Nyligen avslutade jag en undervisningstid i Sydafrika med en familjesemester i KwaZulu-Natal på Sydafrikas östkust. Vi bodde då nära en liten stad som heter Groutville. Den är känd som Albert Luthulis hemstad. Inte många i Sverige vet idag vem Luthuli var, men för 50 år sedan var han nästan lika känd och beundrad som Nelson Mandela är idag. 1961 fick han Nobels fredspris (även om det formellt var 1960 års pris). Likt den senare fredspristagaren Mandela var han då ANC:s ledare och är fortfarande en ikon inom ANC. ANC:s högkvarter heter Luthuli House.
I en bokhandel hittade jag en nyutkommen biografi om Luthuli med titeln Albert Luthuli: Bound by Faith (University of KwaZulu-Natal Press) skriven av Scott Couper, byggd på dennes doktorsavhandling. Som titeln antyder var Luthuli först och främst en hängiven kristen. Han var kongregationalist (ungefär det som tills nu varit Svenska missionskyrkan) och hela hans världsbild och hans demokratiska politiska hållning var formad av hans kristna tro och församlingsengagemang, även om han också kunde vara mycket kritisk mot kyrkornas kompromisser. Han arbetade för ANC för att han var kristen och troheten till Gud gick före troheten till ANC, vilket inte sällan skapade spänningar. Han fick fredspriset därför att han (och ANC till dess) förespråkade en icke-våldskamp. Målet var ett icke-rasistiskt Sydafrika där alla skulle ha lika värde. Han visste att priset var högt, men var likt Gandhi och Martin Luther King beredda att betala det.
Men dagen efter att han kom hem från Oslo påbörjade ANC:s nystartade militära gren en misslyckad terrorkampanj, då riktad mot byggnader, inte människor. Luthulis hållning var den som Mandela blev känd för på 1990-talet. Men 1961 är det Mandela (också kristen, metodist) som är den som driver igenom att man ska överge icke-våldskampen och ta till våld. Icke-våldet fungerade inte, menade han. Därför var en ny strategi nödvändig. I ANC:s och Mandelas egen nationalistiska historieskrivning går Luthuli motvilligt med på den nya strategin. Couper hävdar i sin bok, med utförlig argumentering, att detta inte är riktigt. Luthulis ändrade sig aldrig. Couper menar också att våldsstrategin även från ett pragmatiskt perspektiv misslyckades. Att den gjorde det på ett kort och medellångt perspektiv håller för övrigt ANC med om. Mandela och en stor del av det övriga ledarskapet fängslades nästan omedelbart. Luthuli själv levde i isolering i Groutville, bannlyst av regeringen och marginaliserad inom ANC, även om han formellt var dess ledare till han dog i en tågolycka 1967.
1990 hade den militära kampen fortfarande inte lyckats. Enligt Couper var det snarare en kombination av den icke-våldskamp interna rörelser drev (ledda av bl a Desmond Tutu och Alan Boesak), internationella sanktioner och fördömelser, och kommunismens fall i Sovjet och Östeuropa som ledde till apartheidregimens fall. Mandela själv, utan att kritisera den militära kampen, kom på 1990-talet att bli en Luthulifigur, som talade om ett fritt icke-rasistiskt Sydafrika byggt på försoning och samarbete. Han fick de vita att våga tro på en framtid där de själva förlorat den absoluta makten. Samtidigt menar många att ett av problemen i dagens Sydafrika är att efter demokratins genomförande 1994 kom ANC:s och därför Sydafrikas ledarskap att domineras av de som tränats i ANC:s militära kamp.
Av Arne Rasmusson
Arne Rasmusson är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet och extraordinär professor i systematisk teologi vid Stellenboschs universitet i Sydafrika.
Arne Rasmusson is professor in systematic theology at Gothenburg University and Extraordinary Professor in Systematic theology at the University of Stellenbosch in South Africa.
Kommentarer (2)
Mycket intressant, tack för boktips!
Artikeln väcker samtidigt en del frågor. Själv förespråkar jag fortfarande icke-vålds-kamp, men med fler nyanser än tidigare. En del av den kritik som ofta riktas mot förtryckta grupper som bedriver väpnad kamp tycker jag är problematisk, och kanske finns dessa tendenser även i denna text. Kanske inte. Så du får gärna klargöra och respondera om du har tid och lust. (Skulle en diskussion uppstå så kan det dröja någon dag eller så innan jag har möjlighet att svara.)
1. Ett dilemma är att det ofta är privilegierade människor som kritiserar dom förtrycktas våld. Som jag ser det skapar detta trovärdighetsproblem. Kanske är det först när man i praktisk och kostbar handling solidariserar sig med dom fattiga och kliver ned från eller åtminstone riskerar sin privilegierade ställning som man kan kritisera vilka metoder som används. Och när man gör det kanske man till och med upptäcker att det inte är så enkelt.
2. Ett annat problem är att det i princip alltid är dom som gör motstånd som kritiseras, medan systemets våld utgör en blind fläck. Det är få vita priviligerade västerländska män som kritiserar "terroristers" våld som har några problem med staten eller kapitalistiska storföretag, trots att dessa strukturer bygger på våldsutövning. "Vi tar avstånd från allt våld", säger politiker och andra ibland, och menar då förstås allt våld som man inte själv är delaktig i. (Sagt på nationaldagen, förstås.) Det är alltså för dom flesta inte våldet som är problemet, utan vem som utövar det.
3. Vidare har vi frågan om effektivitet. Kausalitet är ju lurigt, och ofta tycker jag icke-vålds-förespråkare förenklar det hela med bland annat hänvisningar till Gandhi och King. Men historien antyder, tycker jag, att där det finns ett bestämt icke-vålds-motstånd, där finns också en mer våldsam fallang. Så var fallet förstås både i Indien och USA. Motståndsröreler är aldrig så enhetliga som senare historieskrivning gärna vill göra gällande. Vilka faktorer som är avgörande för kampens utgång är oklart, även i efterhand. I det här fallet så nämns också en del praktiker (tex nationalstaters bojkott) vars icke-våldslighet kan ifrågasättas. Om en våldsstruktur såsom en nation eller grupp nationer utövar ekonomisk press så har jag svårt att se det som icke-våld. Dessutom det faktum att Mandela mfl fängslades, tyder inte det just på att regimen faktiskt uppfattade dom som ett genuint hot.
4. Sen gillar jag inte att man blandar ihop egendoms-attacker med våld. Våld utövas mot levande varelser. Att attacker på egendom uppfattas som våld beror på att vi är indoktrinerade med ägande-tanken. Ingen uppfattar det som våld om man skrotar sin bil eller öppnar en burk tomatkross. Sen kan förstås attacker på egendom vara en form av våldsutövning om det finns ett hot om upptrappning med i bilden. Nu känner jag inte till detaljerna i detta så jag kan inte avgöra hur det var i detta fall.
Well, en spridd skur av tankar. Detta som sagt som en generell kritik av "icke-våldsförespråkande", jag är medveten om att allt detta kanske inte är en relevant kritik av din hållning.
Fred. Bränn flaggorna och låt flyktingarna stanna.
/Jonas Lundström
Eftersom mitt svar blev så långt la jag ut det som ett eget blogginlägg som har titeln "Våld och icke-våld i kampen mot apartheid".
Kommentera