Jag läser en liten bok där den nu pensionerade tyske teologen Eberhard Jüngel (vars föreläsningar och högre seminarier jag följde ett år i Tübingen 1987/88) i intervjuform berättar om sitt liv. Han växte upp i ett icke-kristet hem i det kommunistiska Östtyskland. På frågan hur det kom sig att han blev teolog svarar han två saker. Först, han vill förarga sin pappa som ville att han skulle bli jurist. Men viktigare var att han hade "lärt känna kyrkan som den enda plats där man ogenerat kunde säga sanningen." (Die Leidenschaft, Gott zu denken, 12.) Kan vi säga det?
Av Arne Rasmusson
Arne Rasmusson är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet och extraordinär professor i systematisk teologi vid Stellenboschs universitet i Sydafrika.
Arne Rasmusson is professor in systematic theology at Gothenburg University and Extraordinary Professor in Systematic theology at the University of Stellenbosch in South Africa.
Kommentarer (5)
En härlig bekännelse som jag knappast kan känna igen mig i. För mig känns kyrkan många gånger som platsen där man generat talar smicker. Kanske Jüngels ord mer gäller en trängd/förföljd kyrka? Talar han här om kyrkans relation till makten eller också om relationen mellan medlemmarna?
Ett stort problem i sammanhanget för oss som kristna och kyrka är att vi har så svårt att förena nåd och sanning. Ofta(?) blir det bara det ena, med förvanskning som följd: sanning utan nåd blir förtryckande lögn och nåd utan sanning blir förljuget smicker.
sanning utan nåd blir förtryckande lögn och nåd utan sanning blir förljuget smicker
- så sant!
jag tror att många, i alla fall jag, är rädda för att hävda sanningen. visst jag kan säga att jesus är sanningen men vad mer vågar jag hävda är Sanningen utan det är mina påhitt och min vilja...? speciellt känns det så som tjej, 22år och som snackar om att ta hand om miljön i dagens kyrka...
@Johanna: Nej, det är inte lätt. Förutom att vi har svårt att förena nåd och sanning, så har vi även svårt att förena tålamod och vishet, vilket är två dygder som nog krävs för att kunna förena nåd och sanning. Men sådana dygder som tålamod och vishet kräver också en nära gemenskap (en lokal församling) som kan vara med och forma mig som kristen. Kyrkan är alltså både problemet och "lösningen". Så visst är detta en cirkel, men jag tror ändå att det är en positiv cirkel (och inte en ond).
Hur tänker och handlar du, Johanna? Hur tycker du att du bemöts i kyrkan när du talar om miljö? Vore intressant att höra lite mer om dina erfarenheter.
@Johanna: Jo, jag glömde ju säga: vad roligt att du hittat hit! Du är väl den Johanna som gick på Liljeholmen (Miljö och rättvisa)? Jag är så kass på namn...
javisst är det jag som är den Johanna. och tack!
jag tycker att jag möts av en överliggande skepticism i kyrkan, på ytan ett uppmuntrande men generellt tycker folk att det finns viktigare saker att bry sig om i kyrkan. det bevisas genom det otroligt bristande engagemang och prioriteringar som jag möts av. som överallt annars är dte bekvämligheten som sätts på spel och det vill ju ingen, men framförallt i kyrkan finns ett massivt motstånd och jag upplever att många tycker att jag är extrem..
tålamod kan vara bland det svåraste att ha just i det här, just för att det behövs så mycket! men behovet av att vi agerar är akut. sorgligt att den kyrka jag vill tro på ska vara en förändrande kraft tycker att skapelsen är så oviktig, och ju därmed våra syskon som lever här.
i handlingar o tankar tänker jag nog ändå, hur frustrerande det än är, att just massa tålamod och ödmjukhet behövs för att kunna nå ut med att evangeliet är så mycket mer än vad vi ofta begränsar det till. och att det är otroligt svårt för människor att få till en radikal förvandling när de står som ensamma öar.
Kommentera