Min kollega Tomas Lindgren är en framstående expert på religiöst motiverat våld (se t ex hans bok Fundamentalism och helig terror). Han tillbringar en stor del av sin tid i Indonesien och har intervjuat många som på olika sätt varit delaktiga eller drabbats av så kallade religiösa konflikter. Just nu leder han en extremt populär sommarkurs som gått några år med titeln "Religion, fundamentalism och våld". Men han skulle också vilja utveckla en kurs med en titel som "Religion, icke-våld och fredsbyggande". Häromdagen sa han till mig att när han är i svåra konflikthärdar, möter han ofta religiösa fredsbyggare, inte sällan mennoniter och kväkare, med det kan också vara muslimer. Men det är sällan sekulära personer. Det påminner mig om New York Times kolumnisten Nicholas Kristoff som en gång skrev: "In parts of Africa where bandits and warlords shoot or rape anything that moves, you often find that the only groups still operating are Doctors Without Borders and religious aid workers: crazy doctors and crazy Christians. In the town of Rutshuru in war-ravaged Congo, I found starving children, raped widows and shellshocked survivors. And there was a determined Catholic nun from Poland, serenely running a church clinic." Det här är väl ett annat exempel på den stora roll som religiösa gemenskaper har när det gäller att forma människors handlande, vilket jag skrev om i ett tidigare blogginlägg utifrån Robert Putnams och David Campbells forskning?
Av Arne Rasmusson
Arne Rasmusson är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet och extraordinär professor i systematisk teologi vid Stellenboschs universitet i Sydafrika.
Arne Rasmusson is professor in systematic theology at Gothenburg University and Extraordinary Professor in Systematic theology at the University of Stellenbosch in South Africa.
