Man får inte tillämpa Bibeln?!

David Yeago har skrivit en intressant artikel om bibelsyn ("The Bible"). Han ger i den ett intressant exempel på hur exeges kan se ut om man utgår från hans syn på Bibeln (85-92). Han nämner att i den lutherska tradition som han tillhör läses 1 Kor 4:1–2 som direkt tilltal till personer som ordineras: ”Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter. Nu krävs ju av en förvaltare att han skall visa sig pålitlig.” Hur skall denna praxis förstås?

De som är skolade i historisk-kritisk exeges skulle enligt Yeago resonera ungefär så här om de välvilligt försöker förstå tolkning i detta exempel. Egentligen syftar ”vi” i texten på de mänskliga ledarna Paulus, Apollos, och Kefas (1 Kor 3:21–23). Det vet egentligen tolkarna i exemplet när de direkt läser texten som om ”vi” syftade på präster och biskopar i nutid. De nutida ordinerade ledarna kan inte ha funnits när Paulus skrev och han kan inte ha inkluderat dem i sitt ”vi” även om han lät det syfta på en vidare skara av kyrkans ledare. Den ursprungliga innebörden rör tiden då, men det måste vara så att den lutherska traditionen i fråga gör en sorts tillämpning och ser en sorts analogi mellan den grupp Paulus syftar på och den grupp av ordinerade ledare som åsyftas i Yeagos exempel. Så vad den lutherska traditionen egentligen gör är att de tillämpar en ursprunglig innebörd genom att söka analogier med vår tid. De söker relevansen av historiska texter. Men vid ordination kan man inte stå och säga det rakt ut utan det är underförstått. Därför ”tillämpas” texten så direkt.

Men Yeago menar att man troligtvis inte skall förstå tolkningen i exemplet på detta sätt. Han föreslår ett annat sätt som skiljer sig på flera punkter från det historisk-kritiska. I det historisk-kritiska förhållningssättet där texten tillämpas i vår tid förutsätts (a) att gemenskapen då är en annan gemenskap än den nutida, och (b) budskapet till den ursprungliga gemenskapen måste rekonstrueras och så att säga grävas fram med historiska metoder (c) varefter man får se om något har relevans för kyrkan idag. Men Yeago menar att i det exemplet han lyfter fram händer något annat. ”[The words of Paul] appear as immediately formative words, which articulate the intensions of the Spirit just invoked upon the ordained, and delineate the shape of the obedience just symbolically laid upon their shoulders. They do not offer to speak meaningfully within the horizon of the perceptions and desires of the ordained; they prescribe for them the horizon within which they will from now on live” (87-88).

Här utgår tolkningen från helt andra premisser. (a) Den ursprungliga gemenskapen är den nutida gemenskapen. Detta skall inte uppfattas i naiv ”historisk” bemärkelse utan i teologiska termer: Paulus ord från länge sedan förenas med nuet på grund av kontinuitet i Guds verk. Det är samma Ande som verkade i Paulus sammanhang som nu, och kyrkan har samma uppgift då som nu. Att läsa Bibeln som Guds tilltal är att läsa texterna i denna kontext. (b) Därmed handlar tolkning om urskiljning av ”the intensions of the one Spirit whose action and purpose already bind together the Corinthian assembly and the present-day church in one redemptive economy” (88). Urskiljning handlar både om att vara uppmärksam på vad som sägs i de enskilda texterna och om att söka Andens enhet – inte historisk och litterär enhet – utifrån övertygelsen att Anden talar genom Bibeln som helhet, dvs. läst som GT och NT, läst tillsammans där texterna får belysa och ibland korrigera varandra. I en sådan tolkning söker man inte texternas relevans – att ”korrelera” nutida förväntningar och tankar med texterna – utan åhörarna förs in i ”the realm, inhabited alike by Paul, the Corinthian believers, and the contemporary church, where the intentions articulated in the text hold sway” (88).

Yeago förtydligar med tre punkter. För det första utgår kyrkans tolkning från att Gud formar ett folk genom Anden för att vittna om Jesus bland nationerna. Det är kontexten där kyrka och kanon förs samman (89). För det andra syftar uttrycket att åhörarna förs in i en sfär ”where the intentions articulated in the text hold sway” på en komplex och mångfasetterad process (89). Människor initieras i kyrkan genom dopet och textens tal till kyrkan är i grunden en förnyelse av dopet – att omvändas till Kristus och de som samlas runt honom samt att sättas i tjänst för hans verk tillsammans med andra. ”Without ceasing to be historically particular words, reflecting contingencies of language and circumstance, they nonetheless come into our midst as bluntly formative, delineating the geography of the new world in which we have been brought to live, and articulating the share of the divine intention by which we are now to be formed” (90).

För det tredje, att läsa Bibeln i “dopets domän” (90) är att läsa Bibeln i de gudomliga gåvornas ekonomi (91). I denna ”ordning” är Bibeln en distinkt men inte exklusiv förmedlare av Andens tilltal. Bibeln är inte den enda av Andens gåvor till kyrkan. Även ledare, olika sorters praktiker inkluderande beslutsfattande och tillbedjan, helgon (förebilder), visa personer osv. är Andens gåvor till kyrkan. Alla dessa gåvor har till uppgift att leda kyrkan in i hela sanningen (Joh 16:13–14). Men Bibeln är en permanent och irreversibel gåva (Yeago menar även att det finns andra sådana), medan andra gåvor har mer lokal och övergående karaktär. Precis som ingen av Andens gåvor kan tolkas och uppskattas förutom i ljuset av Bibeln, kan inte heller Bibeln tolkas och uppskattas utan alla Andens gåvor till kyrkan. Utan Andens gåvor till kyrkan kan inte Bibeln förstås som Guds tilltal.

Yeagos analys väcker frågan om hur vi ser på tillämpning av Bibeln. Visst finns en pedagogisk poäng i att först söka textens budskap då för att sedan fundera på vad den innebär nu. Men den uppdelningen kan också leda fel om man vill "tillämpa" Bibeln kyrkligt. Finns andra sätt att formulera sig som lyfter fram Yeagos insikter utan att riskera att hamna i ett historisk-kritiskt felslut?