Genom hela den kristna historien har icke-våld och efterföljelse av Jesus hängt samman. Den tidiga kyrkan tog avstånd från våld. Senare skulle munkar och präster inte använda våld. Inte heller kvinnor, som utgjorde åtminstone halva kyrkan. Samtidigt har kyrkan, sedan den blev samhälleligt etablerad, sett våld som en tragisk nödvändighet. Och när delar av den kyrkliga eliten hämtades från den krigande klassen blev våldet uppfattat som något naturligt, även om vissa var undantagna från dess utövande. Mycket av den medeltida reservationen mot våld försvann efter den protestantiska reformationen, även om det fanns rester kvar hos Luther. Pacifistiska grupper, som delar av anabaptismen, förföljdes intensivt. Tanken om våldets och krigets naturlighet har sedan dominerat inom de politiskt etablerade kyrkorna långt in på 1900-talet. Bland europeiska protestantiska universitetsteologer är Bonhoeffer ett sällsynt undantag.
En som också skiljer ut sig är Karl Barth. Hans teologiska revolution startade 1914 med en uppgörelse med den europeiska krigsteologin. Han blir aldrig principiell pacifist, men han kritiserar starkt tanken på krigets naturlighet. Hela tiden kämpar han med konflikten mellan fredens centralitet i kristen tro och våldets tragiska nödvändighet. Hans längsta och mest genomarbetade bearbetningar av frågan skriver han på 1950-talet.
Här kan han säga att Jesu kritik av våldsanvändning och av hela vän-fiendetänkandet har sin grund i den nya verklighet som Guds rikes kommande i honom själv innebär. Detta tar sig också uttryck i att Gud på korset möter fienden med lidande kärlek. Barth säger att en kristen kan inte vara principiell pacifist, men hon måste fråga sig om den som är kallad till lärjungaskap kan undvika att vara en praktisk pacifist. Lärjungen ska inte fråga sig vad vem som helst ska göra (vad skulle hända om alla gjorde så), utan hon, som bunden endast till Jesus, är fri att följa en annan väg. Hon ser i Jesus Kristus en annan form av realism. Kyrkan har tagit denna världens föreställningar om realism alltför allvarligt, med förödande resultat. De kristna borde ofta ha vägrat att delta.
Men samtidigt säger han att det finns gränssituationer, då Gud kan befalla oss att använda våld. Kampen mot nazismen, då bara några år bort, finns hela tiden bakom hans resonemang. Problemet är dock att i Barths diskussion gränssituationerna tenderar att bli normen, och det normala lärjungaskapet undantaget. Man måste rusta för undantaget och de kristna måste ta sitt ansvar. Barth finner ingen övertygande väg ut ur detta dilemma.
Det är också intressant att notera att Barths utveckling mot en "praktisk pacifism" sammanföll med hans väg bort från en statskyrklig till en mer frikyrklig hållning. Under senare år har väl svensk frikyrklighet gått den motsatta vägen, inte till statskyrklighet, men väl till en etablerad position där man ser den politiska världen såsom "vem som helst" kan göra det, inte såsom lärjunge till Jesus Kristus. Därför är den kristna pacifismen, som i stora delar av frikyrkligheten för inte så länge sedan var norm, nu för många i de yngre generationerna inom samma frikyrklighet ganska obegriplig.
Om detta har jag diskuterat i detalj i ett kapitel i en nyutkommen bok i Sydafrika. Ni kan läsa det här.
Av Arne Rasmusson
Arne Rasmusson är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet och extraordinär professor i systematisk teologi vid Stellenboschs universitet i Sydafrika.
Arne Rasmusson is professor in systematic theology at Gothenburg University and Extraordinary Professor in Systematic theology at the University of Stellenbosch in South Africa.
Kommentera