Julledighet är bland mycket annan härlighet också en tid för läsning av böcker som legat och väntat. Det blir därmed naturligt att använda ett första inlägg åt Bengt Kristensson Ugglas mycket läsvärda biografi över Gustaf Wingren. Wingren tillhör inte mina favoriter, men boken är mycket välskriven och lärorik. Dessutom har Wingren ett utmanande ärende som han uttrycker i frasen ”först människa, sedan kristen”.
Kristen tro levs enligt Wingren inte innanför kyrkans väggar utan ”i vardagens kall”. Hans kritik av frikyrkan är att den överbetonar det som sker inom kyrkan. Wingren menar istället att för de flesta av oss handlar det viktiga om familjen, barnen, vännerna, försörjning och arbete, att hjälpa bekanta att skotta snö, och så vidare. Har frikyrkan genom sina predikanter nedvärderat vardagens glädje och slit – det som fyller större delen av livet? Är det frikyrkoledarnas övervärdering av sin egen verksamhet och sina egna projekt gentemot medlemmarnas liv?
Wingrens lösning är dock ingen lösning. Han reducerar kyrkan till evangeliets förmedling – som en tankstation dit vardagens människor går för att fylla på kraft för vardagens liv. Men frågan återstår hur vi lever kyrka så att det inte reduceras till aktiviteterna innanför kyrkans väggar. Och, än viktigare, hur kan ”kristen” handla om att leva en gemenskap som transformera människans glädje och slit?
… då till mitt matematiska exempel. Kyrkan kan hävda att ”nattvarden” är jätteviktig trots att vi kanske ägna 15 minuter i månaden åt denna handling. Vi har under samma månad säkert 100 måltider på snitt 15 minuter. Om denna avancerade matematik stämmer, ägnar vi cirka 100 ggr så mycket tid åt vanliga måltider som åt ”nattvarden” (tiden är säkert undervärderad om jag inkluderar alla mina fikastunder). Jag är inte så dum att jag förnekar att ovanliga handlingar kan vara väl så viktiga som de vi gör rutinmässigt (jämför t.ex. en vigsel!). Dock kvarstår frågan hur en helig måltid en gång i månaden i ett från vardagen avskilt kyrkorum ska kunna kompensera för alla andra 100 sekulära måltider? Hur ska Herrens måltid kunna göra alla våra andra måltider heliga?
Hur kan vi fira Herrens måltid i gudstjänsten så att allt bröd & dryck blir Guds nådegåvor som vi delar med varandra för att ingen av oss ska lida nöd? Och hur förbinder vi på liknande sätt kyrka med arbete, familj, vänskap, idrott, fest, tågresande ( … varför skriver jag tågresande?)
PS! Kristensson Uggla visar hur Wingrens sociala tänkande även i sin senare radikala fas är mer ”romantiskt” än ”marxistiskt”. Låt mig rekommendera John Hughes, The End of Work: Theological Critiques of Capitalism (en annan av julens läsupplevelser) som visar resurserna och svagheterna i den romantiska traditionen och även dess rötter till marxismen. En given bok om man vill utvärdera Wingrens socialetik!
Av Roland Spjuth
Roland Spjuth arbetar som lektor i systematisk teologi vid Örebro Teologiska Högskola och Akademi för Ledarskap och teologi i Malmö. Docent i systematisk teologi vid Lunds Universitet.
Roland Spjuth, assistent professor in systematic theology at Örebro School of Theology.
Kommentarer (11)
För en lundastudent var det svårt att missa Wingren under det föregående året, men som så ofta saknade jag den frikyrkliga infallsvinkeln. Tack både Arne och Roland för era inlägg om Wingrens teologi. Boktipset tar jag med mig också!
Ja! Roland bloggar! vad kul, ska bli spännande att följa...
Det var ett intressant matematiskt exempel... även om jag tror att det bara är att skrapa på ytan om hur förhållandet mellan kvantitet och kvalitet faktiskt är avgörande i hur vi tänker kyrka. Jag tänker bland annat på "där din skatt är där ska ditt hjärta vara också..." en skatt är ju en kvantifierbar resurs och den verkar avgöra kvalitén: "hjärtats plats."
Men jag måste säga att jag verkligen attraheras av tanken "först människa sedan kristen" men den tanken måste vara äldre än Wingren eller?
