Och inte allmakt heller ... åtminstone inte som de alltför ofta verkar förstås i vår västerländska kultur. "Allmakt" blir lätt ett slags kosmiskt önsketänkande och en supermakternas supermakt. Och "makt" blir en fråga om att kunna betvinga, kunna "styra och ställa", kunna "fixa allt". Och tyvärr tycker jag mig kunna höra såna tongångar även i våra kyrkor, i allt från lovsånger till uttalanden om tro och politik.
En orsak till detta är kanske att treenigheten spelar en alltför undanskymd roll i många kyrkor (den verkar många gånger på sin höjd bli ett matematiskt problem), vilket får till följd att även kristologin blir svag och urvattnad (hönan och ägget kan naturligtvis här diskuteras).
Guds "allmakt" - om vi nu ska ha kvar det ordet - kan vi bara förstå, tänker jag, om vi ser den utifrån Kristi kors (1 Kor 1:23-24). Det är en makt som inte verkar utifrån dominans eller tvång, utan utifrån en kärlek som vågar göra sig sårbar. "Allmakt" blir då mer en fråga om att Gud aldrig är frånvarande, rådvill eller förvirrad, att Gud i sin kärlek/frihet liksom aldrig tappar andan, att Gud alltid har förmågan att göra något nytt och annorlunda, att Gud underifrån får det "sista ordet".
I Brevet till Diognetos (7:3-4) skriver en anonym kristen vid mitten av 100-talet till en välutbildad romersk medborgare så här som svar på frågan varför Gud sände sin Son:
Gjorde han det - såsom en människa skulle tänka - för att upprätta ett skräckvälde med fruktan och bestörtning? Ingalunda. Utan i vänlighet och saktmod, såsom en konung sänder en son som själv är konung, såsom en Gud sände han honom, såsom människa till människor, såsom frälsare för att vinna och ej att tvinga. Ty våld [makt, tvång, dominans] finnes ej hos Gud.
Man skulle kunna säga att denna tanke att "makt/tvång finns inte hos Gud" senare skulle bli en grundläggande princip för de "trinitariska" teologerna (Athanasius et al). Om detta skrev Arthur C McGill i sin lysande lilla skrift från 1968 Suffering: A Test of Theological Method (Louisville: Westminster John Knox, 1982; Wipf & Stock Publishers, 2006):
God’s divinity does not consist in his ability to push things around, to make and break, to impose his will from the security of some heavenly remoteness, and to sit in grandeur while all the world does his bidding. Far from staying above the world, he sends his own glory into it. Far from imposing, he invites and persuades. Far from demanding service from men in order to enhance himself, he gives his life in service to men for their enhancement. But God acts toward the world in this way because within himself he is a life of total self-giving. (s 82)
Av Bengt Rasmusson
Bengt Rasmusson är teolog, förläggare och mediakonsult.
Bengt Rasmusson is a theologian, publisher and a media consultant.
Kommentarer (4)
Intressant! Ibland är det bra med provocerande formuleringar; du lyckades tvinga mig att läsa din text både en och två gånger, och du fick mig dessutom att fortsätta fundera en del. Jag har inte funderat färdigt, för den delen, men jag tänkte passa på att tänka lite högt. För att få lite hjälp med att tänka, lekman som jag är. :-)
Om nu bibelns förståelse av makt ligger så nära de tankar som du beskriver – du antyder t.o.m. (skämtsamt?) att vi kanske inte ens har något stort behov av att behålla ordet - varför har bibelns olika författare ändå valt just ’makt’ i olika former i sina texter? Det skulle vara intressant att se närmare på i vilka sammanhang maktbegreppet omnämns i bibelns texter och se hur utbytbara begreppen egentligen är. Kan man resonera så? Jag tänker exempelvis på ett bibelställe som Upp. 4:8f där texten hävdar att keruberna utan att vila säger ”Helig, helig, helig är Herren Gud, allhärskaren”. Utifrån bloggposten ovan tycker jag att det är småintressant att det är just denna fras som keruberna uttrycker oavbrutet… ’allhärskaren’… (iaf enligt Bibel 2000) För en annan kan ju tycka att rätt svar borde vara exempelvis ”den kärleksfulle”… Om det inte nu kan vara så att vi i dagens kristenhet håller på att hamna i andra diket och gör Gud alldeles för sympatisk och trevlig? Jag vet faktiskt inte. Tankar, någon?
Tack för synpunkter! Visst är det väl bra att få tänka högt?
Det är naturligtvis sant att många biblisk texter använder olika "makt-ord" om Gud. Men frågan som en kristen alltid måste ställa sig är hur Kristus (och därmed ett treenighetsperspektiv) omdefinierar dessa begrepp.
