Staten och den kristne

Den situation vi idag står inför gör att frågan om statens legitimitet och uppdrag återigen hamnar i blickfånget för en teologisk reflektion. (Joel Halldorf uppmärksammar detta i en mycket intressant ledare i Dagen.) En sådan här situation innebär ofta att de (vi) som menar att pacifism är en kristen dygd eller som förespråkar en diasporaecklesiologi blir anklagade för att vara naiva, alternativt världsfrånvända. Det finns en mängd missförstånd när det gäller både pacifism och staten i den Guds tjänst.

Svenska Evangeliska Alliansens generalsekreterare Stefan Gustavsson konstatarar i en krönika i Världen Idag (16 nov 2015) att det råder ”en viss förvirring kring förståelsen av Jesu undervisning i Bergspredikan.” Han konstaterar sedan helt riktigt att Jesus inte vänder sig till staten med en den etik som han sedan undervisar om. Det märkliga upstår när han påstår att Jesus inte själv följde sin uppmaning att vända andra kinden till när han inför översteprästen Hannas ifrågasätter varför han blir slagen. Det betyder enligt Gustavsson att uppmaningen att vända andra kinden inte går att förstå ”som en universell fredsprincip”. Det tror jag han har helt rätt i. Men vad innebär det att vända andra kinden till? Vad är det Jesus uppmanar sina lärjungar att göra genom att handla så? Är det att passivt ta emot oförätter eller att stå handfallna inför våld?  Nej inte alls. Problemet med Gustavssons läsning är att han läser texten för bokstavligt. Texten att vända andra kinden till är ett av tre exempel på ett annat sätt att hantera andras orättfärdiga maktspel. De två andra handlar om att ge manteln och gå en extra mil. Alla dessa tre exempel fungarar som symboler på hur kristna skall handa i situationer där de utsätts för orättfärdiga handlingar. Jesus ger alltså exempel på hur makten kan ifrågasättas genom handlingar  och inte universella principer.

Men innebär det att Jesus inte genom dessa exempel låter oss veta något om vilka universella principer som han anknyter till? Tvärtom – när Jesus inte väljer att slå tillbaka är det i Lukastexter ett uttryck för att han inte vill vinna genom att ge tillbaka eller hämnas utan snarare att ställa makten till ansvar. Det visar sig inte minst om man förstår texten utifrån korset. Darrin W. Snyder Belousek sammanfattar Jesu budskap med orden: ”In the Sermon on the Mount, Jesus teaches that the cosmic order confirms what the cross reveals, that God does not rule by the law of retribution.” (Atonement, Justice, and Peace; s 443) Korset visar att det inte är hämnden som styr världen utan bryter våldsspiralen så att Guds makt vinner, men inte genom att hämnas eller slå tillbaka utan att bryta våldets logik.

Om man förstår Bergspredikans budskap om makt på det sättet går det att förstå Paulus ord i Rom 12 och 13 utan att behöva ställa dem mot varandra som Gustavsson gör. Gustavsson skriver: ”För oss som kristna innebär det att vi igen behöver tänka igenom på djupet hur relationen mellan församlingens uppdrag och statens uppdrag ser ut. Eller med andra ord: När tillämpar vi Romarbrevet 12 och när tillämpar vi Romarbrevet 13?” Detta "vi" är enligt Gustavsson ”de kristna”. Jag har frågat honom på Twitter. Logiken som tycks ligga bakom Gustavssons resonemang är alltså att de kristna skall förstå statens hämnd som Guds direkta och synliga handlande mot det onda ”om och när den utför sitt uppdrag som Gud tänkt.” Problemet är bara att avgöra när staten utför sitt uppdrag som Gud har tänkt. Var hittar vi bibliska kriterier för att avgöra det? Eller det är kanske då vi skall gå till den allmänna förnufta lagen som uppenbarats i skapelsen. Följden av det resonemanget blir att Jesus med sina uppmaningar till de kristna talar om att de skall handla mot det som Gud i sin skapelse har uppfattat som det förnuftiga. Vi skall också ha i åtanke att de kristna som Paulus skrev till levde i förföljelse av överheten de skall underordna sig. (Något som i princip gällde alla kristna fram till början på 300-talet). Den överhet Paulus talar om Rom 13 var mest lik det vi idag skulle beteckna som diktatur, dvs. Lukasjenko i Vitryssland, Putin i Ryssland eller liknande. Utför dessa nutida makthaver sitt uppdrag som överhet på ett sätt som Gud har tänkt?

Vad skall man dra för slutsatser av detta? Är inte den rimligaste slutsatsen att helt enkelt förstå Rom 12 och 13 som ett tilltal till de kristna men utan att det finns helt kriterier i Bibeln som handlar om hur överheten skall utföra sitt uppdrag. Bergspredikan, och Rom 12 och 13, talar helt enkelt inte om hur en god överhet ser ut. Vad är då Rom 13 budskap om överheten? Det är nog rimligast att förstå överhetens uppdrag att hämnas det onda som en del i Guds fördolda försyn. En försyn som vi inte ser på historiens yta men som den kristna kyrkan måste tro. Gud styr helt enkelt världen fördolt. Ett problem med Gustavsson syn är att den tenderar att legitimera den egna nationens hämnd mot andra nationer eller de stater som man allierar sig med.

Då börjar vi nå fram till en tolkning av Rom 12-13 där man inte behöver göra skillnad utan helt enkelt igenkänna två olika sätt som Gud handlar i världen. (1) Guds styr på ett fördolt sätt genom försynen genom överheten. Det är en allmän princip som Gud använder sig av för att hålla tillbaka det onda, men som inte församlingen inte kan avgöra. (2) Men Gud styr också på ett synligt sätt genom kyrkan. Det vill säga det som Rom 12 och 13 hävdar när det talar om att ”Ta inte rätten i egna händer, mina kära utan låt Guds vrede ha sin gång” (Rom 12:19) (Ex. fördolt genom överheten enligt Rom 13) Men också genom att kyrkan håller fast och gör det goda, dvs. inte hämnas men genom handlingar ta udden av hotet (vända andra kinden till, gå en extra mil, ge kappan också) ställa överheten till svars (Rom 13:3). Ett sådant sätt både harmonierar med Jesus uppdrag att inte slå tillbaka mot det onda med hämnd utan avslöja det genom att ställa överheten till ansvar på ett liknanden sätt som Jesusgjorde mot översteprästen: ”Men om jag har rätt, varför slår du mig?” (Eller vända andra kinden till, ge bort manteln också eller gå en extra mil).

Det grundläggande problemet i Gustavssons syn är enligt mig att han inte gör skillnad på den gemenskap som samlas under en given överhet (Rom, Löfven, Putin, Obama) och den som samlas som Kristi kropp. Det är alltså olika "vi:n" som Gustavsson laboerar med. Varken Bergspredikan eller Paulus ord i Rom 12-13 är skrivna till överheten utan till församlingen som har samma uppdrag i alla dessa texter: ”Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.” (12:21) Detta sätt att tänka och handla förutsätter givetvis att Gud hämnas det onda genom i sin försyn och styr världen dit Gud har tänkt. Det handlar alltså varken om en naiv eller världsfrånvänd attityd utan att i överstämmelse med det som Gud uppenbarat i korset (och därmed det sanna) och i Jesu liv i trygg förvissning om att Gud styr världen mot sin fulländning.