Kärlek och kunskapsteori

Jag var med på en disputation för ett tag sedan. Med var också en ekonomiprofessor som hade mycket svårt att förstå avhandlingen som las fram eftersom den var skriven utifrån ett fenomenologiskt perspektiv. Det intressanta var att han talade om rationalitet, objektivitet och fakta på ett sätt som om det inte hade hänt något inom kunskapsteorin de senaste 50 åren. Och att han dessutom gjorde det som ekonom blev särskilt intressant, för just ekonomi är väl känd som den "rena" vetenskapen framför andra (läs Robert Nelson).

Trots allt tal om postmodernism verkar positivismen vara en seglivad myt både inom och utanför akademin. I sin spännande och populärt skrivna bok Loving to Know: Covenant Epistemology (som utkom för några år sedan) beskriver teologen Esther Lightcap Meek hur den "förvalda" epistemologiska positionen i västerlandet (hos gemene man såväl som inom akademin på många håll) fortfarande ser kunskap som information, fakta, påståenden och bevis.

Here’s how people generally think of knowledge:

• Knowledge gets contrasted to belief.
• Knowledge is identified with facts; facts stand over against opinions and interpretation, as well as against values and morals.
• Knowledge and facts are identified with reason; reason is opposed to faith, also to emotion.
• Knowledge, facts, and reason are identified with theory; theory, everyone thinks, is distinct from application, and distinct from action.
• Knowledge, facts, reason, and theory are epitomized by science; people oppose science to art, to imagination, and they oppose it to religion, and also to authority.
• Knowledge, facts, reason, theory, and science are objective; anything subjective should be set to the side, a contaminant to be minimized.
• Knowledge, facts, reason, theory, science, and the objective get aligned with the neutral public sphere; all outside of this isn’t knowledge, and should be kept private. Public is what we can agree on and discuss; private is and should be different from person to person.
• Knowledge, facts, reason, theory, science, objectivity, and the neutral public sphere align with mind; mind is divorced from body. Also, mind is, when you get right down to it, divorced from the world, from reality.
• Knowledge, facts, reason, theory, science, objectivity, the neutral public sphere, and mind align with the way things are (reality), to be distinguished from the way things appear (appearance).

Let’s add one more that I feel is frequently implicitly countenanced by both  genders:

• Knowledge, facts, reason, theory, science, objectivity, the neutral public sphere, and mind are male; male is set over against female.

(s 8-9)

Meeks menar att detta standardsätt att se kunskap på, har lett till mycken skepticism och uppgivenhet vad beträffar möjligheter till kunskap. Men tänk om denna kunskapssyn har fått det mesta om bakfoten? En av de tänkare som allra mest har påverkat Meeks i hennes reflektioner är den ungersk-brittiske kemisten och sedermera filosofen Michael Polanyi, som idag för 40 år sedan avled 85 år gammal. Polanyi var en av de viktigaste och tidigaste kritikerna av det positivistiska synsättet och han har påverkat filosofer och tänkare som Thomas Kuhn, Alasdair MacIntyre och Charles Taylor och teologer som Lesslie Newbigin, Thomas F Torrance och Colin Gunton.

I sitt magnum opus Personal Knowledge: Towards a Post-Critical Philosophy - som är hans Gifford-föreläsningar från 1951 och 1952 - försöker han visa på en väg bortom objektivism och relativism, en väg som varken går vilse i ett rationalistiskt övermod eller drar sig tillbaka in i någon slags postmodern cynism. För honom är det en väg som på sätt och vis handlar om att återvända till Augustinus. Enligt Polanyi förde han "the history of Greek philosophy to a close by inaugurating for the first time a post-critical philosophy. He taught that all knowledge was a gift of grace, for which we must strive under the guidance of antecedent belief: nisi credideritis, non intelligetis" (s 266). Tro föregår förnuftet i all kunskap. Det cartesianska idealet att sträva efter en förment neutral och opersonlig utgångspunkt som ska ge oss säker kunskap är en omöjlig och i slutändan skadlig dröm.

För Polanyi är ett av grundproblemen i den ovan nämnda dikotomistiska kunskapssynen att man menar att allt giltig kunskap endast är explicit. Enligt honom är i stället all kunskap antingen tyst eller rotad i en tyst kunskap. Vi vet mer än vi kan säga och explicit uttrycka. Tyst implicit kroppslig förkunskap, tyst understödjande kunskap, tysta övertygelser och tolkningsramar är nödvändiga för att vårt tänkande ska kunna skapa helheter och integration. Polanyi hävdar att vi "förblir i" ("indwell") dess tysta ledtrådar, vilket återupprättar kunskapens personliga sida (utan att göra den subjektiv), framhäver dess behov av traditioner och gemenskaper och att lära av "mästare". Detta ger ingen "säker" grund, men väl en "levd" grund. Alternativet till säkerhet är inte skepticism eller sannolikhet, utan en levd ansvarig och riskfylld tilltro och tillförsikt som står i "kontakt med verkligheten" (Polanyi var en kunskapsteoretisk kritisk realist) och som gör anspråk på universell giltighet.

Med bland andra Polanyi i ryggen frågar sig Meeks i Loving to Know: tänk om kunskap handlar mindre om information och mer om transformation, mindre om att begripa och mer om att bli gripen, mindre om att föklara och mer om att upptäcka, mindre om säkerhet och mer om tillit, mindre om "att se" och mer om insikt, mindre om den atomistiska individens tänkande och mer om vänskapens relationer och kroppar? Om det är så, då har det inte bara betydelse för den akademiska världen, utan kanske i ännu högre grad för våra liv och för våra kyrkor. I slutändan kanske det handlar om att lära sig älska för att kunna förstå, snarare än att söka kunskap för att kunna älska...