Postsekulär teologi

Termen "postsekulär teologi" är omdiskuterad. Många teologer menar idag att teologin i moderniteten gjorde ett stort misstag som accepterade att tolka tron inom det modernas villkor (och det gäller även fundamentalistiska anti-reaktioner). Men vad det betyder att inte acceptera den moderna sekulariseringen är dock omtvistat. Själv är jag påverkad av två delvis olikartade synsätt: dels John H Yoders radikalreformatoriska diasporateologi (som har utövat ett starkt inflytande över bland andra sådana kända teologer som Stanley Hauerwas) och dels den strömning som går under namnet Radical Orthodoxy med teologer som exempelvis John Milbank och William Cavanaugh. Men jag tycker dock att termen är användbar av flera skäl och kan öppna upp för en del intressanta perspektiv.

En postsekulär teologi ser själva idéen om "det sekulära", inte som en neutral hållning utan som en alternativ berättelse och en alternativ frälsningslära som moderniteten och kanske även postmoderniteten förmedlar. Att tala om en sekulär sfär (t ex nationalstaten) och ett sekulärt förnuft fritt från förment religiöst inflytande är en konfessionell ståndpunkt. Den sekulära moderniteten (vars framväxt är ett mycket komplext fenomen, se t ex Charles Taylors A Secular Age eller Talal Asads Formations of the Secular) är m a o inte areligiös, utan djupt religiös på sitt sätt. Utifrån en kristen utgångspunkt skulle den – lite provokativt kanske – kunna beskrivas som en heresi (villolära) och som en parodi eller travesti på kyrkan och evangeliet.

En postsekulär teologi erkänner alltså inte tudelningen mellan sekulärt och religiöst, och därmed inte heller (åtminstone inte på det sätt som vi i västerlandet vanligen har kommit att tänka oss det) mellan offentligt och privat (jfr t ex talet om privatkristendom eller religion som något privat), politik och religion, förnuft och tro, vetenskap och auktoritet, fakta och värderingar.

En postsekulär teologi kan beskrivas som icke-apologetisk. Den försöker inte tala med samtiden genom att visa att det finns en anknytningspunkt (korrelation) mellan evangeliet och vissa kulturella värden (åtminstone inte på ett systematiskt sätt), utan snarare genom att låta evangeliet i lyhördhet tolka och konfrontera dessa värden (man läser in världen i evangeliet snarare än läser in evangeliet i världen). En postsekulär teologi försöker inte göra tron eller uppenbarelsen rimlig eller relevant i termer av något som är (förment) allmänmänskligt eller universellt tillgängligt (i denna mening anser jag att kristen fundamentalism och evangelikalism i sin apologetiska iver ofta bara är en spegelbild av modernismen!).

Som jag ser det tar en postsekulär teologi tiden (tradition och historia och det partikulära) på allvar i motsats till modernismen som vanligtvis försöker gå bortom tiden i sitt sökande efter universella, allmängiltiga, ahistoriska principer och sanningar. Denna modernism kan vi exempelvis se i liberalteologins reducering av tron till allmängiltiga moraliska principer eller fundamentalismens rädsla för traditionen, eller i sådana vanliga uttalanden som "jag tror på Jesus men inte på kristendomen" eller "låt inte traditionen förvränga Jesu radikala budskap i evangelierna" eller "kristen tro handlar bara om kärlek – ’all you need is love’" ).

En postsekulär teologi tar även, utifrån mitt perspektiv, rummet (kroppsligheten) på allvar i motsats till modernismens tendens att reducera människan till ett "tänkande ting" (Descartes). Därför blir sådana tudelningar som de mellan kropp och själ, socialt/politiskt/ekonomiskt och andligt, liturgi och frihet oerhört problematiska. Man skulle också kunna uttrycka det så här: en postsekulär teologi accepterar inte modernitetens individualisering av tron. För det är något som har lett en spiritualisering av kristen tro (och religion i allmänhet) och som har medfört att tron förpassats till en icke-kroppslig sfär och därmed förlorat sin betydelse för det som fyller den största delen av vår tillvaro: materiella, sociala, politiska, ekonomiska verkligheter. Den kristna tron är något vi kan ta på, inte bara fundera kring eller känna i våra hjärtan. När man i modernitetens namn väljer "icke-religion" händer lätt också motsatsen till spiritualisering: det blir bara kropp kvar, en "platt kropp" utan djup. Men i ett postsekulärt synsätt hör kropp och ande samman.

Utifrån mitt postsekulära perspektiv ser jag inte kyrkans roll som att leva i den marginal som moderniteten och nationalstaten har tilldelat den. Men samtidigt ser jag det inte som ett bekymmer om kyrkan är en minoritet eller s a s lever i "exil" eller i "diasporan". Tvärtom, det kanske är en nödvändig hållning. Kyrkans sociala teologi och praktik är i vart fall inte en del i det moderna statsprojektet (med dess tal om politik som ren statskonst), utan som något som är grundat i kyrkans eget liv. Kyrkan har inte bara vissa värderingar som kan få politiska konsekvenser, utan kyrkan är sin egen politik, sin egen sociologi. Kyrkans uppgift är inte (i första hand) att få staten att handla mer kristet, utan kyrkans främsta uppgift är att med Jesus Kristus som Herre vara kyrka, att se sig själv och sitt eget gemensamma sociala liv som ett socialt "projekt" som har anspråk på hela tillvaron och som en del i Guds mission i världen. Som sådan kan kyrkan vara "ett alternativt samhälle och en positiv motkultur".

(Ursprungligen - 2006 - publicerad på den numera nedlagda webbplatsen re:tro.)