Kevin J. Vanhoozer: Faith Speaking Understanding

Narrativ teologi och berättelser är idag centrala och välkända begrepp i teologin. En av de viktigaste och mest intressanta evangelikala teologerna idag, Kevin J. Vanhoozer, har nu i ett antal arbeten argumenterat för att det skulle vara mer fruktbart att tala om drama. Tron handlar om något mer än att berätta historien. Den troende ska också agera och delta. Detta kommer i blickfånget när vi skiftar bild från litteraturens till teaterns värld. Drama placerar oss i berättelsen och kräver att vi deltar.

Vanhoozer har summerat och skrivit fram konsekvenserna av sin tanke i Faith Speaking Understanding: Performing the Drama of Doctrine (Westminster John Knox Press, 2014). Boken är i hög grad en kortare popularisering av hans stora verk The Drama of Doctrine (2005). Men boken har också med ett mycket tydligare fokus på de praktiska konsekvenserna av att tänka teologi som ett drama. Vanhoozers förhoppning är att boken också kan hjälpa ”everyday Christians” att bli goda deltagare i trons drama.

Att tolka Bibeln liknar mer att agera i ett drama än att dissekera en råtta.Dela på Twitter

Vanhoozers egen resa började med att han upptäckte det fruktbara i att beskriva bibeltolkning som ”a performance of script”. Jag känner igen mig. Jag hämtade tanken från Nicholas Lash artikel ”performing scripture”. I en av mina första artiklar skrev jag att tolka Bibeln liknar mer att agera i ett drama än att dissekera en råtta. Det är därför kul att i Vanhoozer känna igen strävan att göra upp med den förödande uppdelningen mellan teori och praktik. Skriften är inte kunskap som lärs in i huvudet för att sedan praktiseras. Vi måste gestalta texten för att förstå den.

Vanhoozer upptäckte dock att bilden av ett drama är mycket bredare. ”Att gestalta Bibelns innehåll” blir en naturlig modell för hur kristna kan delta i frälsningens fortsatta drama. Och slutligen, med viss förvåning, upptäckte han att det fungerar utmärkt för att också tala om Guds relation till världen i stort. Treenigheten är som en ständigt pågående kommunikation som skapar världen och drar in den i sitt eget liv. ”The essence of Christianity is neither metaphysics nor moral but dramatic: in history the triune God executes the plan conceived in eternity, speaking and acting in order to redeem humanity and restore creation”(s 89).

Förutom mycket tankvärt i de första kapitlen som presenterar hans utgångspunkter, tycker jag den mest kreativa delen i boken är kapitlet som beskriver de grundläggande ontologiska frågorna om Gud och värld utifrån bilden av ett drama (kap 4). Sedan tröttnar jag lite. Det kanske beror på att det ibland känns lite krystat att han i alla lägen ska försvara sin bild om drama. Dessutom är hans kapitel om den kristne och om kyrkan lite för traditionella i min smak. Helgelse blir ett imperativ och kyrkan domineras av pastor, predikan och nattvard.

Men en viktigare orsak till att boken inte berör är kanske att hans bild av drama aldrig riktigt träffar min vardag. Ska ”den vanlige kristne” läsa boken måste hen vara ganska insatt i tron men kanske också tillhöra amerikansk kristenhet. Vanhoozers drama spelas inte upp i ett sekulärt Sverige vilket gör att han inte behöver förklara och kontextualisera det bibliska manusskriftet. Jag skulle önskat att lite mer aktuella drama utspelade sig i boken. Nu finns enbart enstaka små dramatiska berättelser.   

Ben Quash har skrivit en mycket tänkvärd bok där han analyserar historiesynen i Hans Urs von Balthasar och Karl Barth (Theology and the Drama of History, 2007). Balthasar är ju den store arkitekten för en ”teo-dramatisk teologi”. Quash varnar dock för att hans dramatiska modell lätt tvingar tillvarons kontingenta skeende in i en stor episk berättelse som inte låter det tvetydiga och motstrida få sin rätta plats. Intressant nog är han positivare till Barth som oftast anklagas för att allt avgörs i ”himlen”. Jag tycker att kritiken också träffar Vanhoozers sätt att utveckla teologi som ett drama. Han ställer sig alltför långt ifrån scenen som en regissör som kan förstå Guds plan med historiens helhet och instruera de andra om reglerna utifrån vilka de ska improvisera. (Jämför hur Quash presenterar sin teologi: ”By contrast with theologies that stand back from the contingencies of history and so fight shy of the uncertainties and openness of Christian existence, this book's theology is committed to taking seriously the God who works in time.)

Jag tvivlar därför på Hauerwas profetia på baksidan av Vanhoozers bok att den ”will soon be deemed a classic”. Men helt fel kan ju inte Hauerwas ha! Det är en mycket läsvärd bok. Hans metaforer att teologi är som ett drama och lärjungaskap som att agera i en teater är mycket fruktbara. Så läs boken och pröva de öppningar som Vanhoozer teo-dramatiska perspektiv ger teologin. Det är väl använd tid. Och kanske är jag för kritisk? Hade jag förstora förhoppningar? Någon annan som läst boken?