Hur gör man när två kulturers värderingar uppenbart krockar? Vem skall ge vika för vem? Eller kan man tänka sig att det finns möjlighet att leva tillsammans på något sätt med ömsesidig respekt? Det verkar svårare och svårare. Gränserna blir allt mer uppenbara och svåra att hantera. Eller hur hanterar man en religiös övertygelse att man inte får hälsa på en kvinna med en svensk jämlikhetssträvan. Lena Andersson kallar nekandet att hälsa för här.
Av Fredrik Wenell
Fredrik Wenell, Teol dr, lektor på Örebro Teologiska Högskola i Tros- och Livsåskådningsvetenskap. Arbetar också som konsulent på Sveriges kristna råd i frågor som rör barn och ungdomar. Han har varit pastor inom Evangeliska Frikyrkan (Hyllie Park Kyrkan, Malmö och Johanneskyrkan, Linköping) i knappt tio år.
Fredrik Wenell, PhD in Systematic Theology and World View Studies, lecturer at Örebro School of Theology and works as advisor in questions about Children and Youth work at Swedish Church Council. He has been a pastor in Evangelical Free Church (InterAct) for ten years.
Kommentarer (4)
Det finns mycket att säga i handskakningsfallet. Dock vill jag nog beröra grundläggande bias. Det blir fel när Lena Andersson genom att beröra den kvinnliga vd:ns emotionella reaktion på att en man vägrar att ta henne i hand. Det kan mycket väl kännas kränkande när en man som man kan anta är kvinnofientlig vägrar att skaka hand med en kvinna, då det bekräftar det man anar – att mannen starkt ogillar kvinnor. Detta förutsätter emellertid två ting, det ena är att mannen verkligen är av patriarkal natur och starkt ogillar kvinnor och därav inte tog vd:n i hand. Det andra att mannen genom att vägra handskaka var otrevlig. Vi som inte var där kan bara gissa, spekulera och låta fantasin avgöra detta. Man kan anta att eftersom han är en troende muslim är han givetvis också starkt kvinnofientlig, eftersom troende muslimer ofta är det. Men vi kan lika väl tänka oss att mannen inte är kvinnofientlig eftersom troende muslimer inte generellt är kvinnofientliga. Det blir alltså tydligt att mannens ovilja att skaka hand med den kvinnliga direktören läs utifrån den självklara utgångspunkten att troende muslimer har en taskig kvinnosyn. Säga vad man vill om en sådan utgångspunkt, men den är inte helt okomplicerad.
Grundläggande bias är dock att denna emotionella anade utgångspunkt inte har ett dugg med tingrättens dom mot Arbetsförmedlingen. Detta vet säkerligen Andersson mycket väl. Men ändå gör hon frimodigt ”en i tanken” jämförelse. Där den kvinnliga vd:ns utsträckta hand får bli ett tecken på kvinnans utsatthet och underordnande, och att handen inte blev skakad som ett yttersta tecken på hennes förnedring. Detta kopplas sedan till tingsrättens dom, vilket leder tanken till att den kränkta (kvinnan) blir felaktigt behandlad av tingsrätten då tingsrätten ger mannen fördel genom att döma till hans favör. Dock tror jag de flesta vet att tingrättens dom handlade om Arbetsförmedlingens beslut att dra in mannens ersättning. Ersättningen kan dras in av AF om en arbetssökande grovt missköter sig eller har handlat mycket klandervärt. AF kunde inte i rätten på ett övertygande sätt bevisa att mannen grovt misskött sig genom att lägga handen på sitt bröst och nicka lätt istället för att skaka direktörens hand.
Fortsättning…Den hanskakningsvägrande mannen agerade olämpligt, dåligt, klandervärt (kanske) men hans agerande var inte så grovt att det ger AF en legitim anledning att dra in hans levebröd. Utan att vara det minsta juridiskt bevandrad måste jag säga att tingrättens dom verkar vara helt rätt. Mannes agerande kan ifrågasättas och kritiseras utifrån ett jämställdhetsperspektiv, dock kan det inte anses vara så grovt övertramp att hans ersättning ska dras in. Alltså, den kränkta kvinnliga direktören är inte ens en del av tingsrättens avvägning. Men det blir en bra artikel som väcker starka reaktioner om man låter påskina att det verkligen är så. En muslims oborstad kvinnohatare till man kränker en svensk kvinna, och får som belöning en ersättning på 60 000 kr.
