar upp? Prioriterar vi fel? Hjälp oss gärna att kritiskt reflektera över dessa förslag!!
Arne Rasmusson & Roland Spjuth
Kommentarer (12)
Roligt och fantastiskt bra! Jag tror att ni är helt rätt personer att skriva en så viktig bok som detta. Ett kapitel om sekulära liturgier vore intressant: arenarock, idrottsevenemang (växande antal megaevents) och köpcentrum!
Tänker att ämnet sekularisering kan vara intressant. En tid då folkkyrkan försvinner och skolan inte längre har kristendomsundervisning. En tid då människor plötsligt vet mycket mindre om den kristna tron och kyrkan.
Tänker att även urbanisering skulle kunna bemötas från ett teologiskt perspektiv, något som är aktuellt inte minst för många mindre landsbygdsförsamlingar.
Tack för responsen, hoppas det kommer mer! Visst tänker ni rätt, men det kanske får plats fler vinklingar och analyser? Får det inte plats i boken så kan ni ju alltid lägga till ett par bonuskapitel på bokens hemsida. Glöm inte att frågor till kapitlen skulle kunna vara intressanta för de som vill jobba med den i en samtalsgrupp.
Ett kapitel om politikens (i snävare mening) och demokratins roll och möjligheter i ett föränderligt samhälle vore intressant. Här kanske även olika perspektiv på MR-frågor (Mänskliga rättighter) skulle kunna komma in. Men det kanske kommer in i andra kapitel.
Ett annat möjligt ämne är synen på svaghet (i bred mening) och vad den säger om vår samtid. I ett sådant kapitel skulle ni ju kunna följa upp er gamla uppsats En studie i svensk hälso- och sjukvårdsplanering... ;-)
Inget att tillägga i stunden, men spännande och aktuella ämnen so far!
Tack för kommentarer. Det är helt sant att staden definierar vår förståelse av livet. Definierar det t.o.m. landsbygd och natur som något ”icke-stad”; som en kontrast. Vad tänker ser du själv Axel? Blir nyfiken.
Och Joel, vågar vi skriva om våra liturgiska praktiker? Då kan vi ju knappast gå förbi det som är vår heligaste handling idag – idrotten. Jag älskar själv att titta på fotboll (så detta skrivs också som min kamp!). Det är fantastiskt att vid lagens inmarsch på Malmö Stadium ställa sig upp, lyfta händerna och stämma in med full halls i denna lovsång:
Åh vi älskar Malmö FF. Ja vi brinner för vårt lag. Under himmelsblåa skyar. Blir vi starkare och bättre för var dag
Åh vi älskar Malmö FF. Bortom tid och bortom rum. Genom stadens gröna parker. Malmös hjärtan och själar står i blom
Se där Sveriges bästa. Stolt och stark. Och när stormen river. Ger vi allt. Ända sedan gamla dagar. Under våran ljusblå fana står vi upp. För himmelsblått. Heja Malmö
Här finns allt som har med religion att göra. Hjärtats hängivenhet och begär (älskar), att man står i en tradition men riktar sig ”bortom tid och rum”, gemenskap, står under fanan/tecknet (relativiserar det betydelsen av svenska nationalfanan?) … tack och lov så saknas ”fienden” som motiv. Uppskattar att det inte finns något om att krossa fienden trots att det ligger nära till i fotbollskulturen. Det är inte heller någon tvekan vilken roll MFF spelar som en positiv och samlande kraft för identitet i Malmö idag. Här möts faktiskt alla stadsdelar och alla kulturer och känner samhörighet i inte bara en virtuell värld utan som en enda kropp (+ MFFs ökade sociala – diakonala - engagemang). Och denna lovsång är betydligt häftigare än den vi lyckas samla oss till i kyrkan.
Vilka liturgiska handlingar och identiteter formar oss idag? Vilka kan vi delta i som kristna? När man står på Malmö Stadium kan man kanske få en aning om känslan som man för 2000 år sedan (innan det fanns TV, nät, högtalare) kände när man kom in på gladiatorspel på Colosseum och andra jätteanläggningar! Vad är avgudadyrkan och vad är "kejsarens" legitima sociala handlingar? En sak är säker … det finns knappast något område som skulle väcka sådana oerhört starka reaktioner om vi kritiserade som om vi ”angrep” idrottskulturens roll i vårt samhälle. Jag vet inte om vi vill (och i så fall få Arne göra det som inte går på fotboll!). Vad tror ni? Och finns det andra mer subtila liturgier som kanske är viktigare nu när vi inte längre "tvingas" till allmän värnplikt för att uttrycka vår beredskap att offra våra liv för att försvara fosterlandet?
