
Människor från andra kulturer verkar alltid ha utgjort ett hot. Det gäller inte minst hotet de utgör för våra arbeten, bostäder och den kriminalitet de kommer med. Erik Helmersson visar i DN att invandlringen under 1900-talet relaterats till liknande problem. Antalet invandrare som samhället antas klara är därför alltid uppe till diskussion. Helmersson skriver:
"En enkel slutsats man kan dra av 1927 års lag är att det knappast finns någon undre gräns där kritikerna av invandring kommer att bli nöjda. Även om Sverige bara tog emot 200 flyktingar om året skulle de mer rabiata motståndarna med stor sannolikhet varna för lönedumpning, bostadsbrist och kriminalitet."
Så hur vi än vrider och vänder på det verkar, invandraren, den för oss främmande människan, alltid utgöra ett hot. För den kristna kyrkan borde detta snarast innebära en möjlighet och gåva. Det är helt enkelt en chans att välkomna främlingen och få chansen att visa gästfrihet. Men detta tycks idag inte alls vara en självklarhet. Inom de frikyrkliga rörelserna växer en våg av en teologiskt motiverad nationalism fram. Nationens enhet blir så viktig att splittringen av kyrkan blir sekundär. Men det är en helt annan blogg som jag har anledning att återkomma till vid senare tillfällen.
Kommentera