Luther och de andra

Jag har i en längre översikt beskrivit hur 1900-talets svenska akademiska teologi skapats i skärningsfältet mellan en luthersk national- och folkkyrka, statsstyrda universitet och och speciella föreställningar om "Vetenskapen". Vetenskaplig teologi ska, hävdade man, vara helt värderingsfri och icke-konfessionell. Trots detta har den varit utpräglat luthersk. Anders Nygren och Gustaf Aulén kunde skriva teologihistorier om kärlekstanken och försoningsteologi där den absoluta höjdpunkten var Luther. Historien tog i praktiken slut med Luther. Läroböcker i kyrko- och teologihistoria (t ex Tergel och Hägglund) har också ett tydligt lutherskt perspektiv, vilket varit tydligt för många icke-lutheraner, men ofta inte för de senare. Mattias Martinsson, professor i systematisk teologi i Uppsala, diskuterar detta på ett mycket belysande sätt i kapitlet "Luther och de andra" i sin senaste bok Katedralen mitt i staden: Om ateism och teologi (sid 205-236). Det handlar inte bara om en mycket stor kvantitativ obalans, utan också om att Luther blir den tysta normen och de andra (Calvin, Zwingli, anabaptister, katoliker, etc) blir avvikelser. Drag hos Luther som inte längre ses som attraktiva projiceras på andra, medan Luther friskrivs. Det är inte den levnadsglade Luther som skapade den protestantiska moralismen utan den kylige och allvarlige Calvin. Trots att Luther försvarar en lika tydligt predestinationslära som Calvin, är det Calvins hållning som beskrivs i mörka termer. För er som gillar Foucault kan jag berätta att Mattias analys utgår från ett Foucault-perspektiv.