PS! De få gånger jag går på Malmö Stadium brukar jag faktiskt inte sjunga med i hymnen - men jag ryser!
Intressanta tankar! Ser fram emot den kommande boken. Funderar om "internet" eller "sociala medier" har någon plats i analysen? Eller så går det kanske in under andra rubriker?
Spennende å få mene noe om innholdet i en ny bok:
Natur og klimautfordringene burde vel være med i en slik bok.
Hvor pluralistisk og mangfoldig er egentlig samfunnet? Blir vi ikke mer og mer like, skapt i det sekulæres bilde, der det tilsynelatende pluralistiske er utvendige fenomener, varer på et marked? (pkt. 6 og 7)
Om hvordan vi utdanner og former nye generasjoner.
Jag ser fram emot att läsa era tankar. Något som jag funderar på och som jag gärna får hjälp av i er samtidsanalys är kampen om vilka berättelser som får dominera, där de olika mediekanalerna ofta framställs som neutrala förmedlare, men som sätter agendan på ett sätt som jag ibland tycker är obehagligt. Är de profeter eller ett välbärgat prästerskap? Både mediedrev och näthat är svåra företeelser. Det kanske lätt går in under de flesta av era rubriker, då det etablerar idealbilder och förmedlar "vetenskap" och kanske fastnar i teknikens propaganda... och det kanske också berör det Josef Forsling föreslår här tidigare om de "sociala medierna."
Psykologi och pedagogik är också intressanta frågor. På ett eller annat sätt berörs vi rätt ofta av det. Man kan vara lärare eller student; kanske ha barn i förskola eller skola; delta i fortbildning eller folkbildning; psykologi finns som "populära" tips men möter också i sjukvården, förstås hos psykologen men också i någon form i den andliga vägledningen och själavården i kyrkan. Det svåra med psykologi och pedagogik är att få grepp om de människosyner som ligger till grund för olika praktiker och idéer, och att förstå i vad mån dessa människosyner rimmar med en kristen människosyn. Ofta kan mycket låta likt en kristen människosyn och kristet lärande. Men är det alltid så? Jag möter både kristna psykologer och pedagoger som sällan ser någon skillnad mellan "sekulär" teori om människans lärande/psyke och kristen teologi om detta. Jag tänker att det inte vore dumt med redskap som hjälper oss att resonera om detta med lärande och mognad på ett kristet sätt, och att förstå skillnaderna mellan olika teorier och praktiker om detta.
Har glömt att skriva (det kanske självklara) ... men vi är tacksamma för alla goda kommentarer. Visst måste ta den informations- och kommunikationsrevolution som skett på allvar. Min äldste son påminde mig i samtal nyss om att "du vet inget om hur ungas värld ser ut idag!" En utmaning eller så är det denna distans som man får med åren en hjälp att se något spännande!?
Vi får ta med oss dessa tankar vidare. Det kommer snart en ny blogg som vänder på perspektivet. Vad ser för positiva krafter som vi behöver uppmärksamma i samtiden?
Kanske något om miljö och klimat?
Hopplöst sent ute, men jag slänger iväg några funderingar ändå.
Hur är det med feminism och genus-frågor, är de intänkta på något sätt (och även andra områden som berör förtryck på olika sätt)? Det vore intressant att reflektera över "krafter" i samtiden som relaterar till detta - tänker bland annat på den enorma avsky som personer som Zara Larsson möts av i sociala medier. Varför? Och vad har tron/kyrkan/teologin med det att göra?
Zara-exemplet handlar ju också om "hur ungas värld ser ut idag" och apropå den världen vill jag tipsa om en insändare som jag återkommit till flera gånger: http://nwt.se/asikter/insandare/2015/06/05/3. I allt sitt mörker tycker jag ändå att den andas ett hopp i den längtan som uttrycks på slutet. Men var finns den famnen att gråta ut i? Är inte det ett av kyrkans absolut mest centrala uppdrag (caritas?)? Är vi den famnen och om inte, hur blir vi den?
Kommentera