Charles Taylor om vår sekulära tid, del 2

Taylor vänder sig i sin bok A Secular Age starkt mot den klassiska sekulariseringsberättelsens förenklade och raka historieskrivning. Hans berättelse tar sin början i senmedeltiden eller renässansen. Han skildrar hur människor i denna tid (och tidigare) levde i en "förtrollad" (enchanted) värld. Det var en värld i vilken andliga krafter påverkar "porösa" jag, i vilken det sociala grundades i det heliga och sekulär tid i högre tider, en värld där samspelet mellan struktur och anti-struktur (till exempel "karnivalen") hölls i en slags jämvikt, och där det mänskliga dramat utspelade sig i ett kosmos.

Det är denna "förtrollning" som börjar brytas runt 1400 och 1500-talen (alltså inte runt 1700-talet och upplysningen!). Det "porösa" jaget börjar alltmer få ge vika för ett "buffrat" jag, ett jag som är självständigt, atomistiskt och beskådar världen utifrån eller på håll.[2] Samspelet mellan struktur och anti-struktur ger plats för en (moralisk) ordning som inte tål några undantag. Den högre tiden ger plats för en homogen, tom tid och kosmos får ge vika för ett universum.

På dessa och andra sätt började en förändring ske när det gällde villkoren för "tro" och "otro". Men varför drogs denna förändring igång? Den klassiska berättelsen lyfter här, som nämnts, fram den vetenskapliga revolutionen. Andra pekar på renässanshumanismen, den rationellt ordnade statens framväxt eller reformationen. Allt detta har haft en betydelse, menar Taylor. Men för att kunna förstå dem, måste man så att säga ta ett steg tillbaka och förstå betydelsen av en "rörelse" som växer fram under senmedeltiden (bland annat på grund av ett växande intresse för naturen som en autonom verklighet, en framväxande kristocentrisk andlighet, ökande misstänksamhet mot en rådande sakramental förståelse och kyrkokontrollerad "magi", kringresande munkar och en ny attityd till döden och domen), nämligen det han kallar "Reform" (med versalt "R"). Det var en rörelse som utifrån ett missnöje med den hierarkiska jämvikten mellan lekmannalivet (där det inte ställdes krav på att leva upp till evangeliets krav) och de som hade en särskild andlig kallelse, "aimed to remake European society to meet the demands of the Gospel, and later 'civilisation'" (s 61). Denna strävan efter förnyelse, att göra om hela kyrkan och hela samhället (ett "disciplinerat" samhälle) så att de följde en högre standard, hade enligt Taylor oundvikligen en individualiserande tendens med betoning på personlig moral, inre andlighet, den egna förmågan till förändring och tveksamhet gentemot vissa kyrkostrukturer.

Denna Reform-rörelse dök upp i många olika skepnader (reformrörelser) under medeltiden, men framför allt fick den ett tydligt genomslag genom reformationen (och mot-reformationen) och betoningen på det allmänna prästadömet, att tron gällde hela livet (även vardags- och arbetslivet) och tron allena. Sakta men säkert skapas nya förutsättningar för "tro" och "otro".

Om Reform-rörelsen är en viktig aspekt i Taylors sekulariseringsberättelse, så är deismen en annan. Under (det sena) 1600-talet och 1700-talet genomgår tanken att Gud har skapat världen en antroprocentrisk vändning som tar formen av en "försynens deism". Guds plan för människan reduceras till människans blomstring och hennes egen moraliska utveckling. Och detta är något som hon kan nå på egen hand (nåden blir mindre viktig). I samband med dessa båda förskjutningar, försvagas även känslan för mysteriet och föreställningen att Gud vill människans förvandling. Denna form av deism passar väl ihop med det buffrade jaget och Reform-rörelsens strävan efter en moralisk ordning. Men detta hänger också samman hur den ekonomiska dimensionen i samhället och tanken på "intressenas harmoni" får en alltmer framskjuten plats, vilket leder till att "ekonomisk" (ordnad, fredlig, produktiv) aktivitet alltmer blir modellen för mänskligt beteende och en groggrund för idén om ett "finare" samhälle. Gud blir här den som skapat ett välordnat universum och som i det eviga livet ska belöna och straffa. Men däremellan är det människan som ska fullgöra Guds tanke med allt.

Härifrån är det inte långt till en andra sida av deismen, nämligen att det välordnade universumet styrs av sina egna lagar oberoende av Gud. Man börjar se ordningen som en opersonlig ordning, som präglar både naturen, samhället och moralen (en frihetens och ordningens etik som spelar an på känslan av en djärv självtillräcklighet). Den här förskjutningen är inte alls enbart betingad av vetenskapen, utan i lika hög grad av en förändrad syn på historien (tiden homogeniseras), liksom en moralisk motvilja mot allt vad religiös "entusiasm" heter. Taylor sammanfattar: "So putting this all together, we can see how a certain kind of framework understanding came to be constituted: fed by powerful presence of impersonal orders, cosmic, social, and moral; drawn by the power of the disengaged stance, and its ethical prestige, and ratified by a sense of what the alternatives was, based on an elite's derogatory and somewhat fearful portrait of popular religion, an unshakeable sense could arise of our inhabiting an immanent, impersonal order, which screened out, for those who inhabited it, all phenomena which failed to fit this framework" (s 288).

Från den antropocentriska vändningen och förskjutningen mot en moralisk ordning, ser Taylor även en dragning mot en tredje sida av desimen, nämligen mot tanken på en sann, ursprunglig och naturlig religion, utan Gud och bortom alla religiösa överbyggnader.

Det är genom denna långa och inte alls raka vandring som kretsar kring Reform och deism som Taylor menar att vi kan börja förstå hur en exklusiv humanism kan bli ett verkligt och levbart alternativ för alltfler människor, först bland eliten, och sedan mer allmänt.

Detta är den första fasen i Taylors sekulariseringsberättelse. Läs mer »
Tillbaka till inledningen »

Noter
[2] Egentligen finner Taylor rötterna till det buffrade jaget ändå längre tillbaka i historien, till det Fjärde Laterankonciliet 1215 och dess påbud om en årligen återkommande bikt.