Den 9 april var det 70 år sedan den 39-årige teologen och prästen Dietrich Bonhoeffer fick ge sitt liv för Kristus och kyrkan i koncentrationslägret Flossenbürg i Nazi-tyskland. Men hans vittnesbörd lyser kanske klarare nu än någonsin och intresset för hans liv och teologi är mycket stort. Det märks bland annat av den strida ström böcker om Bonhoeffer som kommit ut under senare år. En av de mer uppmärksammade biografierna är den amerikanske journalisten Eric Metaxas Bonhoeffer: Pastor, Martyr, Prophet, Spy som kom 2010. I mars i år gav Libris ut en förkortad svensk översättning av boken med titeln Bonhoeffer: Präst, martyr, spion. Jag har inte haft möjlighet att läsa den svenska översättningen, men för några år sedan läste jag originalet.
Vad är det som gör en biografi till en bra biografi? Det finns mycket att säga om det, men två viktiga saker för mig är att en biografi ska vara välberättad och fängslande och att den ska kunna bevara den skildrade personens mångtydighet. Man kan inte säga annat än att Metaxas skriver fängslande. Det blir nästan som en roman, en värld att stiga in i. Men lika bra som han är på att berätta, lika dålig upplever jag att han är på att bevara Bonhoeffers mångtydighet som människa. Och kan man vara människa utan att vara mångtydig?
Jag kan inte låta bli att fråga mig: är inte biografin alltför tendentiös? Är Metaxas i första hand intresserad av att få Bonhoeffer att framstå som en sann, pånyttfödd, konservativ evangelikal? Att på något sätt dra Bonhoeffer ur det förment "liberala lägret" och göra honom till skyddshelgon för det "rätta lägret"? Det verkar som om Metaxas på ett överdrivet tydligt sätt spelar med i den polarisering som kanske alltid funnits i Bonhoeffer-tolkningen, en polarisering – lite enkelt och slarvigt uttryckt – mellan "liberaler" och "konservativa", exempelvis mellan de som spinner på hans funderingar kring "religionslös" tro och de om framför allt betonar hans tal om radikal efterföljelse. Jag håller med Clifford Green – en av redaktörerna för den engelska översättningen av Bonhoeffers samlade verk – när han i sin recension av Metaxas biografi skriver: "polarization is a structural motif of the whole narrative, his mission is to reclaim the true Bonhoeffer from 'liberals' [i både teologisk och politisk mening] who have 'hijacked' the theologian".
Det är väl detta som gör att biografin bitvis ger en snedvriden behandling av historien. Han påstår exempelvis att Bonhoeffer aldrig menade sig vara pacifist. Detta är minst sagt en mycket märklig tolkning, även om man kan diskutera vad Bonhoeffer la in i detta ord och hur man ska tolka hans eventuella medverkan i attentatsförsöken mot Hitler. Förmodligen gör Metaxas sin tolkning eftersom "pacifism" inte passar in vare sig i hans "polariserade story" eller i hans teologiska och politiska hemvist. Han presenterar vidare Bekännelskyrkan som om den vore en slags direkt motsvarighet till den kristna fundamentalistiska rörelsen i USA i början på 1900-talet och han ger intrycket av att Karl Barth inte alls var så konsekvent i sin kritik mot Nazi-tyskland som Bonhoeffer. Han hävdar att fängelsebreven (där de välkända och för Metaxas obekväma tankarna kring "religionslös kristendom" återfinns) ska tas med en stor nypa salt trots att Bonhoeffer själv sa att den bok han skrev på i fängelset skulle ses som en slags prolog till hans viktiga bok Ethik. Bara för att nämna några tydliga exempel.
Gör inte Metaxas samma sak som han anklagar de "liberala" för: kidnappar Bonhoeffer för sina egna religiösa och politiska intressen? Det är synd! Visst, ingen kan (eller ens bör) vara "helt objektiv" när han eller hon skildrar en annan människa. Men varför inte ha som sin strävan att försöka bevara livsberättelsens mångtydighet? Varför inte visa mer re-spekt för ("se efter en gång till") och ha tålamod med den människa man skriver om, att motstå frestelsen att lägga till rätta och göra honom eller henne till sitt eget lägers skyddshelgon? Kort sagt, försöka vara god vän med eller visa gästfrihet mot den man skriver om (vilket naturligtvis inte handlar om att tycka lika, vara ja-sägare, etc.).
En som enligt mångas förmenande lyckas betydligt bättre när det gäller att ge ett levande och mångtydigt porträtt är Charles Marsh i sin välskrivna biografi Strange Glory: A Life of Dietrich Bonhoeffer som kom ut förra året. Läs gärna Bonhoeffer: Präst, martyr, spion. Men läs sedan också denna biografi. Om du nu inte vill ge dig på den kanske oöverträffade 1000-sidiga biografin från 1960-talet av Bonhoeffers nära vän Eberhard Bethge: Dietrich Bonhoeffer: A Biography (Dietrich Bonhoeffer: Eine Biographie). Och naturligtvis och framför allt: läs Bonhoeffer själv, t ex klassikerna Efterföljelse och Liv i gemenskap!
Till sist ett citat från 1939 där Bonhoeffer reflekterar över Ps 119:19-20 och den kristnes roll som gäst och främling (kanske mot bakgrund av sin "flykt" till och sitt återvändande från Amerika). Något att fundera över när det gäller den rikedom, mångtydighet och "motsägelsefullhet" som den kristnes väntan innebär i tiden mellan tiderna.
The earth that feeds me has a right to my work and my strength. It is not my prerogative to despise the earth that sustains my life. I owe it faithfulness and thanksgiving. I may not evade my destiny to be a guest and a stranger, and thereby God’s call into this sojourner status, by dreaming away my earthly life with thoughts about heaven. There is a very godless homesickness for the other world that will certainly not be stilled by a homecoming. I am meant to be a guest, with all this entails. I should not close my heart apathetically to the tasks, pains, and joys of the earth, and I should wait patiently for the divine promise to be redeemed, but truly wait for it, and not rob myself of it in advance, in wishes and dreams.
Theological Education Underground, 1937-1940 (Dietrich Bonhoeffer Works, Vol. 15) (Minneapolis, MN: Fortress Press), 583.
Kommentera