"Först människa ... " är en allmänkristen hållning. Vi är skapade av Gud till att vara människor. Men vad innebär det? För Wingren verkar det oproblematiskt. För sådana Wingren kritiserar, t ex Barth, är det genom att följa Jesus Kristus som ens skapade mänsklighet förverkligas.
Helt rätt att mitt exempel bara skrapar på ytan. Utmaningen är att den gemensamma efterföljelsen måste handla om hela livet. Hur Herrens måltid omformar alla andra måltider (och bordsgemenskaper) är bara ett område. Vi har på samma sätt sett vilodagen som ett avbrott från arbetet istället för att vara den dag som fullbordar (och därmed omformar) arbetet. Fler exempel och konkretiseringar?
"först människa..." känns för mig främst avgörande i mötet med dem som inte kallar sig kristna, om "vi" möter "dem" som "den andre" eller om vi möter någon som vi i grunden har så mycket gemensamt med.
Det jag tänker på främst nu i relation kvantitet/kvalitet är hur gemenskapens storlek avgör hur nära vi kan vara varandra... i den massifierade församlingen där vi är anonyma för varandra blir efterföljelsen något vi bara kan prata om.
Det känns ibland som om "först människa, sedan kristen" har smugit sig in i frikyrkan som ett slags "frihetsmanifest" som bara gör det kristna livet till en påbyggnad (något man kan ha nytta av) till detta att vara människa. Och kanske tvärt emot avsikten och lite oväntat(?) så gör man om det klassiska doketistiska misstaget med en kroppslös kristendom som följd -- som om det inte vore Kristus som är fullt ut mänsklig.
Kanske är det ett "insmuget frihetsmanifest," men för mig har det varit verkligt befriande att komma runt de kategoriska epiteten "kristen" eller "Icke-kristen" som jag senare insåg gjorde mötet med mina vänner omöjligt. Det var först när jag utsattes för det från någon annan som jag förstod hur förnedrande det är att bemötas som ett "det" eller som "den andre" mot vilken någon definierar sig.
Men jag hoppas att det inte är något klassiskt misstag, utan att kristi kropp byggs av (först) människor som sammanbinds av mer än epiteten, utan snarare av erfarenhet av och gensvar på nåden.
Kul samtal. Jag har aldrig förstått det där med varför kristna inte skulle vara människor ;=)
Något jag uppfattar som mycket bedrägligt i vårt samhället är tron att vi kan låta bli att inte möta någon/några som "de andra/dom". Jag tror tvärtom att vi måste erkänna att alla grupper/individer har ett dom. Men det som Jesus gör är att han vägra att låta detta "dom" stå ivägen för att mötas. Eller som han säger i Matt 5 att "Fadern låter sin sol gå upp över onda och goda". Han uppmanar sedan sina lärjungar att göra som Fadern och vara fullkomliga, dvs. att inte göra skillnad på människor - men erkänna skillnaden.
Så jag tänker att frågan är inte om vi har ett "dom" utan hur vi hanterar denna skillnad. Det är väl för övrigt därför vi måste vara pacifister...
Bra tanke Fredrik! kan vi komma undan att ha en "andre?"
Jag tänker rätt mycket i existentialisternas banor här, Sartre och Camus, smutsiga händer och främlingen... och hur normer tenderar att uppstå i kontrast till en avvikare. Det rena definieras av den smutsige, det heliga definieras av syndaren, och det normala i kontrast till den som vi upplever att vi inte kan identifiera oss med.
Men antagligen är det som du säger vi kommer inte undan att ha en "andre" det är kanske inte heller önskvärt, det viktiga är bara att inte låta det hindra vårt möte med människan framför oss.
@Josef: Är inte det stora skillnaden mot Camus och Sartre att den kristne är kallad att relatera sin helighet/synd i relation till Gud och inte i förhållande till andra människor. Istället möter den troende andra människor i relation till Gud, vilket totalt omdefinierar den relationen.
Sen är det väl så att kyrkans frestelse alltid är att just göra det som Camus och Sartre beskriver...men Paulus kallar oss att vara det vi redan är!
Sartre: Helvetet är andra människor.
Camus är helt annorlunda.
Kommentera