
Den tyske prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer skrev i september 1939 följande om vikten av tacksamhet i det kristna livet och i församlingslivet, en tacksamhet som kunde blomma även i det till synes futtiga. Knappt sex år senare fick han – för sin kärlek till Kristus och Kristi kropp – ge sitt liv i ett tyskt koncentrationsläger. Läs sakta och begrunda så här inför Tacksägelsesöndagen!
”Där drömbildernas älvdans upplöses, där bryter den kristna gemenskapens klara dag igenom. Det är med tacksägelsen i den kristna gemenskapen som med allt annat i kristet liv. Bara den som tackar för det lilla får också ta emot det stora. Vi hindrar Gud att skänka oss de stora andliga gåvor som han har redo för oss, när vi inte är tacksamma för de dagliga gåvorna.
Vi menar att vi inte borde låta oss nöja med det anspråkslösa mått av andlig klarhet, erfarenhet och kärlek som vanligtvis kommer oss till del, utan att vi ständigt borde sträcka oss efter de stora gåvorna. Vi beklagar oss då över att den stora vissheten, den starka tron och den rika upplevelsen fattas oss, fast Gud tydligen har skänkt sådant åt andra kristna, och vi tror att den sortens bekymmer är fromhet. Så ber vi om de stora tingen och glömmer att tacka för de dagliga små – och dock sannerligen icke små! – gåvorna.
Men hur kan Gud anförtro det stora åt den som inte tacksamt vill ta det lilla ur hans hand. Om vi inte var dag tackar Gud för den kristna gemenskap som vi står i, även när vi måste vara utan märkliga upplevelser i tron och kanske tvärtom plågas av svaghet, klentro och tröghet – om vi i stället beklagar oss för Gud över att alltsammans är så ynkligt och futtigt och inte på minsta sätt motsvarar våra förväntningar – då hindrar vi också Gud att låta vår gemenskap utvecklas till den rikedom, som i Jesus Kristus ligger redo för oss alla.”
Liv i gemenskap (1971), s 19-20.
Om dessa ord skriver Kevin Rains:
Gratitude and affirmation are in short supply. Sadly, I must admit that I'm not only ingratitude's victim but also its perpetrator. Often I have shrugged off gratitude while embracing discontent. Usually I can justify this in the name of "vision" or "unmet potential." That is, until I read the [above] quote from Dietrich Bonhoeffer.
I can only imagine if this advice were heeded by even a fraction of a local church - the effects could be revolutionary. How many times have I wished I were somewhere else where God was REALLY moving? How many times have I longed to be in a more beautiful place (with mountains or an ocean) and abandon the urban neighborhood where I live? How many times have I fantasized about the perfect fellowship where everyone got along like a perfect family. What this boils down to is spiritual pornography ... creating a mental fantasy of a perfect place or people and not recognizing the good things all around me. This spiritual porn is my nemesis. It's poison. Thankfully, the antidote is available and accessible: equal parts of gratitude and affirmation.
Citerad i Christine D. Pohl, Living into Community: Cultivating Practices That Sustain Us (2011), s 21.