Recension: Efter Kristus

Det är fascinerande med människor som drivs av en stor passion för att försöka förstå och som gör sina egna upptäckter tillgängliga för andra. Precis det kännetecknar Tobias "Elof" Hadin och Kristoffer Lingells bok Efter Kristus - att följa Jesus med hjälp av Didaché. De har under några år arbetat med Didaché och har redan tidigare (2010) kommit ut med en nyöversättning av den mycket tidiga kristna läroboken - eller träningen som Tobias och Kristoffer väljer att benämna Didaché. Denna nya version innehåller inte bara utläggningar av vad de olika kapitlen kan tänkas betyda utan också en praktisk vägledning till vad de kan betyda att leva efter Didaché.

Just det är det riktigt intressanta med denna bok. Den är inte bara en alldeles utmärkt och lättillgänglig översättning, den tar också själva Didaches syfte på allvar. Man kan inte följa Jesus utan att ställa sin vilja under Andens inflytande. "Att bli lik Jesus är inget som händer automatiskt. Det sker när vi samarbetar med Anden och gör medvetna justeringar av våra vanor." (s 13) Det vill säga - det räcker inte bara med att lära sig den kristna tron som en rationell kunskap. Det är först när tron har börjat få följder för hur livet levs som man kan säga sig ha "lärt" sig Didaché. Här undrar jag om inte Didaché också har något att lära oss om vad de tidiga kristna menade med Trons Regel. Syftar det endast på trosbekännelserna, som en del hävdar, eller inkluderar det också en kunskap som har med handlingar att göra? Det vill säga, vi har kunskap om kristen tro och förstår kristen tro först när vi lever den. Kunskapen kommer inte endast genom läror utan i lika hög grad (eller högre) genom våra händer, fötter, magar etcetera. Och då syftar jag inte bara på nattvarden (som många idag talar sig varma över) utan också vissa moraliska föreställningar och vanor, men detta är en utvikning som jag inte följer längre just nu...

Som bekant präglas Didaché av en stark dikotomi mellan Livets väg och Dödens väg (Kap 1:1). I våra moderna ögon framstår det som en ytterst omodern och svartvit världsbild. Har vi inte lärt oss mer i vårt moderna samhälle? Måste vi fortfarande måste lyssna på sånt? Ja, menar Tobias och Kristoffer. Det lär oss nämligen att våra liv inte är ödesbestämda utan möjliga att påverka under Andens ledning.

"Didachés budskap om två vägar kan dock läsas på ett mer befriande sätt. Budskapet står i kontrast till en syn på livet som ödesbaserat där livet ligger i händerna på nyckfulla gudar eller krafter. [...] Här blir talet om två vägar befriande. I stället för att vara resultatet av ödet eller gudarnas dåliga humör, ser vi att vi att vi har möjligheten att påverka våra liv. Vi är inte tvingade in på en väg vi inte kan välja att avvika från." (s60-61)

De visar också att talet om dödens väg varken är till för att skrämma till lydnad eller en lista som skall användas mot sina medmänniskor. Det är snarare så att Didaché tar hänsyn till att människor befinner sig på olika platser och därför skall tilltalas på olika sätt. (s65) Just på detta områden finns en stor styrka med boken. Författarna berättar olika berättelser från sina egna liv och sammanhang som inte bara är segerberättelser utan också skildringar där de tagit för stora steg och fått vända tillbaka. Kristoffer berättar om hur han och hans fru bestämde sig att bli vegetarianer, men det var ett alldeles för stort steg för dem. (s67) Tobias beskriver hur han och en syster i kommuniteten hanterade en återkommande konflikt. (s108)

Den här boken är verkligen intressant och viktig. Min fru förespråkar att vi borde använda den i husförsamlingen eftersom den på ett så okonstlat och enkelt sätt hjälper oss att forma goda vanor som i förlängningen kanske kan göra våra liv mer kristuslika. Till hjälp finns i slutet en hel mängd av praktiska hjälpmedel och övningar som bör användas i grupp. Det är alldeles utmärkt och lätttillgängligt. Den enda lilla invändningen jag kanske har är att sådana övningar, kontrakt och liknande tenderar att göra det till något tekniskt och tvingande. Men det är nog bara en sån där överdriven farhåga från en skrivbordsnörd. Jag är så medveten om att jag behöver hjälp av andra, inte minst av människor som Tobias och Kristoffer, som hjälper mig att förstå mer av vad det innebär att följa Jesus.