Religionens offentlighet

Det har börjat hetta till lite nu i den svenska debatten om religion. Men som tur är så är det lite mer nyanserade skribenter som får utrymme.

Den första artikeln verkar utgå ifrån att religionen främst är en privat angelägenhet. De skriver till exempel: "Vardagsreligiositeten är inte riktad mot det sekulära samhället utan är snarare ett verktyg med vilket varje individ hanterar förståelsen av sin vardag vilket varje människa gissningsvis gör även om inte alla väljer just religion. Då vardagslivsreligiositeten i huvudsak är förknippad med varje individs egen bakgrund och därför också ser olika ut från person till person blir det dessutom mindre viktigt att spekulera i hur religiösa samfund eller strukturer ser på omgivningen."

Min fråga till dem är - men innebär inte en privatisering av religionen på detta sätt att den till slut suddas ut? Jag menar hur skall en enskild individ kunna själv kunna upprätthålla en religiös åskådning?

En mycket mer intressant och konstruktiv artikel skriver Erik Helmerson i DN. Helmerson skriver:
"Många svenska debattörer saknar det religiösa perspektivet och kan därmed inte förstå varför en människa över huvud taget söker sig till religionen. Det är ett sökande efter eviga och universella sanningar, fristående från statsbildningar, politiska beslut och ideologiska trender. Man blickar inte bara på detta livet utan på nästa. Man vill inte tjäna stater utan en gud. Därför blir det mycket komplicerat när en (sekulär) stat har synpunkter på vad de andliga ledarna får och inte får säga när de ger råd i hur det tjänandet bäst bör te sig."

Nu börjar debatten arta sig och samtalet bli lite djupare. Tack för det Göndör/Johanson Heinö och Helmerson