Frågan om våldets legitimitet i kampen mot apartheid var mycket aktuell också under min studietid under 1970-och 80-talen. Numera är revolutionär terror allmänt förkastad i väst, men då var den hyllad åtminstone bland vänsterintellektuella, också bland kristna. Detsamma gällde inom kyrka och teologi. Jag har ett par kapitel om våldsanvändning i min avhandling The Church as Polis. Den retoriska utmaningen inför att skriva dessa kapitel var då helt annorlunda än vad den skulle ha varit idag. Kritiken mot försvar för icke-våldsmetoder var ofta hård (man blundar för det systemiska våldet, det är de förtrycktas våld som fördöms, inte förtryckarnas). Pacifism sågs som en närmast omoralisk hållning. Sydafrika var alltid ett avgörande argument, så var också andra befrielserörelser världen över. Själva frågan om våldsanvändning är moraliskt legitim eller inte sågs som felaktig. Våldet bara finns där som en nödvändighet, som en oundviklig respons på det systemiska våld som kapitalism och imperialism innebär. Så här kunde en ledande etablerad amerikansk teolog, Paul Lehmann, skriva 1975:
"According to Jesus, violence is an apocalyptic happening that erupts whenever, in the dynamics of the world's formation for freedom over order and justice over law, the power of systemic violence has provoked the counterviolence of the concrete responsibility for setting right what is not right, for setting aside what is dehumanizing, and setting straight what is humanizing in the world. The apocalyptic character of violence means that violence is a sign of the imminent breaking in of the divine judgment upon an established order of power and life that has been weighed in the balance and found wanting. ... Apocalyptic reality is beyond justification in the ethical or even in the religious sense. What is happening with the outbreak of violence is the pressure upon the powers of this world of the God-man structure of the world in making room for the freedom and fulfillment of being human in the world." (The Transfiguration of Politics: Jesus Christ and the Question of Revolution, s 266f.)
Hjältar i boken är sådana som Lenin, Mao, Ho Chi Minh och Fidel Castro. De representerar "a revolution best understood as a sign of transfiguration" (han syftar här på Jesus på förklaringsberget i Matt 17 etc), som ställer "systemet" inför sanningens domsögonblick och öppnar vägen för en förening av makt och sanning som leder till en ny frihetlig mänsklig ordning (s 138). Vägen dit går via våld och terror. När han diskuterar den kinesiska revolutionen (kom ihåg, det här är skrivet 1975, mot slutet av Maos tid, efter att tiotals miljoner har dött i politiskt framkallad massvält och terror): "The via dolorosa leads through the via guillotina to the via humanorum." ( s 124)
Nu betraktas muslimska företrädare som försvarar våldsanvändning som extrema fanatiker. Då var kristna teologer, även i USA, som försvarade religiös motiverat våld mainstream. Det var inte annorlunda i Sverige. När jag läste teologi åkte teologistudenterna på pilgrimsresor till Nicaragua och när jag läste sociologi åkte mina medstudenter med lärare till Albanien. Där fanns hoppet om en bättre framtid.
Av Arne Rasmusson
Arne Rasmusson är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet och extraordinär professor i systematisk teologi vid Stellenboschs universitet i Sydafrika.
Arne Rasmusson is professor in systematic theology at Gothenburg University and Extraordinary Professor in Systematic theology at the University of Stellenbosch in South Africa.
Kommentarer (4)
Frågan är om inte Lehmann har rätt att våldet finns inbyggt i den apokalyptiska världsbilden, och att det i så fall finns där även i Jesus förkunnelse. Var Jesus etik (fiendekärlek, korsets väg osv) trots allt en interrims-etik i väntan på guds omedelbart förestående apokalyptiska och våldsamma inbrytande med straff-domar över förtryckarna?
Om så skulle vara fallet så kanske en icke-vålds-hållning också kräver en uppgörelse med den apokalyptiska världsbilden, även om den finns hos Jesus?
/Jonas L
(ursäkta, det var inte meningen att ta över ditt vålds-tema med mina kommentarer, det var bara så intressant)
Ja, jag läser inte Jesu apokalyptik så och tror inte på interimstesen. Den senare har ju traditionellt används för att säga att eftersom Guds rike inte kom "snart", är Jesu "pacifism" omöjlig. Kristen etik måste utvecklas på andra grunder. Lehmann kom dessutom inte till sin hållning den vägen. Han startade inte sin reflektion med Jesus, utan med den revolutionära historien, som han sedan kopplade till ett apokalyptiskt språk.
Intressant!
Bedömer du att dessa våldsromantiserare hade någon verklig koppling till verkligt våld, eller var det bara ett sätt för dem att verka radikala i den akademiska världen?
Har du någon idé om vad som har orsakat denna i så fall ganska radikala förändring i synen på våld i västvärlden? Kalla krigets slut?
Patrik Hagman
Få teologer (och andra intellektuella) i väst hade någon direkt personlig koppling till revolutionärt våld (flera hade dock deltagit i Andra världskriget) och jag tror det också gäller befrielseteologer i Latinamerika. Men de stöttade revolutionära rörelser, befrielserörelser och vänsterrörelser i Europa. Många accepterade någon form av marxistisk historiesyn med tron på den stora världsrevolutionen som skulle utrota fattigdom och förtryck och skapa en ny rättvis samhällsordning. Men de rörelser de stödde försvagades och försvann, en mycket mer kritisk hållning till Kina och andra socialistiska/kommunistiska länder växte fram, på 1980-talet blev fredsrörelsen viktig i Europa, efter 1989 förlorade marxism och revolutionär socialism (åtminstone för en tid) det mesta av sin trovärdighet. 1989 kom den ledande befrielseteologen Leonardo Boff till Lund och talade om sin stora besvikelse över utvecklingen i Östeuropa. Nu har, sa han, de fattiga inget hopp mer! Om det nyss funnits många marxister runt mig i Lund försvann de nästa över en natt. På senare tid är det ju snarare liberalismen som sett våldet som en väg mot en ny samhällsordning. I början på 1900-talet fanns det ett ganska stort våldsförhärligande bland intellektuella och teologer både på höger och vänsterkanten, vilket jag skrivit en del om. Norbert Elias bok The Germans ger en fascinerande beskrivning av detta. Men det gällde inte bara Tyskland.