Din hänvisning till Uppenbarelseboken är ett perfekt exempel på detta. Man behöver bara vandra fram några verser, till kapitel 5, där frågan ställs vem som har nycklarna till världshistorien. Johannes får svaret att det är Lejonet av Juda, men när han vänder sig om för att se denne "allhärskare", så får han till sin förvåning se ett slaktat lamm!
Det intressanta med Guds makt är inte att den är större än all denna världen makt (för som sådan skulle den inte vara till nån hjälp), nej, det avgörande är att det är en helt annan slags makt: det är en korsmärkt makt.
Hur paradoxalt det än kan låta: det är, menar jag, i maktlösheten som Gud i Kristus uppenbarar sin makt, det är i svagheten som historien ges en ny start, som Guds framtid tränger sig in i vår tid. Historien förändrades inte i grunden genom romarrikets till synes lyckosamma Pax Romana (som Johannes samtid kanske tänkte). Historien förändrades inte i grunden genom det Andra världskriget. Historien förändrades inte i grunden genom den 11 september. Nej, historien förändrades i grunden genom det slaktade Lammet, genom Guds maktlöshet i Jesus Kristus.
Visst finns risken att vi "gör Gud alldeles för sympatisk och trevlig", men ett slaktat lamm har väl inte mycket med "trevlighet" att göra?
Hejsan! Jag håller inte riktigt med. Frågan om Guds makt är inte så enkel som det tycks gällande ovan. Hans allmakt (och varför skulle vi avskaffa det ordet när Bibeln använder det) innebär att Han kan göra obegränsat stora mirakler. Det är en grundbult i den karismatiska teologin och kan inte förstås utanför karismatiken. Jesu budskap om Guds Rike innefattar förstås makt och demonstreras genom att Han inte bara predikar utan manifesterar Riket i tecken och under. Se http://helapingsten.wordpress.com/2011/09/24/guds-rike-betjanande-gudsga...
När Jesus inte använder mirakler för att befria sig själv från korset blir de flesta väldigt förvånade, många hånar Honom för att Han påstår sig vara Kung samtidigt som Han inte har någon makt. När Han dör manifesteras dock makten, vilket får officeren att bekänna Honom som Guds Son. Vid uppståndelsen bevisar Han för sina lärjungar att inget är omöjligt for Honom, sedan får de kraft från den Helige Ande att sprida Riket i kraften av tecken och under till dess Jesus kommer tillbaka i full makt och härlighet och regerar totalt.
Naturligtvis är jag pacifist, naturligtvis håller jag med om att kristna inte ska skaffa sig världslig makt. Men jag skulle aldrig börja ifrågasätta att Gud är allsmäktig och att Hans Rike innebär att Han regerar i evighet. Förutom länken jag gav ovan kan jag även tipsa om http://helapingsten.wordpress.com/2011/08/20/en-korsfast-konung/ där jag diskuterar Gudsrikesteologins relation till Försoningen.
Jag är medveten om att jag låter rätt kritisk nu men jag har märkt tendenser på den här bloggen som jag tycker är lite olyckliga. Det känns nästan som att ni i ett försök att göra kristendomen mer pacifistisk vill ändra på varje traditionell lära som finns. Kom ihåg att bara för att man är protestant behöver man inte förkasta allt som tidigare generationer trött på.
Gud välsigne er!
Micael
Tack för din kommentar! Vare sig jag eller någon annan på den här bloggen har något behov att försöka ”ändra på varje traditionell lära som finns”. Det jag kortfattat påstår i det här blogginlägget – må vara att det medvetet är bitvis lite provokativt formulerat – är att detta synsätt på Gud och makt har sina rötter i Nya testamentet och tidig kristendom.
Att orden ”makt” och ”allmakt” enligt min mening har blivit problematiska, är att vi inom kristendomen gärna fyller dem med ett innehåll som är främmande för en kristen tro där Jesu liv och död står i centrum. Jag ifrågasätter inte att Gud är ”allsmäktig”, men väl att det skulle betyda att Gud kan gör allt eller att Gud är som Stålmannen, Batman eller Neo fast i kubik. Det är inte i första hand i skapelsen eller i Jesu uppståndelse eller i underverk som Guds allmakt går i dagen, utan i Jesu liv som helhet och inte minst i korset (som du ju också mycket riktigt säger, ”[n]är Han dör manifesteras dock makten”). Guds makt är en kärlekens makt i dess djupaste och mest kristologiska betydelse.
När du säger att ”[v]id uppståndelsen bevisar Han för sina lärjungar att inget är omöjligt for Honom” så verkar du säga – jag kanske missförstår dig – något som man knappast kan säga att varken Nya testamentet, kyrkan eller ”tidigare generationer” har bekänt. Jesus är ingen ”superman” som trotsar döden eller uppväcker sig själv, utan det är Fadern som uppväcker Sonen och säger sitt ja till hans liv i trohet.
Allt gott!
Kommentera