Trauma + Nåd

Har läst Serene Jones nya bok Trauma + Grace: Theology in a Ruptured World (WJK, 2009). Tror inte det finns så många andra teologiska böcker som diskuterar teologi i relation till aktuella studier av traumareaktioner. Temat har ju också förnyad relevans efter händelserna i Norge.

För mig blir dock boken riktigt spännande först i näst sista kapitlet där hon reflekterar över att feministiska teorier om det kvinnliga jaget inte förmår integrera den oerhörda smärt som ett missfall kan innebär. Här blir kvinnan varken ett aktivt subjekt som kontrollerar sin egen kropp (rätten att välja abort) eller det relationella jaget som formar livet genom sin moderliga omsorg. Hennes kropp, skriver Jones utifrån samtal med flera kvinnor, upplevs snarare som en grav som bär på döden.

Vad har teologin att säga till dessa kvinnor? Vad ska teologen Jones säga till en förtvivlad Wendy som hon hjälper att begrava sitt utstötta foster en regnig dag på hennes bakgård?

Här gör Jones en mycket spännande reflektion kring treenigheten och korset. Istället för att tänka korset som Fadern som sänder sin Son i döden (för att straffa honom för våra synder?) så målar hon en mycket vacker bild av Gud som Modern som bär sitt döda barn i sin egen kropp och av den smärtsamma med eviga kärlek som besegrar allt genom att bära till och med döden i sitt eget liv (”uppslukar döden” – 1 Kor 15:54?). Jag ska inte förstöra läsupplevelsen genom att skriva mer. Som man vet jag heller inget om hur det känns att se sin kropp som en grav för ett älskat barn. Men är inte denna trinitariska bild värd vidare reflektion! Och kanske är den också mer hoppfull för alla de människor vars stora problem inte är skulden utan hopplösheten som kommer när vi drabbas av livets olika trauman.