Cruciform phronesis belyser problematiken genom att fråga frågan vilken värderingar som ska ges vika för vem? Eller om det rent av går att tillsammans med ömsesidig respekt? Susan Moller Okin gör en lysande analys i boken ”Mångkulturalism”. Moller Okins liberalfeministiska position ger en intressant fond att teckna problematiken utifrån. En enkel grundsats är att en orätt är en orätt, vem som en nu utför den. Orätter utförda i religionens namn är lika orätt som en orätt i kulturens namn osv.
Till själva handskakningen. Vill inte mannen skaka hand p g a att han tycker kvinnor är mindre värda och därför kan han inte sänka sig till att skaka hand, så är det förkastligt och bör också kritiseras som förkastligt. Vill mannen inte skaka hand på grund av ömsesidig värdighet och respekt för kvinnans integritet och privata sfär bör en sådan gest kunna ges utrymme i ett majoritetssamhälle i månkulturens namn. Hur kan vi veta med säkerhet att det är av ena eller andra orsaken som muslimska män inte skakar hand med okända kvinnor? Eller ser dem i ögonen? Ja, jag tycker det är värt att försöka att reda ut det.
david
Tack David för din uttömmande (!) och mycket noga avvägda kommentar.
Helt klart är det så att det ligger något att en orätt alltid är en orätt. Men som jag tänker är det väl ett problem här. Den troende muslimen menar ju att det är en "orätt" när han hälsar på kvinnan. I detta fall förutsätter jag att han inte uttrycker en nedsättande hållning, speciellt inte om han lägger handen på bröstet och nickar mot kvinnan.
Medan Andersson menar att orätten består i kränkningen av kvinnan eftersom hon behandlades annorlunda. Som jag ser det är det två möjliga orätter som kan begås och båda dessa befinner sig inbäddade i sociala sammanhang och praktiker. Det är detta som jag vill fråga hur gör vi då? Om vi faktiskt tänker att människor inte är autonoma varelser utan alltid insatta i sociala sammanhang som i varje fall i viss utsträckning avgör deras "orätter". Det Andersson är blind för är att hennes position också är tillfällig, social och kontruerad. Men det ser hon eftersom hon är upplyst och den är mest naturlig, medan den troende muslimen bara är religiöst underdånig.
Detta menar jag en frikyrklig teologi (liksom homosexuella, muslimer, katoliker i Sverige, judar och andra minoriteter) teologi kan hjälpa "världen" att se. Eftersom ur det perspektivet har världen alltid varit pluralistisk/mångkulturell.
Fredrik
Mycket intressant! Hoppas vi får möjlighet att sätta oss ned och prata om vardagens utmaningar snarast möjligast :)
Lena Andersson tillhör den aggressiva humanistiska falang som använder sin plattform på DN för ständig religionskritik. Den liberala ateistiska ideologin laborerar nästan uteslutande utifrån tanken om det objektivt rätta visavi det orätta. Här har du Fredrik, liksom J Halldorf osv, mycket att tillföra den rådande religionskritiken med insiktsfulla analyser om den icke-autonoma människan, troende som icke-troende. Som sagt mycket spännande.
Andersson tycker jag har närmast ett främlingsfientligt sätt att måla upp den muslimske mannen på. Hon inte bara antar utan är omutbar i sin övertygelse om att den troende muslimske mannen är ojämnställd och har taskig kvinnosyn. Det är denna utgångspunkt som sedan i steg två leder till att den muslimske mannen agerar annorlunda inför kvinnor än vad han skulle göra inför en mer jämställd person som är en man.
Men, det gäller att inte kasta ut barnet med badvattnet. Andersson har ju tvivelsutan en poäng. Vad är det som ligger bakom viljan att agera annorlunda. Alltså, vad styr de sociala sammanhangen. Oavsätt om vi är autonoma varelser eller inte, så borde det ju finnas möjlighet att karlägga vilka grundläggande värderingar som skapar de sociala/kulturella/religiösa gemenskaperna?
Här finns det väl också en flexibilitet att leva i förändring, för en muslim som för en frikyrklig? Eller vad säger den teologi som du refererar till om det? Kränks kvinnor av ett visst förhållningssätt kan väl det förhållningssättet ur ett teologiskt perspektiv ifrågasättas, eller?
Helt klart tror jag att du Fredrik har mycket att säga om den enskilde människans egna ansvar inför sin medmänniska. Här har väl Bibeln ett tydligt svar, rakt igenom som en röd tråd?
Kommentera